Liselott
•
1 gostou•2,211 visualizações
Min fjortonde berättelse. Alla mina berättelser handlar om transpersoner och deras liv, förhoppningar och möjligheter. Det är berättelser som är i fiktiv form, men platser och händelser kan ha verklighetsbakgrund, likaså med personerna i mina berättelser.
Recomendados
Mais conteúdo relacionado
Mais procurados
Mais procurados (20)
Destaque
Destaque (16)
Liselott
- 1. 1 Av EvaBirgitta ‐ Kan jag hjälpa dig? Jag blev mycket överraskad av att bli tilltalad då jag var djupt försjunken i mina egna funderingar. Jag tittade upp och såg in i en glatt leende kvinna som kunde vara någonstans mellan 25‐30 år gammal. När jag insåg vart jag stod och framförallt vad jag höll i handen rodnade jag djupt och försökte hitta något lämpligt att svara. Innan jag hann säga något förekom hon dock mig och fortsatte ‐ Det där är en mycket bra behå för den lilla bysten. Den har inläggningar som gör att den egna bysten får lite hjälp, men den känns inte hård och styv som det kan bli med andra inläggningar, utan känslan är mer att behån blir en del av den egna kroppen. Jag tycker den är ett bra val och dessutom prisvärd. Här borta har jag en annan modell. Jag var på väg att hänga upp behån jag höll i handen på sin ställning när hon hindrade mig med orden ‐ Nej, ta med den så du kan jämföra. När det gäller behåar så är det alltid viktigt att den passar individen. Jag kan tycka vad jag vill om kvalité och passform, men passar den inte bäraren så är den ändå ”fel” i någon mening. Man måste prova ut den som passar bäst, så ta med den du. Jag ser att storleken borde vara den rätta. Jag var fortfarande omtumlad efter hennes oväntade ankomst så det var nära att jag missade hennes kommentar. Pratade hon verkligen om mig när hon sa att man måste prova behån innan köpet och att den storlek jag höll i handen borde vara den rätta. Jag sneglade upp mot henne för att se om hon möjligen stod där och drev med mig, men jag mötte bara den där vänliga varma blicken. Vi kom fram till nästa ställ och hon plockade genast ner nästa delikata klädesplagg och överräckte det utan några större åthävor. Jag sökte något att säga, men än en gång förekom hon mig. ‐ Den här är lite mer arbetad, lite mer spetsinläggningar, men fortfarande en bra och söt modell för den unga kroppen. Lite dyrare, men den har ännu lite mer fyllning vilket gör den till ett utmärkt val för den som inte vill vänta längre utan kunna visa upp en väl så naturtrogen byst. Jag har fler modeller längre bort, men du kanske vill fundera en stund? ‐ Tack det vore bra, lyckades jag få fram till svar. ‐ Utmärkt! Säg bara till om du behöver mer hjälp. ‐ Visst det skall jag. Med dom orden så vek hon av och gick iväg för att göra något. Jag tyckte jag kunde ana en viss besvikelse i hennes konstaterande, men själv behövde jag den här stunden för att kunna samla mig själv. Det var också många olika känslor som strömmade genom min kropp. Inom mig surrade olika röster och vid mitt högra öra satt den ”Elake Fan” och envist tjatade på mig att genast slänga ifrån mig de två löjliga sakerna jag hade i handen och snabbast möjligt ta mig
