1. Att skifta överskottet i bytesbalansen till
inhemska investeringar
Erik Bengtsson, Sören Mannheimer, Anders Nilsson & Örjan Nyström

2. 2

3. 3
Att skifta överskottet i bytesbalansen till
inhemska investeringar
Erik Bengtsson, Sören Mannheimer, Anders Nilsson
& Örjan Nyström
Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg

4. 4
Om författarna
Erik Bengtsson är doktorand i ekonomisk historia vid Göteborgs
universitet och har tidigare varit utredare vid LO Göteborg.
Sören Mannheimer har varit kommunstyrelsens ordförande (S) i Göte-
borg och förbundsjurist på Svenska Metallarbetareförbundet samt
ordförande för Chalmers tekniska högskola och styrelseledamot i Volvo
AB.
Anders Nilsson & Örjan Nyström har tillsammans skrivit en rad böck-
er om arbetsmarknads- och välfärdspolitiska frågor, senast Jämlikhets-
normen (Tankeverksamheten 2012). Under pseudonymen Per Forsman
har Örjan bl.a. skrivit essäsamlingarna Arbetets arv (1989) och Efter-
tankar om arbetet (1995). Anders är stadssekreterare (S) vid kommun-
styrelsen i Göteborg.
Författarna svarar själva för framlagda uppfattningar och slutsatser i
Tankeverksamhetens skrifter.
Ansvarig utgivare: Ann-Sofie Hermansson
www.tankeverksamheten.se
redaktion@tankeverksamheten.se
ISBN 978-91-87077-20-3
Göteborg 2013

5. 5
Sören Mannheimer
Kan vi byta överskottet i
bytesbalansen mot större
investeringar i Sverige?
Sverige står inför enorma behov av investeringar i infrastruktur. Det
beror på att staten och kommunerna - oavsett politiska majoriteter -
grovt försummat att underhålla och förnya de system man har
huvudansvaret för, att oljesamhällets billiga tillgång till energi och
råvaror går mot sitt slut och måste ersättas med nya lösningar, samt att
skyddet av miljön kräver grundläggande förändringar av vår typ av
tillväxt och konsumtionsmönster. De flesta experter är eniga om att det
brådskar. Ju längre vi dröjer desto mer kostsamt blir det och problemen
har en tendens att växa exponentiellt.
Insikterna finns men tar trots allt liten plats i den allmänna debatten.
Bred och djup politisk förankring saknas. Men vi kommer alla att starkt
påverkas redan inom det närmaste decenniet. Två frågeställningar
borde dominera den politiska agendan:
• Hur engagera medborgarna brett och förbereda oss för
kommande nödvändiga förändringar av livsstil och värderingar?
• Hur får vi fram pengarna och det reala utrymmet för
investeringarna?
Jag ska föra ett resonemang om den senare frågan och då titta särskilt
på de mycket stora överskotten i bytesbalansen. Kan där finnas
resurser för att finansiera investeringar i Sverige?
Vad är bytesbalansen för något?
Bytesbalansen ingår som en del av nationalräkenskaperna och visar
skillnaden mellan vad vi producerar inom landet och vad vi själva
använder. Ett underskott i bytesbalansen betyder att svenska folket
förbrukar mer än det producerar, medan ett överskott innebär att vi
producerar mer än vi själva förbrukar. I bytesbalansen ingår flera olika

6. 6
poster men den domineras helt av utrikeshandeln, d.v.s. av export och
import av varor och tjänster.
Underskott i bytesbalansen måste finansieras genom att nationen tar
upp lån i utlandet och därmed importerar kapital. Det är en fruktad
utveckling som Sverige varit inne i under slutet av 1900-talet. Skräcken
sitter nog fortfarande kvar hos många svenska politiker och ekonomer.
Det kan vara en förklaring till handlingsförlamningen när vi nu, sedan
sekelskiftet, har en helt omvänd situation, som inte utnyttjas.
Sverige har i drygt tio års tid haft mycket stora överskott i bytesbalan-
sen, vilket vi lånar ut till omvärlden. Vi är jämte Kina, Tyskland, Norge
och Schweiz en av världens största kapitalexportörer! Som procent av
BNP har vi varje år sedan år 1994 större överskott per capita än vad
Tyskland haft och det är numera större än Kinas. Vi måste fråga oss –
kunde inte detta överskott av producerade varor och tjänster helt eller
delvis ha blivit viktiga investeringar i Sverige istället för finansiella
fordringar på utlandet?
Vad handlar det om för belopp? Ett mått är ca sex, sju procent av BNP.
Tar vi det i svenska kronor rör det sig sedan år 2000 varje år om mellan
100 miljarder – 300 miljarder! Vi har sålunda under 2000-talet samlat
på oss ca 2 300 miljarder kronor i fordringar på utlandet.
Åter till frågan om hur man skall kunna finansiera framtidens stora
infrastrukturinvesteringar i Sverige. Man måste då hålla i minnet att det
inte bara handlar om pengar utan minst lika mycket om reala resurser –
arbetskraft, maskiner, råvaror m.m. Det handlar också om att inte
brutalt tränga undan andra angelägna investeringar eller för välfärden
väsentlig konsumtion. Och man måste sist men inte minst kunna skapa
politiska majoriteter och acceptans för besluten.
Vad är det fråga om för belopp och storleksordningar som
investeringarna skulle behöva/kunna öka med? Utan något riktigt bra
underlag vågar jag ändå förutspå att det handlar om tiotals miljarder
per år, som snabbt växer till hundratals miljarder årligen. Därmed faller
några vanliga finansieringsformer bort.
• Skatter: Behöver tas fram samtidigt med projekten och belastar
medborgarna omedelbart och utan långsiktig fördelning över tid
och generationer. Orättvist och politiskt omöjligt.
• Lån: Skulle skapa ständig ökning av budgetunderskotten och
statens skuldsättning. Strider helt mot nuvarande finanspolitiska
regelverk och den ”ansvarsfulla ekonomi” som alla partier
högljutt bekänner sig till.

7. 7
Skatter, lån, avgifter och besparingar behöver säkert tillgripas som
bidrag till finansieringen men kommer framförallt att behövas för att
täcka kapital - och driftskostnader.
Men skulle man ändå inte, på något sätt, kunna komma åt och använda
överskotten i bytesbalansen (kapitalexporten) för att finansiera inves-
teringar i Sverige? Det är ju rätt storleksordning på beloppen. Det reala
utrymmet är på plats. Metoden borde inte behöva vara inflations-
drivande.
Jag har talat med flera tunga ekonomer för att få bekräftat att jag inte
tänker helt fel. Det tycker de inte – men det är politiskt svårhanterat
och det fattas kunskap. Den enda jag hittat i litteraturen som snuddat
vid tankegångarna är Assar Lindbeck i en artikel i Dagens Nyheter
2008-01-20, som avslutas med följande uppmaning:
Det är inte klart hur man skulle kunna utforma en politik
med sikte på att styra över resurser från kapitalexport
(överskott i bytesbalansen) till inhemsk resursanvändning i
samband med en avveckling av överskottsmålet. Det fordras
en kvalificerad (kvantitativ) analys av olika ekonomisk-
politiska strategier för att klara ut den saken. Något för
finansdepartementets och konjunkturinstitutets ekonomer
att studera – och varför inte också för det nya
finanspolitiska rådet?
Det finns massor av frågor att ställa och fundera över:
• Vilka äger utlandsfordringarna och vilken avkastning ger de?
• I vilka former av finansiella instrument finns de?
• Ligger de kvar – vitt spridda – inom näringslivet eller har de
handlats och koncentrerats?
• Har de via det internationella banksystemet finansierat
riskfyllda lån till Grekland och andra länder runt Medelhavet?
• Har staten, AP-fonderna eller andra delar av den offentliga
sektorn någon del av fordringarna?
• Vilka metoder – gärna marknadsmässiga – skulle staten kunna
använda för att styra överskotten i framtiden till svenska
investeringar?
• Kan man finna former (t ex Offentlig-privat samverkan OPS,
investeringsfonder, skatterabatter) för att byta ut ägande av
uppkommande utlandsfordringar mot ägande av andelar i
svensk infrastruktur?
• Kan man använda överskott till investeringar i utbildning eller
annat humankapital? (T.ex. selektiva löneförhöjningar.)
De sista tre punkterna är de svåraste men också viktigaste. Redan
uppkomna överskott får nog betraktas som ”spilld mjölk” i det här sam-
manhanget. Men kunskaperna behövs även om de övriga frågorna.

