Erik Lidström: Ett Sverige i förändring

1. Ett Sverige i förändring - Håller Sverige på
att förvandlas till ett korrupt, kooptokratiskt
välde?1
Version 2017-11-01
Erik Lidström
erik@lidstrom.fr
Också en ytlig betraktare kan ha lagt märke till att allt inte står rätt till i den
självutnämnda moraliska supermakten Sverige. Till att börja med verkar våra politiker
nyligen ha överraskats av det enorma inflödet av utomeuropeiska migranter och av de
konsekvenser detta fått för samhället. I skrivandets stund famlar de också efter svar på vad
de bör göra åt situationen. Ett närmare studium visar dock att vad den politiska klassen
anbelangar är situationen än mycket värre än den verkar och att en stor del av orsakerna till
detta står att finna i hur det politiska systemet är konstruerat .2
Hur illa är det? Den svenska riksdagen har 349 ledamöter. I början av 2012, när Håkan
Juholt avlägsnades som ledare för socialdemokraterna, hade partiet ytterligare 111
riksdagsledamöter. Inte en enda av dessa bedömdes kapabel att bli den nye partiledaren.
Istället valdes fackföreningsledaren Stefan Löfven. Denna extrema avsaknad av politiska
talanger är ungefär densamma för de övriga sju partierna i riksdagen.
Likt många andra länder har Sverige ett proportionellt valförfarande där mandat i
parlamentet fördelas i enlighet med hur många procent av rösterna vart och ett av partierna
får i de allmänna valen. Detta är till skillnad från systemen i till exempel USA, Frankrike och
Storbritannien där majoritetsval sker och där endast en individ väljs från varje valkrets.
Demokrati och lite politisk historia
I en kooptokrati är de det existerande medlemmarna i en styrande församling som väljer ut,1
dvs koopterar nya medlemmar som ersätter dem som lämnar församlingen.
För Sveriges politiska historia, se t ex "Sverige efter 1900. En modern politisk2
historia" (1981 och flera senare upplagor) by Bengt Owe Birgersson, Stig Hadenius, Björn
Molin och Hans Wieslander.

2. Är Sverige fortfarande en demokrati? Demokrati betyder folkstyre. I det antika Aten
deltog alla fria män i stadens styrelse i vad som idag kallas för en direkt demokrati.
Atenarna själva skulle antagligen ha kallat en representativ demokrati för en ”elektiv
aristokrati”, eftersom folket inte styr direkt, utan indirekt, via valda representanter. Det var
faktiskt inte förrän USA grundades som vissa former av representativt styre började
betraktas som varianter av demokrati .3
I germanska stater, likt det forna Sverige, eller föregångarna till Sverige om man så vill,
brukade situationen likna den i det antika Grekland. Alla fria män, troligen kring 20 procent
av befolkningen, deltog i de beslut som togs . Kvinnor hade inte rösträtt, men de var för det4
mesta gifta med män som hade det. Till vilken grad de därför var representerade kan
diskuteras. Givet den höga barnadödligheten och den därför breda befolkningspyramiden,
kan det ha funnits ungefär lika många barn under 14–15 års ålder som vuxna
(myndighetsåldern hos frankerna var 14 år, i Sverige var den 15 år). Det betyder att
någonstans mellan 60 och 80 procent av befolkningen mer eller mindre hade politiskt
inflytande i ett halvt om halvt demokratiskt styre som de forna nordiska. I dessa germanska
samhällen var också kungen formellt en vald representant.
Se t ex Bernard Manins “The Principles of Representative Government”.3
Se t ex Michel Rouche' Clovis (på franska).4

3. !
Torgny lagman vid tinget i Uppsala 1018 (Christian Krogh) . Enligt Snorre Sturlasson ska han5
strängt ha tillrättavisat Olof Skötkonung. Ett i mycket fiktivt men illustrativt exempel på direkt
demokrati.
Så småningom uppstod ett enat Sverige, styrt av en kung och till största delen
beskattades av de fyra stånden. Detta är ett område där Sverige var unikt. Ståndsriksdagen
inbegrep förutom adeln, prästerna och borgarna också bönderna. Fram till 1544 var Sverige
ett valkungadöme, även om listan på möjliga pretendenter var begränsad, och militärmakt
var ett vanligt sätt att avgöra tronföljden. Genom de reformer som röstades igenom 1865 fick
Sverige från 1866 en riksdag med två kamrar. Rösträtten var begränsad genom krav på viss
inkomst eller förmögenhet och tillkom endast män.
Bortsett från i en direkt demokrati regerar folket aldrig sig självt; det är tveksamt om
direkt demokrati ens är möjligt i ett samhälle med mer än ett mycket litet antal medborgare.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Torgny_lagman#/media/5
File:Olav_den_helliges_saga_CK5.jpg