- 2. 2 härifrån. Därigenom skulle jag åtminstone rädda en del av min heder och inte, som nu, göra bort mig helt och hållet. Jag var beredd att hålla med denna min inre röst när en lugn och trygg stämma vid mitt vänstra öra skickade helt andra signaler till mig. Jag hörde den ”Gode Fen” säga ”Lennart! Nu är du här och gör det du så länge både har önskat och planerat. Du har dessutom mött en förstående expedit som uppenbarligen vill hjälpa dig. Förstör inte den här chansen.” Jag nickade gillande och min blick började söka runt i lokalen för att se var expediten tagit vägen när den ”Elake Fan” gjorde ett sista försök ”Förstår du inte hur löjlig du är. Du blir dagens åtlöje.” Jag hade dock bestämt mig och viftade bort alla tankar av den arten och istället gick fram till expediten. Hon blev uppenbarligen glatt överraskad att se mig komma för hon sken upp i ett brett leende som fick mig att rodna. Jag lyckades dock klara strupen tillräckligt för att få fram ‐ Jag ser gärna på några fler modeller. ‐ Självklart! Följ mig så skall jag visa dig vad vi har och jag tror säkert att du kommer att vilja bekanta dig närmare med fler av dom. Jag verkligen såg hur glad hon blev och det stärkte mig i min tro att hon inte ville göra narr av mig utan istället hjälpa mig tillrätta. Mina tankar bekräftades nästan omedelbart, för hon vände sig mot mig och fortsatte ‐ Jag är förresten glad att du kom till mig igen. Jag var rädd att jag ”förlorat” dig och att du skulle vända på klacken och ge dig av. Men nu känner jag mig säker på att jag kommer att kunna ge dig den hjälp du behöver. Sedan får det visa sig om det blir affär av, men känn dig inte pressad att köpa något bara för att jag gärna hjälper dig. Jag menar allvar med att varje behå måste provas så att bäraren känner att den sitter rätt och fungerar bra på kroppen. Inger heter jag förresten. Om det var möjligt så hettade till ännu mer i ansiktet när jag förstod att den här inköpsturen definitivt skulle innehålla ett besök i den kvinnligaste av kvinnliga miljöer, ett provrum för damunderkläder. Jag blev så tagen av detta faktum att jag själv glömde bort att presentera mig, men hon verkade inte reagera utan sträckte obekymrat fram nästa intima plagg till mig att beskåda. Samtidigt som jag noga utförde den besiktningen så smet hon iväg och snabbt kom tillbaka med en korg. ‐ Lika bra att ha den här tillhands. Har en känsla av att det kommer att bli några stycken innan vi känner oss nöjda. Hon hade helt rätt! När vi en bra stund senare insåg att sortimentet av bra behåar för liten byst var genomsökt så visade hon mig var provrummen låg. Med lite halvskakiga ben gick jag dit och Inger letade upp en hytt till mig och höll undan draperiet med orden ‐ Ta av dig på överkroppen så kommer jag snart och bistår dig. Jag nickade till svar och sedan drog hon för draperiet och jag lämnades ensam med en korg fylld av läckra behåar. Även om jag var ganska så spänd och nervös så såg jag fram emot den kommande provningen. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända, men bara vetskapen att jag snart skulle ha en vacker behå runt min överkropp fick mig att rysa av välbehag. Jag skyndade att ta av mig och var precis klar när Ingers röst frågade om det var OK för henne att komma in. Jag svarade att det var OK men ändå så for mina armar upp i kors för att skydda min bringa och handflatorna vilade mot mina axlar samtidigt som Inger lätt och smidigt gled in utan att knappt öppna draperiet. Hon tittade glatt mot mig och bad att jag skulle ta ner mina armar. Jag följde givetvis hennes uppmaning och hon började besiktiga min bröstkorg för att sedan titta upp på mig.