8. 8
Låt mig avsluta med ett förenklat men konkret exempel: Vad behövs för
att Volvos ”överproduktion” av lastbilar och entreprenadmaskiner skall
bygga järnvägar i Sverige istället för att omvandlas till kapitalexport
och bygga järnvägar i andra länder?

9. 9
Erik Bengtsson
Ett bredare makroekonomiskt
argument om överskottet i
bytesbalansen och dess relation till
inhemska investeringar
Som en första titt på Sörens fråga har jag kollat på nyare publikationer
från Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet och SNS konjunkturråd,
eftersom dessa är instanser som publicerar makroekonomisk analys
som man kan utgå ifrån om man vill göra ett bredare makroekonomiskt
argument utifrån frågan om överskottet i bytesbalansen och dess rela-
tion till investeringar i Sverige. Min bedömning är att det går att hämta
stöd i dessa instansers analyser för ett socialdemokratiskt argument om
att en omorientering av ekonomin behövs. Och de existerande analyser-
na är också ense om att frågan behöver diskuteras mera; så skriver SNS
konjunkturråd i 2012 års rapport att ”det ihållande svenska bytes-
balansöverskottet har fått relativt lite uppmärksamhet i den ekono-
misk-politiska diskussionen” (Vredin et al 2012, s 87).
Sverige har haft överskott i bytesbalansen sedan år 1994. I procent av
BNP varje år större överskott än vad Tyskland haft, och det är idag
också större än Kinas. Det senaste decenniet har det genomsnittliga
överskottet varit sju procent av BNP (Vredin et al, s 90). Bland OECD-
länderna är det bara Norge och Schweiz som har ett större överskott
(KI 2011, jfr Vredin et al 2012, s 87). En jämförelse mellan Sverige,
Tyskland och USA görs i diagrammet på nästa sida.

10. 10
Diagram från www.ekonomifakta.se
De senaste femton åren har tjänstehandelns betydelse för det svenska
bytesbalansöverskottet ökat. Idag är överskottet i tjänstebalansen
större än det i handelsbalansen, räknat i kronor.
Sektorerna ”övriga affärstjänster”, dator- och IT-tjänster, transporter
och licenser och royalties står för merparten av överskottet i tjänste-
balansen.

11. 11
Ett finansiellt sparande motsvaras av en lika stor post i den finansiella
balansen (KI 2011, s 63). Det finansiella sparandet är lika med bytes-
balansen plus kapitalbalansen, eller den omvända finansiella balansen.
Den finansiella balansen har sedan år 1998 utvecklat sig så här:
Sverige har alltså den allra största delen av dessa kvartal haft ett posi-
tivt finansiellt sparande. Under hela 1980-talet och fram till år 1994
hade landet negativt eller noll finansiellt sparande, men sedan dess har
detta sparande varit positivt.

12. 12
Det reala sparandet är däremot lägre idag än vad det var under 1980-
talet. Konjunkturinstitutet hävdar att det ökade finansiella sparandet
delvis kan förklaras av en åldrande befolkning och ett ökat individuellt
ansvar för den egna pensionen. Men det handlar också om förändrade
incitament: på 1980-talet var incitamenten till realt sparande starka
och till finansiellt sparande svaga; KI implicerar att läget idag snarare är
tvärtom. De senaste tjugo årens sparandeöverskott är också ett uttryck
för avbetalningar på den stora statsskuld som Sverige kom ur 1990-
talskrisen med (KI 2011, s 66). Med tanke på att bruttostatsskulden nu
är mycket låg – under 40 procent av BNP – och nettostatsskulden är en
förmögenhet inte en skuld (Finanspolitiska Rådet 2012), så är det värt
att påpeka att sådana avbetalningar inte behöver fortsätta i samma takt.
Det är också så att investeringskvoten i Sverige är historiskt låg. Man
kan antagligen säga att den är alltför låg. SNS Konjunkturråd är försik-
tiga och säger (s 36) i sin rapport för 2012 att: ”de svenska investering-
arna i fastigheter och infrastruktur är låga i en internationell och histo-
risk jämförelse. Det är dock svårt att avgöra om investeringarna är för
låga.”
SNS Konjunkturråd sätter också in Sveriges bytesbalansöverskott i ett
internationellt jämförande perspektiv, även i relationen till eventuellt
alltför stort sparande. Tyskland är ett land likt Sverige i dessa avseen-
den – stora överskott i bytesbalansen och stort nettosparande – och en
del debattörer har hävdat att detta är ett policyproblem.
Posen (2011) menar att den tyska efterfrågan måste höjas,
bland annat genom högre tyska löner. Indirekt kan hans
påstående tolkas som att det tyska sparandet är för högt.
Internationella valutafonden (2011) menar i stället att det
är de tyska investeringarna som är för låga. (citat Vredin et
al 2012, s 75n)
Såväl Posens som IMF:s argument kan givetvis göras också för Sveriges
del. Höj lönerna! Höj investeringarna!
SNS konjunkturråd ger oss stöd i analysen att en överdrivet stram
ekonomisk politik idag driver upp överskottet i bytesbalansen:
En mekanism som får starkt stöd i empiriska undersök-
ningar är … att den offentliga sektorns sparande påverkar
bytesbalansen. Bluedorn och Leigh (2011) finner att en
finanspolitisk åtstramning med 1 procentenhet av BNP
medför att bytesbalansen ökar med 0,6 procentenheter, och
att denna ökning orsakas till ungefär lika stora delar av att
landets totala sparande ökar och att landets investeringar
faller.
Domeij och Flodén (2006) hävdar dock att Sverige på grund av sin
åldrande befolkning bör ha ett sparandeöverskott med påföljande

13. 13
överskott i bytesbalansen fram till 2010, varefter bytesbalansen bör
stabiliseras ner mot noll runt år 2040. Generositeten i pensions-
systemet har minskats i Sverige liksom i andra länder: enligt EU-
kommissionens prognoser sjunker i Europas offentliga pensionssystem
den genomsnittliga ersättningsgraden av ens tidigare lön från 49
procent år 2010 till 30 procent år 2060 (citat i Vredin et al, s 92). Men
Vredin et al (s 89) kommer ändå fram till att ”överskottet [i bytesbalan-
sen] förmodligen har orsakats av den svenska budgetkonsolideringen
efter 1990-talskrisen.” Här kan man alltså göra argumentet att bud-
getkonsolideringen är färdig och att det är dags för omorientering mot
investeringar. För investeringsspåret kan man också referera till de
senaste två årens eller så politiska debatt, med SAP:s argument om
behovet av infrastrukturinvesteringar, utbildningsinvesteringar osv.
och Reinfeldts nyliga ”keynesianska omsvängning”.
Från Vredin et al 2012
Att sparandet överskridit investeringarna så kraftigt i Sverige de
senaste tjugo åren kan tolkas som uttryck för pessimism i ekonomin:
pessimism om framtida produktivitetstillväxt, och hushållens upp-
fattningar att de måste spara för att klara sig och sina pensioner. Ändå
har produktivitetstillväxten varit god i Sverige efter att vi kommit ur
90-talskrisen; en del nationalekonomer talar till och med om ett
”produktivitetsmirakel” (Edquist 2011; Calmfors 2012, s 4). Kan man
då göra ett politiskt argument för att vi i Sverige borde vara mer
optimistiska och investera mer? Förvisso tror jag inte att produktivi-