4. Av detta skäl föreslog Popper att en bättre definition på en demokrati är ett system där6
folket genom fredliga medel kan göra sig av med dem som styr. Man får då inte alltid de
representanter som man önskar sig, men man kan åtminstone byta till en annan
uppsättning. Enligt en sådan definition har Sverige i viss utsträckning varit en demokrati
under mycket långt tid, kanske under årtusenden. Slutligen får man inte glömma att i äldre
tider begränsade hotet om väpnat uppror kraftigt vad de styrande kunde och inte kunde
göra.
Man bör nogsamt särskilja att vara representativ och att representera andra. Bland de gamla
grekerna, i de fall då det var omöjligt för en stor folkmassa att hantera frågan, och om frågan
inte gällde en så kritisk roll som en general i krig, blev representativa människor utvalda
genom att dra lott . Men när vi väljer en ledare eller en riksdagsledamot representerar han7
eller hon istället väljarna. Sverige hade sedan åtminstone tusen år och kanske sedan mycket
längre tillbaka än så, fram till valet 1911, som princip att mer eller mindre framstående
individer valdes att representera de övriga.
Vad som vanligen kallas för demokratins slutgiltiga genombrott ändrade detta. Partiet
vid makten och vad som senare skulle kallas för Högern, under ledning av Arvid Lindman,
införde allmänna val för män under åren strax innan 1909. Liberalerna, under Karl Staaff,
och Socialdemokraterna, under Hjalmar Branting ville införa det franska systemet med
majoritetsval i två omgångar i enmansvalkretsar. I detta system så sker en andra valomgång
ifall ingen får mer än 50 procent av rösterna i den första. Storbritannien har istället “first-
passed-the-post”, ”först över mållinjen”, där den individ som får flest röster i en enda
valomgång vinner parlamentsplatsen.
Att Liberalerna och Socialdemokraterna förespråkade detta system var inte bara därför
att de hade traditionen på sin sida. Det fanns också egoistiska skäl eftersom de som en
konsekvens även förväntade sig vinna fler mandat i riksdagen. Av samma skäl ville Högern
införa proportionella val för att behålla så många mandat som möjligt. Tyvärr, som vi ska se
så segrade förslaget om proportionella val. Vad som är helt klart är att den moderna drapan
om att ”i Sverige röstar vi på idéer, inte på människor” är en efterkonstruktion. Den har
heller aldrig varit riktigt sann.
I boken “The Open Society and its Enemies”. Andra kan mycket väl ha kommit på samma6
idé långt innan Popper.
David Van Reybrouk argumenterar för en återgång till ett sådant system i boken “Against7
Elections: The Case for Democracy”.