- 3. 3 ‐ För att kunna hjälpa dig så måste jag bli lite mer personlig och röra och klämma här och där. Är det OK för dig? ‐ Visst! Du vet bäst vad som skall göras. Direkt så förde hon upp sin ena hand och lät den smeka min torso och med den andra handen så fångade hon in lite vävnad och kände och klämde lite på den. Med en graciös rörelse snurrade hon runt mig och trädde in sina händer mellan mina löst hängande armar och förde upp sina händer och kupade dom runt mina bröst. Sakta förde hon sina händer in mot mitten samtidigt som hon lyfte upp dom utan att släppa taget. I spegeln såg jag hennes ansikte över axeln och hur ett nöjt leende spred sig över hennes läppar och när jag tittade lite längre ner så såg jag att hennes händer hade format något som kunde liknas vid ett par bröst med en tydligt definierad klyfta mellan sig. ‐ Se själv! Det här kommer att fungera alldeles utmärkt. Jag tror att du kommer att bli mer än nöjd med resultatet. Hon släppte taget och fångade istället upp den första behån och knäppte upp behåbandet. Sedan trädde hon axelbanden över mina armar och förde upp behån längs min kropp. Jag kände hur det stramade till lite när hon knäppte hyskorna bak i ryggen och även om den inte på långa vägar satt perfekt så var det ändå en obeskrivlig känsla att se den spetsprydda tingesten pryda min bringa. Hon förflyttade sig lika obemärkt till min framsida, rättade till kuporna lite och såg till att axelbanden satt rätt på mina axlar. Hon justerade banden lite innan hon med sina mjuka händer gled in bakom kupan och drog upp lite överskottshud. Snabbt gjorde hon lika med andra kupan innan hon ställde sig bredvid mig och frågade ‐ Nå, vad tycker du? Känns som om vi fick till en riktigt trovärdig byst, eller hur? ‐ Jag är stum. Det känns så fantastiskt bra. Jag kan bara inte förstå att det faktiskt är på mig själv jag ser. Jag finner inga ord…. ‐ Det behövs inte heller. Ditt ansikte säger mig mer än tusen ord. Vi fortsatte att jobba oss igenom alla olika modeller, skärskådade dom ordentligt och resonerade om för‐ och nackdelar hur de fungerade på min kropp. Det var en enastående upplevelse för mig att se mig själv ur alla möjliga vinklar och vrår i speglarna som prydde hyttens alla väggar. Det var dessutom först nu som jag fick en känsla för hur det var att ha bröst, och upplevelsen var euforisk. Till slut hade antalet möjliga modeller ändå skurits ner betydligt och även om Inger överlät till mig att få sista ordet så var vi rätt samstämmiga att det var två som var som gjorda för mig. ‐ Om du inte har något mer att fråga om så tar jag dom här och hänger tillbaka dom. Vi kan väl ses vid kassan sedan? ‐ Jo, en fråga bara, tror du att jag kan behålla en av dom jag tänker köpa på mig direkt? ‐ Självklart? Vilken vill du börja med? ‐ Den här, svarade jag och visade henne min favorit. ‐ Då tar jag med den och larmar av den. Kommer strax tillbaka. Strax därefter stack Inger till mig min hett eftertraktade trofé och andäktigt satte jag på mig den efter konstens alla regler. Det var en med en speciell känsla som jag sedan drog på mig min turkosfärgade silkespolo och såg hur det elastiska och smidiga tyget formade sig kring mina nya företräden. Jag såg också hur tydligt behåns linjer syntes genom det tunna tyget och jag var mäkta stolt över vad jag såg. För att ytterligare förstärka känslan så placerade jag mitt