14. 14
tetstillväxten från de senaste femton åren kommer att hålla i sig. Men
utan investeringar blir produktivitetsutvecklingen sannolikt än sämre.
Från Vredin et al 2012
Investeringskvoten har som sagt varit låg i Sverige sedan 90-talskrisen.
Detta gäller dock inte för alla typer av investeringar. Investeringar i
maskiner har legat på en internationellt sett ganska genomsnittlig nivå,
och de immateriella investeringarna har varit höga. Men bostadsinves-
teringarna har varit extremt låga, vilket trycker ner investeringskvoten
överlag (Vredin et al, s 95ff). De offentliga investeringarna har varit låga
i ett historiskt svenskt perspektiv, men inte exceptionellt låga i en
internationell jämförelse. Nilsson et al (2009) menar att existerande
utvärderingar av större infrastrukturprojekt visar att dessa inte varit
särskilt lönsamma. SNS konjunkturråds slutsatser om investeringarna
är:
Mycket tyder på att bostadsbyggandet på grund av regle-
ringar har varit alltför lågt, men det verkar svårare att
avgöra om infrastrukturinvesteringarna är för låga. En
internationell jämförelse tyder däremot inte på att närings-
livets allmänna investeringsvilja är låg. Åtgärder för att
höja investeringsnivån bör fokusera på regleringar av
bostadsmarknaden och den offentliga sektorns drivkrafter
för att prioritera investeringar i infrastrukturen. (Vredin et
al, s 102f)
Det kan konstateras att SNS konjunkturråd förstås har en viss liberal
prägel, och att det utifrån samma data också går att göra mer interven-
tionistiska, investeringsfrämjande socialdemokratiska argument.

15. 15
Det har ju också de senaste åren förts en kritisk diskussion om det
finanspolitiska ramverket, som har kritiserats för att hämma investe-
ringarna (jfr Finanspolitiska rådet 2011, s 101). SNS konjunkturråd
sammanfattar denna diskussion så här, med hänvisning till både
Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström och nationalekonomen Assar
Lindbeck:
En ofta framförd kritik mot överskottsmålet är att det rör
den offentliga sektorns finansiella snarare än totala
sparande och därför begränsar de offentliga utgifterna i
stället för de offentliga kostnaderna. När det finansiella
sparandet beräknas inkluderas hela utgiften det år
investeringen görs, medan en kostnadsberäkning tar
hänsyn till att en investering inte förbrukas omedelbart. Till
exempel har Bäckström (2007) och Lindbeck (2008) menat
att överskottsmålet bör överges just för att vi ska kunna
tillåta större investeringar finansierade via den offentliga
budgeten. Finanspolitiska rådet (2008) diskuterade
möjligheten att ändra överskottsmålets formulering så att
det avsåg det totala sparandet i stället för det finansiella
sparandet (en så kallad gyllene regel). (s 129)
Alltså: överskottsmålet gäller det finansiella sparandet och därför
inkluderas inte den offentliga reala sparande i form av nettoinves-
teringar i realkapital (Finanspolitiska rådet 2011, s 101). Det är
notabelt att denna kritik i flera omgångar kommit från borgerligt, inte
socialdemokratiskt håll: Svenskt Näringsliv, den liberale ekonomen
Lindbeck, och moderaten Anne-Marie Pålsson i en bok utgiven av
Timbro (Överskott till överdrift?, 2011). Det finns i min uppfattning här
tydligt plats för och behov av en socialdemokratisk diskussion i denna
debatt. SNS konjunkturråd (s 143) föreslår att regeringen när den
presenterar den treåriga budgetramen också ska slå fast ett offentligt
investeringsgolv för den kommande treårsperioden.
Den svenska staten lånar idag väldigt billigt – räntan på 10-åriga stats-
obligationer är lägre än vad den någonsin varit förr. Periodvis de
senaste åren har realräntan på statsobligationerna t o m varit negativ;
staten har alltså fått betalt för att låna. Man kan göra ett keynesianskt
argument för att staten i denna situation bör låna till investeringar (jfr
Bengtsson 2011). SNS konjunkturråd håller dock inte med om detta; de
presenterar argumentet och avfärdar det:
[det finns ett argument att] den för närvarande mycket låga
räntan på statsobligationer motiverar en hög statlig
upplåning, antingen för att investera i realt kapital (till
exempel infrastruktur) eller finansiella tillgångar med
högre avkastning. Eftersom vi inte fullt ut förstår orsakerna
bakom den låga räntenivån bör förmodligen sådana
strategier undvikas. (s 139n)

16. 16
Utestående statsobligationer spelar också en roll för likviditeten på de
finansiella marknaderna, och Riksgälden (2011) som utfärdar
statsobligationer har av detta skäl föreslagit införandet av ett golv för
statens bruttoskuld.
Min slutsats överlag är att det vore intressant att i perspektiv av
Sveriges makroekonomiska utveckling sedan 1990-talet diskutera en
omorientering av överskottet i bytesbalansen mot högre
investeringskvot.
Referenser
Erik Bengtsson, "Låna till investeringar", Dagens Arena 4 oktober 2011
Bluedorn, J. och D. Leigh. 2011. “Revisiting the Twin Deficits Hypothesis: The Effect of
Fiscal Consolidation on the Current Account”. Stencil, IMF.
Calmfors, Lars. 2012. “Sweden: From macroeconomic failure to macroeconomic
success”. CESifo working paper: Fiscal Policy, Macroeconomics and Growth, No.
3790. München: ifo Institut.
Domeij, D. och Martin Flodén. 2006. “Population Aging and International Capital
Flows”. International Economic Review 47(3), s. 1013–1032.
Edquist, Harald. 2011. “Can Investment in Intangibles Explain the Swedish
Productivity Boom in the 1990s?”. Review of Income and Wealth 57(4).
Finanspolitiska Rådet. 2011. Svensk finanspolitik 2011.
Finanspolitiska Rådet. 2012. Svensk finanspolitik 2012.
Hjelm, Göran och Ulla Robling. 2012. ”Utveckling av de offentliga finanserna till 2020
vid fem olika makroekonomiska scenarier”. Rapport till finanspolitiska rådet.
Konjunkturinstitutet. 2011. Konjunkturläget mars 2011 (Kapitlet ”Sparsamma hushåll
har skapat ett stort överskott i den svenska bytesbalansen“).
Nilsson, J-E., R. Pyddoke, M. Andersson, F. Hansen, G. Isacsson, G. Lindberg och L.
Nehagen. 2009. ”Infrastrukturpolitik på samhällsekonomisk grund”. VTI rapport
654.
Riksgälden. 2011. ”Statsskuldens förvaltning: Förslag till riktlinjer 2012–2014”. Dnr
2011/1692, 29 september
SCB, ”Bytesbalansen”. http://www.scb.se/Pages/Product____215206.aspx
Vredin, Anders Martin Flodén, Anna Larsson och Morten O. Ravn. 2012. Enkla regler,
svåra tider: Behöver stabiliseringspolitiken förändras? SNS Konjunkturråds
rapport 2012. Stockholm: SNS Förlag.