5. Sverige bytte till en enkammarriksdag 1971 och fram till 1976 hade denna 350 ledamöter.
Efter 1976 minskades antalet till 349. 29 geografiska områden, valkretsar, besätter 310 av
mandaten direkt från valsedlar med listor med namn som partierna tagit fram, men endast
från de partier som fått minst 4 procent av rösterna i landet som helhet, eller minst 12
procent av rösterna i en valkrets (det senare är ett specialfall som aldrig gett någon en
riksdagsplats). Från dessa namnlistor tilldelas partierna sedan ytterligare 39 mandat för att
söka åstadkomma en strikt proportionalitet. Återigen utesluts de partier som erhållit mindre
än 4 procent av rösterna i landet som helhet.
Varje parti trycker upp valsedlar med en lista om 20–30 namn i varje valkrets. Väljaren tar
en av dessa listor och lägger den i ett kuvert. Sedan 1998 är det möjligt att sätta ett kryss
framför ett namn på valsedeln för att försöka ändra i den rangordning av kandidaterna som
partierna har bestämt. 2014 ledde detta endast till att 12 andra personer kom in i riksdagen
än de som partierna helst skulle ha sett valda .8
Tidens gång, svensk kultur och proportionella val
Kulturer är långlivade och också osynliga fenomen. Under minst ett årtusende och
troligen sedan mycket längre än så, fram till omkring 1850, bodde den förkrossande
majoriteten av svenskar koncentrerade i små byar. I dessa kände alla, alla och visste också
vad alla andra gjorde. Bönderna var också i hög grad självägande och byarna var i det stora
hela politiskt självstyrande. I dessa samhällen tog bönderna å ena sidan beslut gemensamt,
men å andra sidan och delvis som en konsekvens av detta, rådde en social konformism som
ledde till att man skoningslöst slog ner på den som stod ut från mängden.
Ett resultat av detta är att vi svenskar är kända för vår ovanligt starka ”kungliga svenska
avundsjuka ”, liksom för våra ofta desperata försök att nå konsensus. Innan de9
proportionella valen infördes var varje presumtiv politiker tvungen att överkomma sådan
psykologiska hinder. De var tvungna att vara goda talare, och de var också tvungna att visa
att de, personligen, hade åstadkommit något i livet så att väljarna skulle kunna tänkas se
dem som representanter värda deras förtroende. Man skulle kunna säga att de var tvungna
att visa att de inte var representativa utan att de stod ut från mängden. I Sverige har vi också
en tendens att uppskatta våra ”hövdingar”. Han eller hon som är ”precis som vi” och som
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=59736948
Schoeck, “Envy - A Theory of Social Behaviour”. Som Schoeck diskuterar finns det avund i9
alla kulturer, men till en mycket varierande grad.

6. försöker höja sig över massan blir ofta brutalt nedtryckt. Men om några förefaller besitta
enastående egenskaper har svenskar inga problem att acceptera dem som sina ledare.
När proportionella val infördes hade svenska folket inte längre att välja mellan individer,
utan mellan fem förpaketerade samlingar av idéer. En för vart och ett av de då fem
riksdagspartierna. En konsekvens av ett sådant system är att inom varje parti, år efter år, alla
medlemmar måste visa upp en enad front gentemot omvärlden. Idé- och intressekonflikter
hanteras internt. Men de svenska politiska partierna var ändå folkrörelser som berodde av
sina medlemmar. Att rekrytera nya medlemmar var nödvändigt för deras existens och det
var också livlig intern debatt och politiska och sociala aktiviteter för de tiotusentals
medlemmarna.
Under loppet av över 50 år förändrade gradvis det proportionella valförfarandet den
svenska politiska kulturen. Gentemot utomstående representerades varje parti mer eller
mindre av en enda person, partiledaren, som ledde ett parti som utåt uppvisade en aldrig
sviktande enhet. Gradvis gjorde också den svenska nationalkaraktären sitt. Få kritiserade
öppet sitt parti, eller ens tävlade öppet om positioner inom partiet. Detta är nära nog
motsatsen till det sorts beteende som krävs i ett system med majoritetsval i
enmansvalkretsar.
Sverige får legaliserad politisk korruption
I det gamla Grekland och Rom betraktades det som en sådan ära att representera staden
eller fosterlandet att det gjordes utan ekonomisk ersättning. Av samma skäl var länge
ledamöterna i den svenska första kammaren oavlönade.
Många betraktade det dock som fel att bara ”de rika” ska kunna representera folket. Men
då alla partier, förutom kommunisterna, hade mer än hundratusen betalande medlemmar
vardera, och stora resurser, i synnerhet tack vare privata gåvor, bör inte detta ha varit ett
oöverstigligt hinder.
En alternativ lösning, som denne författare ibland fantiserar om, är den som gällde fram
till att tvåkammarriksdagen röstades igenom 1865. Innan dess samlades riksdagen endast
vart tredje eller vart femte år. Detta gav ledamöterna både möjligheten och nödvändigheten
att bedriva ett yrke, och gjorde att de i mycket själva kunde betala för sina politiska
aktiviteter. I Sverige fick emellertid till slut alla riksdagsmän en ansenlig lön som
komplement till äran att representera nationen.
Våra representanter styr över oss och de sitter med stora slevar i handen, samlade kring
köttgrytor fyllda med skattebetalarnas pengar. Med början efter kriget började en efter en ett