- 4. 4 hängsmycke utanpå tröjan och den vinröda berlocken hamnade precis ovanför den tydliga klyfta som bildats mellan mina bröst. Jag svepte jackan omkring mig, men lät den var öppen och fritt hängande. Innan jag drog från draperiet och steg ut i verkligheten borstade jag till min frisyr på det sätt jag lekt fram framför spegeln hemma i badrummet och som i mitt tycke gav mig en lite mer kvinnlig framtoning och klev ut som en helt ny person, åtminstone vad avsåg min inre känsla. Inger log sitt mjukaste leende och nickade gillande mot mitt bröstparti innan hon frågade om det var något mer jag önskade. Precis just då såg jag en korg bredvid kassan med diverse nedsatta underkläder i och jag slängde som hastigast ett öga dit. ‐ Titta du! Det finns säkert en hel del som du kan ha nytta av. Speciellt om du varken har så mycket, eller inte kan spendera allt du har på kläder. Jag rotade runt lite och hittade genast ett antal trosor av skilda modeller och kvalitéer samt även två trosgördlar och lite kraftigare nylonstrumpor som säkert skulle bli sköna den kommande vintern. Allt slogs in i kassan och stuvades ner i en kasse med mycket tydlig hänvisning till varifrån varorna kom. Mäkta stolt tog jag kassen och betalade allt. Det blev ett betydande belopp, men jag var mer än nöjd med både betjäning och den tillhörande shoppingen. ‐ Jag vet inte hur jag skall kunna tacka dig. Du har varit helt underbar. Du har verkligen gjort min dag. ‐ Tack själv! Du har också gjort min. Det är inte varje dag som man har en sådan här lycklig kund och jag känner det som en stor ära att ha fått lotsat dig fram längs din väg idag. Du är mycket stolt och modig och det känns som en förmån att ha fått vara med idag och bidra till att en ung människa finner sig själv och vågar stå för det man är. Ursäkta om jag är påflugen, men har du tänkt shoppa vidare eller är du nöjd för dagen? Jag kom bara att tänka på att jag såg att man på damavdelningen plockat fram en hel del erbjudanden nu på morgonen som säkert skulle falla dig i smaken. Sen, om du inte tycker att jag är alldeles galet ute, så skulle jag kunna prata med en väninna på kosmetikavdelningen och höra om hon kunde ge dig några tips. Kanske har hon också tid att sminka dig också, helt gratis förstås. Vad säger du? ‐ Låter jättespännande! ‐ Men då tycker jag du går över till damavdelningen och sedan kommer tillbaka hit så ser vi vad jag har att komma med. Jag tackade henne än en gång och hon kom mig till mötes och gav mig en riktigt varm och härlig björnkram innan vi skildes åt. Jag letade upp damavdelningen och gav mig i kast att leta efter flera fynd. Jag hade en bra uppfattning vad jag skulle titta efter, men det var lite svårt att se allt på de välfyllda ställningarna, men jag hittade i alla fall en försvarlig mängd plagg som jag ville prova och styrde därför stegen mot provrummen. En äldre dam stod vid disken och synade mig från topp till tå och brast sedan ut ‐ Vill du prova dessa plagg? Det rådde ingen som helst tvekan vad hon menade med sitt yttrande och jag återbördades till verkligheten efter att ha varit uppe och flugit bland molnen en bra stund. Jag blev också påtagligt påmind att alla inte var som Inger och att jag nog måste vara lite mer ödmjuk i min framtoning. Samtidigt så kände jag varken skam eller ångest inför att prova kläderna utan kände nog att det var min ensak vad för slags kläder jag ville prova. Jag var beredd att näpsa upp mig och svara
- 5. 5 emot när hon noga räknade mina plagg för att sedan vända sig om och sedan tillbaka igen med orden ‐ Nr tre är ledigt. Här är din bricka. Jag svalde mina eventuella kommentarer och gick istället till anvisat provrum. Lite tilltufsad var jag, men ändå vid gott mod inför den kommande provningen. Jag kunde dock inte låta bli att fundera i hur reaktionen blivit om jag gjort tvärt om i min planering och gått till den här avdelningen först. Hade det överhuvudtaget blivit några inköp gjorda om jag mött den här reaktionen från första början? Jag tvivlade starkt och hyllade samtidigt den princip jag stakat ut för den här dagen att jag skulle börja inifrån och utåt. Hade man inget att sätta på sig under så var det ingen större