17. 17
Anders Nilsson & Örjan Nyström
Hur gör vi politik av detta?
Sören ställer frågan om man inte på något sätt skulle kunna använda
överskotten i bytesbalansen för att finansiera investeringar i Sverige.
Erik kommer fram till att det finns goda skäl att söka en väg för detta.
Hur går vi då tillväga? Sören anför Assar Lindbeck som påpekar att det
är oklart hur en politik med sikte att styra över resurser från kapital-
export till inhemsk resursanvändning kan se ut, och att det fordras
kvalificerad analys av olika ekonomisk-politiska strategier för att klara
ut den saken. Faktiskt har denna fråga ägnats en hel del tankemöda
under senare år. Dock inte i Sverige, utan i Kina inför dess pågående
skifte av tillväxtmodell. En redovisning av analyser och slutsatser finns i
en rapport som den kinesiska regeringens utredningstjänst har
utarbetat i samarbete med Världsbanken (DRC/The World Bank 2012).
I ett kvarts sekel, alltsedan kineserna under Deng Xiaopings styre
inledde marknadsreformer, har tillväxten i Kina drivits av utländska
direktinvesteringar i exportsektorn. Under hela denna period har
ekonomin vuxit med i genomsnitt tio procent per år. Förutsättningar
för uppsvinget har varit låga löner i förening med stabilitet och hög
organisationsförmåga i arbetslivet samt en stat som har kunnat
leverera den infrastruktur som har erfordrats. Expansionen tog sin
början med kapital- och kunskapsextensiv tillverkning av kläder,
leksaker, enkla redskap och sammansättning av importerade kompo-
nenter. Men kineserna tillägnade sig know how, produktionen blev
successivt mer avancerad och lönerna steg sakta men säkert.
Här lurar vad som kallas medelinkomstfällan, något som en rad till-
växtländer som Indonesien, Filippinerna och Sydafrika har råkat ut för.
Ökade lönekostnader leder till att konkurrensfördelar förloras till
låglöneländer i branscher där man tidigare var stark, samtidigt som
man ännu inte har nått en teknik- och förädlingsnivå som kan konkur-
rera med kunskapsintensiva höglöneländer. Kineserna insåg att fort-
sätta på den dittills framgångsrika vägen förr eller senare skulle leda till
stagnation. De drog slutsatsen att det krävs ett överlagt och samlat
skifte av tillväxtmodell för att inte fastna i medelinkomstfällan.

18. 18
Inflöde av utländska direktinvesteringar i exportsektorn i förening med
en lågt prissatt valuta, samtidigt som små offentliga åtaganden för
utbildning, vård och trygghetssystem gav hushållen starka skäl att
spara en hög andel av inkomsten, ledde till betydande överskott i bytes-
balansen. Det genererade ett kapitalutflöde till finansiella placeringar i
utlandet, i synnerhet i amerikanska tioåriga statspapper. Det kinesiska
innehavet av sådana uppgår i dag till i runt tal 3 000 miljarder US-
dollar. Det är i dessa omständigheter avstampet har gjorts för den nya
tillväxtmodellen.
Strategin är genomtänkt men i grunden enkel. Den består huvud-
sakligen av tre moment: (1) stark uppväxling av löneökningstakten, (2)
storskaliga offentliga investeringar i forskning och utbildning samt (3) –
vilket vi troligen kommer att se mer av framöver – utbyggnad av
mekanismer för kollektivt riskbärande. Det handlar om en politik för att
skifta från hastig exportledd tillväxt till mer mogen expansion som
drivs av inhemsk efterfrågan och forcerad strukturomvandling till
högre förädlingsvärden.
Under senare år har lönerna höjts nominellt med 15-20 procent årligen,
medan inflationen (KPI) har varit fallande från drygt åtta procent år
2007 till under tre procent i fjol. Det både ökar efterfrågan på den
kinesiska marknaden och slår ut produktion med låga förädlingsvärden
och liten lönebetalningsförmåga. Man kan se likheter med den Rehn-
Meidnerska modell för strukturomvandling som Sverige med stor fram-
gång tillämpade under efterkrigsdecennierna (och som kineserna noga
har studerat). Mellan åren 2010 och 2015 planeras den privata kon-
sumtionens andel av BNP öka från 35 till 50 procent.
Samtidigt främjas produktionsfaktorernas förflyttning uppåt i föräd-
lingsvärdekedjan av storskaliga satsningar på forskning och utbildning.
I femårsplanen för åren 2011 till 2015 avsätts 5 000 miljarder RMB
(ungefär lika mycket i SEK) i ett stimulansprogram för utveckling inom
sju strategiska branscher, bl.a. miljöteknik, ITK och biomedicin. Årligen
utexamineras 400 000 nya kinesiska ingenjörer.
Slutligen ska utbyggnaden av en ny välfärdsregim reducera hushållens
sparbenägenhet, något som dock släpar efter i en dragkamp om hur
ansvar och kostnader ska fördelas mellan staten, provinsregeringarna
och arbetsgivarna. Ambitionen är att skapa ett ”Modernt, harmoniskt
och kreativt höginkomstsamhälle”, som titeln till Världsbankens och
den kinesiska regeringens utredningstjänsts rapport lyder.
Vad kineserna gör är att växla över det väldiga överskottet i bytes-
balansen från passiva finansiella placeringar i utlandet till ökad
inhemsk konsumtion i kombination med stora investeringar i forskning
och utbildning – men också i infrastruktur, t.ex. utbyggnad av nät för
höghastighetståg och digitalt styrda storskaliga hamnanläggningar, två
områden där kineserna i dag har blivit världsledande i teknikutveck-

19. 19
lingen. Mellan åren 2008 och 2011 minskade sålunda Kinas överskott i
bytesbalansen som andel av BNP från 9,3 till 2,8 procent (Världsban-
ken). Den inhemska konsumtionens utveckling framgår av diagram 1.
Diagram 1
Detaljhandel Kina, konsumtionsvaror, miljarder RMB löpande priser,
2005-2012
Källa: ISI
I delar kan värdeöverföringen ske i direkta former. En inte oansenlig
del av exportsektorn är statsägd eller i joint venture med utländska
företag. Offentliga investeringar finansieras såväl med vinsthemtag-
ningar som med beskattning. Men kineserna drar även fördel av
indirekt värdeöverföring genom att låta den inhemska konsumtionen
expandera med löneökningar som går ut över överskottet i bytesbalan-
sen. Här finns inget direkt flöde av betalningsmedel från en punkt till en
annan i samhällsekonomin, utan värdeöverföringen sker på liknande
vis som en devalvering gynnar exportindustrin och missgynnar inhem-
ska konsumenter - fast här sker omfördelningen i motsatt riktning. Man
kan kalla manövern ”en inre revalvering”. I planen för skifte av tillväxt-
modell ingår även en långsiktig uppskrivning av den kinesiska valutan,
vilket kan ses som ett fjärde moment i transformationsstrategin, även
om kineserna är försiktiga och går långsamt fram här.
Kina är således ett aktuellt exempel på ett land som avsiktligt och i stor
skala är i färd med att styra om ackumulationen av värden från passiv
finansiell förmögenhetsbildning i utlandet till inhemsk konsumtion och
investeringar i human- och realkapital. Sveriges position i världsekono-
min och förhållanden på hemmaplan är så annorlunda att Kinas prak-
tiska vägval och strategier knappast är tillämpliga här. Det kinesiska
exemplet är av värde kanske främst som en in vivo-demonstration att
politiska ambitioner i denna riktning är en realistisk möjlighet, ett
valbart alternativ, i dagens globaliserade värld. Samtidigt måste under-