7. antal tidningar läggas ner. De politiska partierna började därför oroa sig för ”allsidigheten” i
informationsutbytet, dvs över att deras egna partier inte skulle vara representerade med en
dagstidning på de flesta orter. Störst var oron hos Socialdemokraterna. Samtidigt hade
Folkpartiet och Centern problem med finansieringen av den egna partiverksamheten.
Som resultat av detta röstade 1965 Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centern igenom
ett förslag som innebar både finansiellt partistöd och finansiellt presstöd. Ett villkor ingick
så att endast partier med mer än 2 procent i andrakammarvalet kunde få stöd. Under denna
gräns betalades inga pengar alls ut. På så sätt skulle partier utanför riksdagen, som MBS och
KDS, troligen inte få några pengar. När Sverige 1971 övergick till en enkammarriksdag
höjdes gränsen för att få partistöd till 2,5 procent av rösterna i riket. 1969 fick även
kommunerna och landstingen rätt att dela ut partistöd.
Jag påstår absolut inte att politikerna i Sverige personligen är korrupta, endast att de
deltar i ett djupt korrupt system. En politiker i vardande har inget val annat än att bli en del
av detta system. De som sitter vid makten tar explicit pengar från skattebetalarna och ger
dessa till sig själva så att de kan propagera för sig själva och förklara hur viktigt det är att
väljarna fortsätter välja dem. Även om de flesta politiker troligen lyckas intala sig att detta
system, som de uttrycker det, ”värnar demokratin”, så är det ändå fråga om legaliserad
stöld.
Tidningarna får samtidigt presstöd, och därmed är journalisterna, till en viss grad, också
köpta av makten. För att göra saken än värre fick Sverige på 1920-talet påstått ”oberoende”
statlig radio och senare också statlig television. Dessa är, av uppenbara skäl, fullständigt
beroende av staten, både vad det beträffar finansiering och översyn. Idag finns som tur är
internet. Men det är fortfarande olagligt att starta en rikstäckande radiokanal.
Sverige blir en fjortisdominerad kooptokrati
Idag har Sverige kring tio miljoner invånare. Den statliga finansieringen av de politiska
partierna uppgår till ungefär 466 miljoner kronor . Dessa pengar betalas ut till de politiska10
partierna centralt och disponeras i praktiken av de olika partiledarna. Pengarna från
landstingen uppgick till 336 miljoner kronor 2007 och pengarna från kommunerna till
http://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/arbetet-i-riksdagen/sa-arbetar-partierna/10
#partistd

8. 450-500 miljoner . Ungdomsförbunden erhåller ytterligare 16 miljoner kronor i bidrag . 8411 12
procent av de kommunala partiernas utgifter täcks av detta stöd. På landstingsnivå täcker
det 87 procent av utgifterna. Totalt stjäl alltså våra styrande 1 250-1 300 miljoner kronor per
år från oss, deras undersåtar.
Ett ärligt alternativ vore att en miljon lojala partimedlemmar vardera betalar 1 250 kronor
i medlemsavgift. Men som det är idag utgör medlemsavgifterna bara mellan 0 och 3,3
procent av de olika partiernas inkomster , och antalet partimedlemmar har sjunkit13
drastiskt. Mellan 1962 och 2014/2015 gick det totala medlemsantalet i partierna ner med 80
procent , från 1,346 miljoner till 274 000, samtidigt som befolkningen växte från 7,5 till 1014
miljoner . Ett annat finansieringsalternativ för partiaktiviteter är frivilliga bidrag. 194915
bestod mellan hälften och 90 procent av partiernas finansiering av diverse gåvor . Idag16
ligger denna siffra på mellan 0 och 4,3 procent.
Resultatet av den kultur som proportionella val har medfört, kombinerat med den
svenska nationalkaraktären å ena sida, och det faktum att vart och ett av de politiska
partierna idag i mycket är finansiellt oberoende av den allmänna opinionen och av sina
medlemmar å den andra, är den fjortisdominerade kooptokrati vi idag ser. Slutresultatet av
över 50 år med ett sådant system är de fruktansvärt låga intellektuella och personliga
kvalitéerna hos de politiker som vi idag har att göra med.
Endast fjortisar göre sig besvär
http://web.archive.org/web/20090204173037/http://norran.se/nyheter/norrochvasterbotten/11
article240326.ece
http://www.dagensopinion.se/ungdomsf%C3%B6rbunden-f%C3%A5r-16-miljoner-bidrag-12
fr%C3%A5n-ungdomsstyrelsen
Oscar Hjertqvist, Det politiska bidragsberoendet – Finansieringen av Sveriges politiska13
partier, Timbro (2013), p. 4.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagspartiernas_medlemsutveckling14
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_historiska_befolkning15
Oscar Hjertqvist, Det politiska bidragsberoendet – Finansieringen av Sveriges politiska16
partier, Timbro (2013), p. 4.