mening att ha något utanpå var min tanke och som nu visat sig vara ett riktigt lyckodrag. Provningen som sådan gick riktigt bra och jag ställdes inför samma dilemma som tidigare och måste prioritera såväl plagg som pengar. Om jag inte valde den där fina klänningen som satt så bra och var så vacker så skulle jag kunna köpa två blusar och två kjolar. Ett mer användbart val, för hur fin klänningen än var, hur många gånger hamnade en transa på fest med sina väninnor jämfört med att kunna variera sin vardagsklädsel mer. Hur givet svaret än kändes så kändes det lite svårt att välja bort klänningen. Jag sorterade upp mitt val i två högar och snyggade till mig innan jag mentalt förberedde mig på att ta en dust med den sura expediten vid disken. Jag blev dock överraskad när hon inte stod där utan en ung kvinna i min egen ålder tog emot mina varor och frågade ‐ Gick provningen bra? ‐ Mycket! Jag är nöjd, men som vanligt så var det inte allt som passade. ‐ Nej så kan det ju vara. Jag kan ta hand om de du inte vill ha. ‐ Tack! svarade jag och räckte fram den refuserade högen ‐ Fina val du gjort. Passar dina färger bra. Har du tänkt och shoppa mer eller skall jag följa med dig till kassan? ‐ Jag vet inte om det blir mer, men jag tänkte i alla fall titta på en jacka eller kappa när jag ändå är här. ‐ Det låter som ett bra förslag. Kappavdelningen ligger precis bakom hörnet här. Jag kan ta med dina saker till kassan så slipper du hålla koll på dom om du hittar något och kanske vill prova eller så. Hur var ditt namn? ‐ Jag heter L….. Jag var precis på väg att svara Lennart när jag kom på mig att det kanske var mindre lämpligt att använda mitt mansnamn. Jag hade väl så smått börjat fundera på hur jag skulle göra i en situation som denna och även provat några namn jag gillade. Nu kände jag nästan hur kallsvetten trängde på i pannan men fann mig snart och fortsatte ‐ Liselott. Jag heter Liselott Larsson. ‐ Fint namn! Bra då tar jag dina saker och lägger dom i kassan. Lycka till så ses vi kanske om en stund. Jag lämnade från mig allt och strosade iväg mot kappavdelningen. Jag blev nästan förskräckt hur många kappor det hängde därinne och blev återigen lite vilsen var jag skulle börja och vad jag skulle söka efter. Jag vandrade runt lite planlöst för att se sortimentet och lyfte fram en kappa
- 7. 7 Några försiktiga steg fram mot spegeln och jag var såld. Bilden som jag såg fick mig att falla platt. Dom här måste jag bara ha. De var hur perfekta som helst och stämde precis med mina önskemål. Samtidigt fick jag ångest. Jag hade ju sett priset på de andra stövlarna och det var ett rimligt antagande att dom här låg i samma prisklass. Jag hade varit så ivrig att konstatera om det var rätt storlek att jag inte noterat priset som satt under stöveln och nu kunde jag inte kolla in det. Jag passade på att njuta en stund till och prövade att dra ner byxbenen över stöveln för att se hur de såg ut ihop med byxor, och det jag såg gjorde mig inte besviken, snarare styrkte mig att de här måste jag ha. Jag gick runt montern och fann att de kändes sköna att gå i och jag borde kunna hantera den höga klacken på ett bra sätt och inte behöva stappla omkring. Nej, skall man ha höga klackar så skall man kunna gå snyggt i dom också. Med en suck återvände jag till bänken och började ta av mig stövlarna. Medvetet lät jag bli att kolla prislappen så länge som möjligt för att ändå få behålla den härliga känslan jag nyss upplevt så länge som möjligt. När jag till slut var helt återställd till mitt ”vanliga” jag så vände jag på den ena stöveln och kollade in priset. Mitt hjärta hoppade över ett antal slag! Var det sant! Jag fick läsa priset ett par gånger innan det sjönk in i mig att priset var sänkt till långt under halva priset. Jag kunde tydligt