20. 20
strykas att det inte är en given framgångsväg. Missbedömningar och
felinvesteringar kan naturligtvis göras. Kinas framtid är oviss – liksom
Sveriges.
Det finns dock en likartad omständighet i att Sverige, som Sören och
Erik framhåller, har ett överskott i bytesbalansen som i förhållande till
BNP är i nivå med det tidigare kinesiska, i storleksordningen sex, sju
procent av BNP. År 2011 uppgick bruttoutflödet till finansiellt sparande
i utlandet till 358,5 miljarder kronor (SCB). Beloppets storlek framgår
av en jämförelse med de sammantagna skatteintäkterna för stat, lands-
ting och kommuner från fysiska personer som samma år uppgick till
554,2 miljarder kronor.
I en värld med allt starkare kontraster mellan överskottsländer (Sveri-
ge, Tyskland, Kina) och underskottsländer (Eurozonens Medelhavs-
länder, Förenta staterna) befinner vi oss således på plussidan. Det är en
fördelaktig position för att rusta oss väl inför morgondagens utmaning-
ar, men det förutsätter att vi tar tillvara de möjligheter till investeringar
i human- och realkapital som står till buds. Samtidigt får man under-
stryka att det inte bara är en fråga om att främja nationella intressen i
den globala konkurrensen. De kraftiga obalanserna i den internationella
ekonomin är en viktig bakomliggande förklaring till de senaste årens
finansiella turbulens och kriser. En stabilisering av världsekonomin
förutsätter en utjämning. Vi har här ytterligare ett starkt argument för
en omläggning av politiken för att styra över det stora överskottet i
bytesbalansen till inhemska investeringar.
Så vad kan då göras? Det finns anledning att visa respekt för Assar
Lindbecks påpekande att det krävs kvalificerad analys av olika ekono-
misk-politiska strategier för att klara ut detta. Vi kan här presentera
några idéer och möjliga framgångsvägar, men det fordras naturligtvis
ett sakkunnigt utredningsarbete med inträngande konsekvensanalyser
innan ett faktiskt genomförande kan ställas på dagordningen.
En given utgångspunkt är överskottsmålet för de offentliga finanserna.
Det bidrar i inte oväsentlig del till överskottet i bytesbalansen och är
tämligen okomplicerat åtkomligt för politiska beslut. Överskottsmålet
infördes av socialdemokraterna i mitten av 1990-talet som en del av det
stabiliseringspolitiska ramverket efter krisåren i början av decenniet. I
dag anges det till en procent av BNP, men det offentliga sparandet upp-
går i realiteten till ungefär det dubbla. Före en omläggning av national-
räkenskaperna år 2007 (efter beslut av Eurostat) som ställde sparandet
i premiepensionssystemet utanför den formella redovisningen av det
offentliga sparandet, angavs överskottsmålet mera sakligt korrekt till
två procent av BNP. Så mycket som uppemot en tredjedel av över-
skottet i bytesbalansen kan således härledas direkt till det offentliga
sparandet.

21. 21
Flera motiv angavs för överskottsmålet när det infördes. Ett var att det
under en 10–15-årsperiod skulle bidra till att den offentliga sektorn
gick från en negativ finansiell nettoförmögenhet till plus minus noll. 17
år senare kan vi konstatera att detta mål inte bara är uppnått utan
överträffat med råge. Den offentliga sektorn har i dag en positiv finan-
siell nettoförmögenhet som kan beräknas till cirka 20 procent av BNP
(Finanspolitiska rådet 2012).
Ett annat motiv som angavs för överskottsmålet var att det skulle skapa
förutsättningar för rättvisa mellan generationer när den demografiska
utvecklingen i framtiden leder till en stigande försörjningskvot och
högre offentliga utgifter. Avsikten var att nuvarande standard i de
offentliga tjänsterna (sjukvård, äldrevård och skola m.m.) skulle kunna
upprätthållas utan höjda skattesatser när andelen äldre ökar. Om
statsskulden amorteras ned under en demografiskt gynnsam period
kan skulden, enligt detta synsätt, tillåtas öka när andelen äldre är hög.
Detta sätt att hantera den kommande offentligfinansiella belastning
som en ökande andel äldre medför benämns ibland av dess föresprå-
kare som ”förfinansieringsstrategin” (Regeringskansliet 2010).
Mot detta kan man ställa en ”produktivitetsstrategi” som tar sin ut-
gångspunkt i konstaterandet att såväl pensioner som offentliga tjänster
alltid til syvende og sidst handlar om fördelningen av produktions-
resultatet under det år som pensionerna utbetalas och tjänsterna
utförs. Med detta synsätt ter det sig mer rationellt att i dag investera i
human- och realkapital för att uppväxande generationer ska bli så
produktiva som möjligt, än att amortera på statsskulden för att ha
möjlighet att öka utlandsupplåningen längre fram. ”Förfinansierings-
strategin” innebär egentligen en förberedelse för lånefinansierad
konsumtion i framtiden. Även om denna upplåning inleds i ett fördel-
aktigt statsfinansiellt läge, så kommer detta att med tiden försvagas av
den ökade skulden. Om strategin ska vara långsiktigt hållbar förutsätts
att den demografiskt ogynnsamma period vi i dag kan förutse så
småningom avlöses av en ny demografiskt gynnsam period, vilket vi
inte kan utesluta men heller inte förutse.
Vi menar att det mot bakgrund av det dåvarande statsfinansiella läget
fanns mycket goda skäl för det stabiliseringspolitiska ramverk som den
socialdemokratiska regeringen inrättade efter 1990-talskrisen. Det har
varit så framgångsrikt att vi nu har kommit till ett annat läge, som
politiken bör anpassas till. Det är svårt att finna rationella argument för
ytterligare förmögenhetsuppbyggnad i den offentliga sektorn utöver
dagens drygt 20 procent av BNP, vilket blir fallet om överskottsmålet
bibehålls.
Vi ser, som Sören framhöll inledningsvis, samtidigt stora investerings-
behov på en rad olika områden i det svenska samhället. I stället för att
förbereda oss för lånefinansierad konsumtion i framtiden finns starka
argument för lånefinansierade investeringar i dag som ställer oss bättre