9. 2014 hade de politiska ungdomsförbunden 29 000 medlemmar (om vi bortser från Ung
Pirat), fördelade över de idag åtta riksdagspartierna . Dessa medlemmar utför antagligen17
ungefär fem procent av årgångarna i fråga, beroende på hur många år i genomsnitt folk är
medlemmar. Men om vi antar att endast en av tio når en position där de har inflytande
innebär detta att de endast utgör omkring en halv procent av årskullarna, eller omkring 2
900 personer. Också denna låga siffra förefaller väl hög för diskussionen som följer.
Oavsett den exakta siffran är det troligt att den kommer att krympa. Snart kommer
ungdomsförbunden inte att behöva ha några medlemmar alls, förutom en uppsättning mer
eller mindre utsedda politiska broilers. I vissa kommuner utgår idag bidragen till
ungdomsförbunden baserat på hur många mandat moderpartierna har i
kommunfullmäktige . I teorin behöver därför ett sådant ungdomsförbund knappt några18
medlemmar alls.
Det är från denna synnerligen begränsade och mycket speciellt utvalda skara som
framtida partiledare, ministrar, statssekreterare och andra ledande politiska representanter
sedan koopteras av partierna. Man går med i ett ungdomsförbund i nedre tonåren, som
fjortis, är aktiv några år eller kanske drygt ett decennium. Ifall man skött sig, ifall man följt
partilinjen. Om man i alla sina förehavanden med omvärlden varit lojal mot partiet och om
man inom partiet inte stått som förlorare i någon maktkamp. Då kan man en dag komma på
tal som inflytelserik rikspolitiker.
Inga andra göre sig i princip besvär, förutom i sådana fall som diskuterats ovan då
bristen på lämpliga kandidater i riksdagen gör att någon som inte sitter i den väljs till
partiledare och av samma anledning, kandidater ibland också härrör från utanför klicken av
forna tonårspolitiker. Ibland väljs istället till partiledaren någon av dessa forna
tonårspolitiker men som, av skäl som strax ska diskuteras, valt att inte sitta i riksdagen.
Det händer också att en del välkända personer väljs till riksdagen som del av försök att få
goodwill. Med på listan av riksdagskandidater är också sådana som är representativa, men
som få väljare skulle välja som sina representanter. Sällan får medlemmarna i dessa två
kategorier av utomstående verklig makt eller verkligt inflytande.
Partiledaren eller partiledningen kontrollerar nära nog alla partiets resurser, inklusive
sådant som utskottsuppdrag i riksdagen. De som går mot partilinjen förlorar sina
http://www.dagensopinion.se/ungdomsf%C3%B6rbunden-f%C3%A5r-16-miljoner-bidrag-17
fr%C3%A5n-ungdomsstyrelsen
http://www.orebro.se/369.html18