22. 22
rustade för att möta morgondagens såväl demografiska som andra
utmaningar. Vi menar således att det inte bara finns skäl att överge
överskottsmålet utan också att utanför utgiftstaket införa en statlig
lånefinansierad investeringsbudget.
Det är en märklig logik att inte för statens investeringar ha som
huvudregel vad vi i alla andra sektorer betraktar som självklar och
ansvarsfull ekonomisk förvaltning, dvs. att lånefinansiera investerings-
utgifter och periodisera kostnaden över tid som investeringsobjekten
avkastar nytta. Huvuddelen av statens investeringar direktavskrivs och
kostnadsförs i sin helhet inom ramen för det årliga utgiftstaket. Det
finns inga andra tvingande omständigheter för denna ordning än att vi
själva pålagt oss den. Motsvarande restriktion inom det privata närings-
livet skulle få förödande såväl företags- som samhällsekonomiska
konsekvenser.
I ekonomisk-historisk forskning är det vedertaget att den upplåning på
den internationella marknaden som Johan August Gripenstedt verk-
ställde som finansminister i mitten av 1800-talet för bygget av
järnvägens stambanenät var av avgörande betydelse för uppsvinget för
Sverige som industrination i slutet av seklet, vilket lade grunden för
1900-talets välståndsutveckling. Med nuvarande regelverk klarar
staten inte ens av det löpande underhållet av gårdagens järnvägsnät
med känt resultat för trafikens väderbeständighet, medan man i Kina
med annan ekonomisk-politisk inriktning investerar i världens största
nät för höghastighetståg och på kuppen har blivit kunskapsledande på
området. Det handlar inte om att ha råd eller ej, utan om ett val mellan
en defensiv eller offensiv hållning inför den tekniska utvecklingens
möjligheter - i dag som på Gripenstedts tid.
Vid sidan av offentliga investeringar i olika slag av fysisk infrastruktur
med spin off-effekter för innovationer och teknisk utveckling med
betydelse för Sveriges internationella konkurrenskraft ser vi betydande
behov av att öka bostadsbyggandet. Vi har i dag i storstäderna en
bostadsbrist som inte bara ger upphov till sociala missförhållanden
utan också har blivit tillväxthämmande. En viktig anledning till att
Sverige haft bestående överskott i bytesbalansen sedan mitten av 1990-
talet är att bostadsbyggandet aldrig riktigt har återhämtat sig efter
1990-talets kris, med följden att kapital i stället strömmar till finansiella
placeringar i utlandet.
Situationen har förvärrats efter det borgerliga regeringstillträdet år
2006 och det följande avskaffandet av räntestöden som medfört att
bostadsbyggandet nått ett bottenmärke. I EU-kommissionens rapport
om makroekonomiska obalanser i februari år 2012 pekades Sverige
(tillsammans med elva andra medlemsstater) ut för fördjupad
granskning. För svensk del var det de höga bytesbalansöverskotten som
kommissionen varnade för och satte i samband med alltför litet
bostadsbyggande, i synnerhet vad gäller hyreslägenheter (COM [2012]

23. 23
68). Till detta kommer stora upprustningsbehov av bostadsbeståndet
från miljonprogrammet och 1950-talet.
Såväl när det gäller stadsbyggnad som fysisk infrastruktur, exempelvis
system för transporter och energiförsörjning, står vi därtill inför
omställningsbehov för att säkerställa en hållbar utveckling. Det är svårt
att säga hur omfattande dessa omställningsbehov är mot bakgrund av
osäkerheter om såväl kommande råvarubrister och effekter av klimat-
förändringar, som vilka nya tekniska lösningar utvecklingen kan fram-
bringa. Men med ledning av en försiktighetsprincip bör vi förbereda oss
på att betydande offentliga investeringar kan bli nödvändiga i ett
medellångt tidsperspektiv. Detta är ett område med långa ledtider för
planering och projektering. Någon bättre lösning än att i dag börja ta
det finansieringsutrymme som finns i överskottet i bytesbalansen i
anspråk torde inte finnas.
Reala investeringar i infrastruktur och bostäder kan med fördel
finansieras med statlig upplåning utomlands. Med en bruttoskuld om
mindre än 40 procent av BNP och en positiv nettoförmögenhet för den
konsoliderade offentliga sektorn om 20 procent av BNP finns ett bety-
dande utrymme för upplåning med iakttagande av breda säkerhetsmar-
ginaler för insolvens i en volatil världsekonomi. Bostäder ger avkast-
ning för skuldtjänst, och för fysisk infrastruktur finns etablerade
metoder för kalkylering av samhällsekonomisk nytta som kan ligga till
grund för kostnadsförda årliga avskrivningar.
Med investeringar i humankapital förhåller det sig annorlunda. Tidiga
investeringar i barns utveckling börjar ge utdelning först i ett 20 års
perspektiv. Visserligen ger Nobelpristagaren James Heckmans "Lear-
ning begets learning"-modell (Carneiro & Heckman 2003) en metod för
långsiktig penningmässig beräkning av den samhällsekonomiska nyttan
av sådana insatser, men man måste erkänna att det handlar om annan
materia än fysisk infrastruktur och bostäder - och att denna inte så
enkelt låter sig räknas hem och skrivas av efter kamerala principer. Det
ter sig därmed mindre lämpligt att finansiera investeringar i human-
kapital med lån som kräver skuldtjänst. Men med ett överskott i den
konsoliderade offentliga sektorn om två procent av BNP, drygt 70
miljarder kronor om året, finns ett betydande utrymme som kan tas i
anspråk för sådana satsningar, medan upplåning reserveras för reala
investeringar som kan bära skuldtjänst.
Att öka statens upplåning utomlands skulle balansera bruttoutflödet av
kapital och minska bytesbalansens saldo, men inte nödvändigtvis
påverka bruttoutflödet i sig utöver vad som direkt följer av att slopa
överskottsmålet. Önskvärt vore att även styra om en del av den privata
sektorns finansiella placeringar i utlandet till inhemska investeringar.
Men i dagens globaliserade värld är det svårt att se att detta skulle
kunna ske med juridisk och byråkratisk reglering. En central omstän-
dighet i sammanhanget är att hinder eller trögheter för svenska

24. 24
företags reala direktinvesteringar i utlandet, eller portföljaffärer som är
till fördel för den internationella konkurrenskraften, måste undvikas.
En tänkbar möjlighet, som Sören nämner, är så kallad Offentlig-Privat
Samverkan (OPS), dvs. att staten och intressenter inom näringslivet
kommer överens om gemensamma satsningar som innebär att privata
medel skjuts till som delfinansiering av investeringar på hemmaplan i
stället för att kanske bli finansiella placeringar i utlandet. Närmast till
hands är forsknings- och utvecklingsprojekt i triple helix-form, dvs.
samverkan mellan samhället, akademin och näringslivet för att främja
innovationer. Det förekommer i dag på ett antal områden, t.ex. när det
gäller utveckling av intelligenta fordon och nya transportsystem vid
Lindholmen Science Park i Göteborg eller för ny genteknologi vid
SciLifeLab i Solna. I regel etableras sådana plattformar som en del av en
regional utvecklingsplan med inriktning att få fram kommersiellt
gångbara produkter som kan ge sysselsättning i regionen. Man skulle
kunna tänka sig ett mer aktivt statligt engagemang som på nationell
nivå stimulerar till en högre grad av näringslivsmedverkan, och en
inriktning även på anläggningsinvesteringar som ligger i den privata
sektorns intresse, t.ex. att den elektricitetsintensiva processindustrin i
samverkan med staten genom Vattenfall inte bara utvecklar ny teknik
för energiförsörjning utan också är med och delar på finansieringen för
de nya systemens utbyggnad.
Ett annat tänkbart område för en sådan samverkan mellan samhälle och
näringsliv är utveckling och anläggning av nya, mer hållbara system för
godstransporter, vilka med nya produktionskoncept för komplexa
underleverantörskedjor och just in time-leveranser har blivit av kritisk
betydelse för företagen. Samverkan med samhället skulle inte bara
kunna minska produktionens sårbarhet i den ekologiska dimensionen
utan också generera produktutveckling för nya exportframgångar. Så
länge det handlar om att få till stånd eller tidigarelägga investeringar
som det finns ett direkt och starkt näringslivsintresse för bör det vara
möjligt att förhandlingsvägen finna goda överenskommelser om OPS,
medan förutsättningarna naturligtvis är svagare eller saknas helt på
andra områden där andra lösningar får sökas.
Vi såg ovan hur Kina verkställer en indirekt värdeöverföring genom
lönehöjningar som ökar den inhemska konsumtionen på bekostnad av
överskottet i bytesbalansen. I Sverige finns inte samma behov av att
stimulera konsumtionen - åtminstone inte i dess helhet, däremot skulle
en jämnare inkomstfördelning minska sparandet och kapitalexporten.
En möjlighet är att genomföra en indirekt värdeöverföring med
inriktning på investeringar genom att finansiera en fonduppbyggnad
med en tillkommande arbetsgivareavgift. Alltsedan misslyckandet med
löntagarfonder för trettio år sedan har "fondfrågan" varit tabu för
svensk socialdemokrati. Det förefaller dags att bryta tankeförbudet. För
att repa mod kan man erinra sig den framgångsrika finansieringen av

25. 25
miljonbyggnadsprogrammet i åren 1965 till 1975 med AP-fonder som
byggdes upp med arbetsgivareavgifter.
Den totala lönesumman i Sverige närmar sig 1 500 miljarder kronor per
år. En procentenhets höjning av arbetsgivareavgiften, som för närvar-
ande är 31,42 procent för de flesta löntagare, generar således ungefär
15 miljarder kronor. En generell kostnadsökning om någon enstaka
procentenhet på lönesumman är konkurrensneutral för näringsidkare
inom inhemska skyddade sektorer och effekten på prisbildningen är av
engångskaraktär. Annorlunda är det för näringsverksamhet som är
konkurrensutsatt i eller från utlandet. Införandet skulle till sina följder
likna en revalvering. Men det ihållande överskottet i bytesbalansen
visar att det finns utrymme för en förbättring av terms of trade genom
den prishöjning på exporten som skulle följa. Kortsiktiga konkurrens-
nackdelar måste vägas mot fördelarna av ett förstärkt omvandlings-
tryck inom exportsektorn för produktionsfaktorernas förflyttning till
sysselsättning med högre förädlingsvärden samt inte minst den
konkurrensförstärkning och avkastning på sikt av ökade investeringar
som politiken syftar till.
Vi har tagit vår utgångspunkt i de stora behov av investeringar, så väl
reala som i humankapital, som vi ser i det svenska samhället. En politik
för att skifta om den kapitalexport som i dag följer av överskottet i
bytesbalansen till inhemska investeringar skulle därtill kunna ha gynn-
samma följder för sysselsättningen. Vi skriver ’skulle kunna ha’ därför
att det inte är givet - och vi ser i denna osäkerhet den största risken
med ett ekonomisk-politiskt skifte av det slag vi diskuterar. En ökad
investeringsbenägenhet i kombination med oförmåga att mobilisera
den arbetskraft som behövs riskerar att leda till en överhettning av
samhällsekonomin som kan omintetgöra de allmännyttiga resultat
politiken syftar till.
Det är en risk som måste tas på stort allvar. Vi ser en i sammanhanget
starkt oroande tendens i hela västvärlden, som tycks ha accelererat i
åren efter den internationella finanskrisen år 2008. Utvecklingen har
gått längst i Förenta staterna och framgår av diagram 2 på nästa sida.

26. 26
Diagram 2. Beveridgekurva, Förenta staterna, i åren närmast före (grönt),
under (rött) och efter (blått) recessionen i samband med finanskraschen
2008
Källa: U.S. Bureau of Labor Statistics
Diagrammet visar en så kallad Beveridgekurva för den amerikanska
arbetsmarknaden i åren närmast före (grönt), under (rött) och efter
(blått) den recession som följde på finanskrisen. Kurvan demonstrerar
sambandet mellan mängden vakanser (vertikal axel) och sysselsätt-
ningen (horisontell axel, omvänd skala).
En "normal" Beveridgekurva sträcker sig från diagrammets övre
vänstra hörn till det nedre högra och visar att fler lediga jobb ökar
sysselsättningen - och tvärtom. De gröna och röda punkterna i
diagrammet för tiden före och under finanskrisen bildar en sådan
kurva. Men i perioden som följer efter recessionen ser det annorlunda
ut (de blå punkterna). Kurvan har inte bara förskjutits till höger i
diagrammet utan också rätats upp till en praktiskt taget vertikal linje.
Det betyder att sysselsättningen inte längre påverkas av hur många
lediga arbeten det finns. Den amerikanska arbetsmarknaden har råkat i
ett tillstånd där fundamentala samband för dess funktionsduglighet
uppenbarligen har satts ur spel.
Tendensen har inte haft lika starkt genomslag i Sverige, men en
Beveridgekurva för svensk arbetsmarknad under samma period visar
ett snarlikt mönster. Kurvan förskjuts till höger i diagrammet och rätas
upp, om än inte lika mycket som i Förenta staterna (diagram 3).

27. 27
Diagram 3. Beveridgekurva, Sverige 2007-2011
Källa: Af, SCB och Industrikommittén
Vad kurvorna visar är framför allt en tilltagande brist på överens-
stämmelse mellan de kompetenser och färdigheter som efterfrågas i
arbetslivet och vad de arbetssökande har att erbjuda. Under år 2010,
när antalet vakanser ökade tämligen snabbt i Sverige, rapporterade
nära hälften av de rekryterande arbetsgivarna att de fann det svårt eller
mycket svårt att finna den personal de sökte (Svenskt Näringsliv 2010).
Samtidigt var över 400 000 personer registrerade som aktivt arbets-
sökande arbetslösa vid arbetsförmedlingarna! Kontrasten mellan de
som är attraktiva på arbetsmarknaden och de som inte är det forceras.
Trenden har pågått i flera decennier som en följd av den ekonomiska
produktionens förändringar i vad vi beskriver som det globaliserade
kunskapssamhället. Men förloppen är inte jämnt fortskridande. De
utvecklas framför allt i skov som reaktioner på ekonomiska kriser och
det omvandlingstryck som dessa ger upphov till.
Krisen i början av 1990-talet ledde för svensk del till förändringar i
arbetets organisation som kraftigt drev upp produktiviteten i arbets-
livet men också medförde varaktigt lägre sysselsättningsgrad och högre
arbetslöshetsnivå i samhället. Under en tioårsperiod med början i
1990-talets mitt ledde förändrade kompetens- och prestationskrav till
att mellan 300 000 och 400 000 individer i yrkesaktiv ålder permanent
stöttes ut ur arbetslivet in i offentliga försörjningssystem. Samtidigt
blev barriärerna in till arbetsmarknaden höga för dem som befann sig
på utsidan. Viktigt att inse är att dessa strukturella förändringar
snarare orsakades av hur vi tog oss ur krisen än av krisen i sig. (Nilsson
& Nyström 2008).

28. 28
Beveridgekurvans förändringar talar om för oss att finanskrascherna år
2008 utlöste ett liknande skov med störst verkan i de länder som
drabbades värst av krisen, t.ex. USA, men med följder också i Sverige. Vi
ser inte samma omfattande utstötning i dag som efter 1990-talskrisen,
men det finns skäl för slutsatsen att barriären mellan insiders och
outsiders befinner sig i ett pågående skov av förstärkning. För det talar
inte bara Beveridgekurvans förändringar utan även långtidsarbets-
löshetens ökning och SCB:s nya möjligheter att över tid beräkna
utflödessannolikheten ur arbetslöshet. Allt fler tenderar att förvisas till
en position som permanent ”ej anställningsbara” för de vakanser som
öppnas.
Det är dåliga nyheter för den som tror att makroekonomiska stimu-
lanser är en osviklig kungsväg till full sysselsättning på dagens arbets-
marknad. Ännu värre ter sig problemen på medellång sikt om vi tar
OECD:s Pisa-undersökningar av femtonåringars färdigheter i beakt-
ande. Mellan åren 2003 och 2009 försämrades resultaten på ett alarme-
rande sätt i Sverige. Gruppen längst ner som inte klarar vad som kallas
Pisa-minimum (nivå två) i den matematiska delen, vilken kan ses som
ett test av den kognitiva förmågan i allmänhet, nära fördubblades från
tolv till 21 procent. Nästan lika många, 18 procent, visade sig sakna
funktionell läsförmåga (OECD 2010).
Var femte ungdom måste sålunda bedömas vara i riskzonen för en
marginaliserad ställning under hela livet till följd av stora svårigheter
att svara mot kraven på anställningsbarhet i det globaliserade
kunskapssamhälle vi är på väg in i, där kognitiva färdigheter blir allt
mer avgörande för människors livschanser och förutsättningar för
framgång i utbildning och arbetsliv.
Forskningen talar om för oss att stimulansen och livserfarenheterna
under de allra första levnadsåren är av kritisk betydelse för individens
kognitiva utveckling (Hunt 1995). Vad vi ser i de försämrade Pisa-
resultaten är en mycket betydande humankapitalförstöring i spåren av
de ökade skillnader i socioekonomisk status och social kontext som
1990-tals krisen lämnade efter sig i det svenska samhället.
Samtidigt ser vi i hela västvärlden ett samhällsliv som allt mer polari-
seras i en ny klasskiktning mellan högutbildade som bildar familj och
skaffar barn med andra högutbildade och lågutbildade som bildar par
och får barn med andra lågutbildade; ett samhälle där föräldrars skilda
förutsättningar att forma familjen till en stimulerande och utvecklande
miljö under barnens första levnadsår blir en kraftfullt verkande häv-
stång för ojämlikheten i morgondagens samhälle. Forskningen visar att
mycket kan göras för att motverka detta med tidiga, kompensatoriska
insatser. Men resurser för nya åtaganden saknas i dag i kommuner och
landsting (Esping-Andersen 2009; Nilsson & Nyström 2012).