10. utskottsuppdrag. De förlorar normalt också möjligheten till omval till riksdagen. Om någon
planerar att inte rösta såsom partiledningen bestämt utsätts de först för påtryckningar på tu
man hand. Om detta inte hjälper kan det hända att hela riksdagsgruppen samlas till en flera
timmar lång mobbningssession för att återföra de förlorade fåren till fållan. Att någon i
riksdagen går mot partilinjen inskränker sig därför som regel till några få fall, vart eller
vartannat år.
Titeln på en bok som behandlar detta är “Knapptryckarkompaniet ”, eftersom allt som19
krävs av den absoluta majoriteten av riksdagsledamöterna är att trycka på den knapp de
blivit tillsagda att trycka på vid varje votering. Av denna anledning väljer många av de mest
ambitiösa unga politikerna att arbeta direkt för partiledningen, utan att väljas till riksdagen.
Som medborgare i Sverige idag har vi att välja mellan åtta förpaketerade politiska
alternativ bestående av människor där merparten aldrig arbetat en dag i sina liv utanför
politiken, utan endast ”arbetat politiskt” på skattebetalarnas bekostnad. Yrkeskarriär där de
kanske från att de gick med i ett politiskt ungdomsförbund i nedre tonåren. Dessa politiker
har nästan ingen arbetslivserfarenhet från världen utanför politiken, har inte åstadkommit
någonting utanför politiken och har ingen erfarenhet av ledarskap från utanför politiken.
Där de i regel har liten och sned kunskap om hur världen fungerar utanför politiken.
Samtidigt har de nästan fullständig kontroll över det politiska systemet och de är de enda
som har politisk erfarenhet. De vet hur man målar upp en politisk fasad kring vad som idag
är ett mycket magert innehåll. Politik, liksom alla yrken, är ett hantverk som kräver
erfarenhet och eftersom få andra kan skaffa sig sådan erfarenhet är det desto svårare att
starta ett nytt parti med utsikter till framgång.
Den svenska kooptokratin liknar den ”demokratiska centralismen” i det forna östblocket.
I detta block fanns det bara ett parti att rösta på, i Sverige finns det idag åtta. Men dessa åtta
bildare en kartell . De har ett gemensamt intresse i att se till att det nuvarande systemet för20
finansiering fortlever och att inga andra partier lyckas ta sig in i riksdagen.
Systemet är inte helt statiskt. Under många decennier fanns det bara fem partier i
riksdagen. Genom otrolig uthållighet, stöd från frikyrkor och karisman hos partiledaren Alf
Svensson, lyckades KDS, idag KD ta sig in i riksdagen. Miljöpartiet de gröna har stöd av
http://www.atlantisbok.se/7683.Bok-Knapptryckarkompaniet19
Politiska karteller är också vanliga i resten av Europa. För en diskussion, se Klaus20
Detterbeck, “Cartel Parties in Western Europe?”, Party Politics, vol. 11, no. 2, 2005
(173-191), https://www.tcd.ie/Political_Science/undergraduate/module-outlines/ss/political-
parties/PolP/DetterbeckPartyPols05.pdf

11. omkring 40 procent av tidningsjournalisterna och av strax över 50 procent av journalisterna
på den statliga radion och televisionen . Sverigedemokraterna lyckades ta sig in i riksdagen21
när glappet mellan den officiella retoriken om immigrationen och dess verklighet blev för
stor för att den skulle kunna döljas för alla.
Så enligt Poppers definition är Sverige fortfarande i viss grad en demokrati, men urvalet
av politiska partier och av politiker är strikt begränsat. Vi kan sällan rösta på någon som har
möjlighet att få inflytande om denna person inte gått med i ett politiskt parti i nedre tonåren.
Och om en svensk vid 25, 40 eller 60 års ålder bestämmer sig för att söka bli politiker är det i
regel redan alldeles för sent.
Vad bör göras?
Frågan är vad som kan göras. Kvalitén på den politiska klassen har blivit så eländigt låg
att många förtvivlar vid tanken på att rösta på något parti. Sådan förtvivlan kommer att
sprida sig, delvis därför att det inte är troligt att processen som ovan beskrivits har verkat
fullt ut. Kvalitén kommer därför troligtvis fortsätta falla. Det sägs att om något inte kan
fortsätta för evigt så kommer det inte heller att göra det, så det kanske finns hopp. Denna
essä är mitt eget blygsamma försök att bidra till att finna någon sorts lösning.
Det är inte alla aspekter av den svenska situationen som är unika. Både teoretiker och
praktiker har kämpat under ett par sekler med frågan om hur man undviker att ett
representativt styre blir ett styre där de existerande partierna kontrollerar det politiska
systemet . Men det svenska systemet, som kombinerar proportionella val med nära nog22
fullständig skattefinansiering av de politiska partierna, har skapat en situation som är långt
värre än vanligt. Det är en situation där de existerande partierna inte bara mer eller mindre
förblir desamma, men där de också till en högre grad än vad som är vanligt har nästan
fullständig kontroll över vem som accepteras som en medlem som kan få någon reell makt.
För att åtgärda dessa problem skulle de som idag har makten behöva utplåna mycket av
grunden den vilar på. Mycket få av de politiker som idag sitter i riksdagen skulle kunna
förvänta sig vinna återval ifall de vore tvungna att ställa upp i enmansvalkretsar. De saknar
vanligen karisma, de är inte goda talare, de saknar tilltalande livshistorier och de har inte
åstadkommit saker i sina liv som skulle locka väljare. Några skulle förstås klara sig, tack
http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-21
kap-13.pdf
Se Bernard Manins “The Principles of Representative Government”.22