29. 29
Det är en paradox att dessa omständigheter - som ger oss så starka
argument att öka investeringarna i humankapital för att människor ska
få större möjligheter att svara mot arbetslivets krav - i förening med
stegrade reala investeringar för att stärka konkurrenskraften, öka
sysselsättningsgraden och därmed motverka polariseringen - på samma
gång riskerar att desarmera en sådan politik genom att vara hinder för
den mobilisering av arbetskraft som fordras för att undvika överhett-
ning om överskottet i bytesbalansen styrs mot inhemsk resursanvänd-
ning. Som vi har framhållit ser vi i detta den största risken med ett
ekonomisk-politiskt skifte av det slag vi diskuterar.
Det leder till slutsatsen att ett absolut villkor för att ett sådant skifte ska
bli framgångsrikt är att politiken samtidigt reformeras på en rad
områden för att radikalt förbättra samhällets förmåga att mobilisera
och utveckla sina mänskliga resurser. I ett antal böcker och utrednings-
rapporter har vi analyserat förutsättningar och möjligheter för detta
och lanserat en rad konkreta reformförslag för familjepolitiken, utbild-
ningspolitiken, arbetsmarknadspolitiken, skattepolitiken, näringspoli-
tiken och socialförsäkringarna i detta syfte, senast i boken Jämlikhets-
normen (2012) och rapporten Dags att skrota ”den fulla sysselsätt-
ningen”? (2012), båda utgivna av Tankeverksamheten.
Vi upprepar inte dessa förslag här, utan avslutar med konstaterandet
att eftersom syftet med att styra om överskottet i bytesbalansen till
inhemska investeringar är att utveckla vårt samhälles förmåga att möta
morgondagens utmaningar, vilket til syvende og sidst handlar om att så
långt det är möjligt mobilisera och utveckla de mänskliga resurser som
står till buds, så borde det vara möjligt att steg för steg lirka upp den
motsägelsefulla paradox vi nämnde ovan.
Investeringar och arbetskraftsmobilisering måste med andra ord
successivt stegras samordnat och i takt på ett sätt som blir ömsesidigt
understödjande. Koordinationen av en sådan politik kräver sannolikt
kvalificerade bedömningar och avvägningar som knappast låter sig
göras utan en renässans för den snillrika sociala ingenjörskonst som
under den svenska modellens och folkhemmets glansdagar formades av
utredningsväsendets förening av forskningsbaserad kunskap med
reformistisk fantasi – vad Bo Rothstein en smula högtidligt har kallat
”politik på upplysningens grund”.
Låt oss till sist anföra några röster ur det internationella forskarsam-
fundet som pekar ut en riktning för angelägna reformer. Den ameri-
kanske Nobelpristagaren James Heckman har framhållit att en strategi
för ökad jämlikhet i vår tid måste betyda ett skifte av fokus från ”re-
distribution” (omfördelning) till ”pre-distribution” (förebyggande
fördelning). Med en liknande tankegång har den indiske Nobelpristaga-
ren Amartya Sen talat om ”the capability approach” - att sätta in insatser
för att öka jämlikheten vad gäller människors kapaciteter och förmågor,
vilket om det är framgångsrikt minskar behoven av att jämna ut

30. 30
inkomster i efterhand. Men för att det verkligen ska bli fallet i en demo-
kratisk, social och produktiv samhällsgemenskap som fullt ut mobilise-
rar och utvecklar människors resurser krävs att politiken också riktar
uppmärksamhet på vad den danske socialforskaren Gösta Esping-
Andersen – ännu ej Nobelpristagare men det vore välförtjänt - kallar
”the opportunity structure” - ”möjlighetsstrukturen” i samhället.
Det handlar om att med nyskapande social ingenjörskonst inrätta ett
institutionellt ramverk som understödjer att alla sociala positioner blir
så öppna som möjligt i alla riktningar, såväl inom som mellan genera-
tioner. I förening med en omstyrning av överskottet i bytesbalansen till
inhemska investeringar skulle det vara en tilltalande generalplan för en
förnyad och reformivrig socialdemokrati, som på en och samma gång
adresserar de utmaningar som följer av det globaliserade kunskaps-
samhällets allt snabbare omvälvningar, ekologiska omställningsbehov
och människors ökade lust till individuellt självförverkligande i vår tid.
Referenser
Carneiro, P. & Heckman, J. (2003), “Human Capital Policy”, i Heckman, J. & Kreuger, A.
Inequality in America, Cambridge MA: MIT Press
COM (2012) 68, Alert Mechanism Report, Bryssel: Europeiska kommissionen
DRC/The World Bank (2012), China 2030. Building a Modern, Harmonius and Creative
High Income Society, Washington
Esping-Andersen, G. (2009), The Incomplete Revolution. Adapting Welfare States to
Women’s New Roles, Cambridge: Polity Press
Finanspolitiska rådet (2012), Svensk Finanspolitik 2012, Stockholm
Hunt, E. (1995), “The role of intelligence in modern society”, American Science [83/4]
Nilsson, A. & Nyström, Ö (2008), Reformismens möjligheter, Stockholm: Premiss
Nilsson, A. & Nyström, Ö (2012), Jämlikhetsnormen, Göteborg:
Tankeverksamheten/ABF
OECD (2010), Database – PISA 2009: http://pisa2009.acer.edu.au/PEW
Regeringskansliet (2010), Utvärdering av överskottsmålet, Finansdepartementet, DS
2010:4, Stockholm
Sen, Amartya K. (1985). Commodities and Capabilities. Oxford: Oxford University Press
Svenskt Näringsliv (2010), Rekryteringsenkäten 2010, Stockholm

31. 31

32. 32
Erik Bengtsson är doktorand i ekonomisk-historia och tidigare LO-utredare.
Sören Mannheimer är tidigare ordförande för kommunstyrelsen i Göteborg och förbundsjurist
på Metall. Anders Nilsson & Örjan Nyström har tillsammans skrivit en rad böcker och
utredningsrapporter i arbetsmarknads- och välfärdspolitiska frågor.
Ansvarig utgivare: Ann-Sofie Hermansson
www.tankeverksamheten.se
redaktion@tankeverksamheten.se
ISBN 978-91-87077-20-3