12. vare talang och passion för politiken. Men de skulle behöva uttrycka dessa drag lite
annorlunda, och de flesta skulle antagligen behöva vänta tills de blivit betydligt äldre innan
de kan hoppas bli folkvalda.
Även om det alltså kanske är omöjligt att reformera dagens system är ungefär följande
vad som borde göras:
• Avskaffa all offentlig finansiering av de politiska partierna. Att dessutom avskaffa
lönerna för de folkvalda är antagligen att drömma väl mycket.
• Släpp de privata bidragen helt fria. Pengar kommer att tillåta en kandidat att visa
upp sig för väljarna, men, hur icke-intuitivt det än kan låta, så visar forskning från
USA att pengar därutöver knappt har någon betydelse alls för vem som blir
vald .23
• Inför majoritetsval i enmansvalkretsar. Antingen ”först över mållinjen” som i
Storbritannien, eller i två omgångar som i Frankrike. Detta ska vara det enda
sättet att få säte i riksdagen. De ska alltså inte finnas några ytterligare mandat som
utdelas enligt en form av proportionalitet.
• Och, lite utanför detta, begränsa antalet riksdagsledamöter till högst 149 totalt, i
en eller två kamrar i riksdagen. Dunbars nummer , 150, är det största antal vi24
som människor kan hålla reda på. Och som väljare bör vi kunna hålla reda på
våra politiker. Ett land med endast 10 miljoner invånare behöver inte 349
riksdagsledamöter.
För att göra Sverige mer demokratiskt skulle man också kunna tänka sig lägga till
möjligheten för befolkningen att framtvinga folkomröstningar som i Schweiz och i många
delar av USA. Men jag skulle säga att det viktigaste steget är att införa Poppers definition på
demokrati, möjligheten att göra sig av med dem som styr oss med fredliga medel.
Folkomröstningar kan komma senare som en extra bonus.
Levitt and Dubner, “Freakonomics” (2006). Ett nyligt och tämligen spektakulärt exempel23
är det republikanska primärvalet i Iowa 2016 där Jeb Bush lade ut 5200 dollar per röst han
fick, jämfört med 300 dollar for Donald Trump, och 600 dollar for Marco Rubio. Totalt fick
Trump 45 400 röster, Rubio 43 100 röster, och Jeb Bush 5200 röster, https://
www.washingtonpost.com/news/the-fix/wp/2016/02/02/jeb-bush-has-spent-more-than-5000-
per-vote-so-far/?utm_term=.48245b9aaff3
https://www.amazon.co.uk/Many-Friends-Does-Person-Need/dp/0571253431/ref=sr_1_2?24
ie=UTF8&qid=1448518222&sr=8-2&keywords=robin+dunbar

13. Inga av dessa åtgärder kommer att plötsligt förvandla svenska politiker till osjälviska
män och kvinnor, fyllda till bredden av kunskap, visdom och ledarskapsförmågor. Inga av
dem kommer att garantera att bästa möjliga beslut tas, något man för övrigt aldrig kan
avgöra. Men, med alla deras fel och brister, skulle de politiker vi får åtminstone vara långt
bättre än de vi har idag, och om vi ändå inte tycker om dem, vara mycket lättare att byta ut.