se minst två sänkningar från ordinarie pris. Uppenbarligen var det modets svängningar som gjort den helt osäljbar, ända tills en drömmande transvestit kom förbi och förbarmade sig. För nu var jag helt säker. Det här paret skulle bli mitt. Nu kunde jag gå till kassan med välförrättat ärende. Jag försökte se om den trevliga unga tjejen var där, men typiskt nog så syntes hon inte utan den där sura expediten stod istället vid kassan. Jag hade ingen lust att driva omkring bara för att se om någon annan dök upp, utan jag samlade ihop mig och gick rakt mot kassan, beredd på vad som helst som kunde hända. Hon tittade upp, log ett lite skevt leende för att sedan stänga munnen till ett rakt streck och stelt konstaterade ‐ Jaha, så ni har handlat färdigt nu. ‐ Ja, och det finns undanlagda varor också, svarade jag samtidigt som jag lade upp kappan och stövlarna på disken. ‐ Jaså! Jaha, hur var namnet? Frågade hon trots att hon mycket väl visste att högen till vänster om henne var de kläder jag provat och sedermera valt ut. Uppenbarligen så ville hon, av någon anledning, exponera mig för de övriga kunder som radade upp sig i kön bakom mig. ‐ Liselott, Liselott Larsson, och det är kläderna där till vänster om er och dessutom, vad jag kan se, de enda som är undanlagda. Jag kunde inte låta bli att lägga till min lite syrliga kommentar och jag såg hur hon snörpte till sin mun ytterligare och var precis på väg att säga något mer när den unga tjejen dök upp och helt sonika gick fram till min klädhög och tog tag i den samtidigt som hon svarade sin kollega. ‐ Jag kan ordna detta så kan du ta nästa kund. Expediten verkade lättad att ha blivit avlöst och vände sig till kunden bakom mig och bad den komma fram till disken. Jag och den unga tjejen fortsatte på vår kant. ‐ Vilken fin kappa du har hittat. Den måste vara helt nyinkommen. Den måste jag gå och titta på. Du har god smak. Kommer att passa perfekt till de andra kläderna du valt ut. Är det något mer jag kan hjälpa dig med? ‐ Nej, och tack för din trevliga hjälp, svarade jag lite extra högt och med betoning på ”trevliga” med adress expediten till höger. Jag fick också ett inte speciellt vänligt ögonkast tillbaka från
- 8. 8 henne som fick mig att undra om jag å min sida hade överreagerat och varit för bitsk mot henne. Jag fortsatte i lite mildare ton. ‐ Jag har verkligen fått all den hjälp jag kunnat önska mig. Nu är jag nöjd för den här gången, men ni kan vara säkra på att jag kommer tillbaka. ‐ Du är så välkommen så. Skulle något inte passa, trots att du provat, så får du gärna byta bara du gör det inom en vecka. Vi avslutade mitt inköp och istället för ge mig mina kassar över disken tog tjejen dom och gick runt disken. Jag gick henne till mötes och vi hamnade ett antal meter bort innan vi kunde mötas och jag fick överta allt. Samtidigt så fortsatte hon med lågmäld röst ‐ Jag ber så mycket om ursäkt för hennes kommentarer. Hon är sur för det mesta, så ta det inte personligt. ‐ Jag var väl lite väl bitsk tillbaka också, svarade jag och rodnade lite. ‐ Kanske det, men bry dig inte. Jag hälsar dig i alla fall välkommen tillbaka, och du får mer än gärna komma in och bara visa hur du ser ut i dina nya kläder. Jag tror att du kommer att bli riktigt, riktigt snygg i dom här så passa dig du, det är inte bara killar som kommer att kasta ögon efter dig. Tjejer kan också vara svåra att ha och göra med om man blir en för stark konkurrent. Men ha det bra och lova mig att du kommer tillbaka. Karin heter jag förresten. ‐ Tack. Jag lovar! Jag försökte smälta det hon sagt till mig och speciellt att lilla jag skulle kunna bli betraktad som en konkurrent till alldeles helt vanliga söta tjejer. Givetvis blev jag rörd och stolt över hennes tro på min förmåga att se ut som tjej, men att jag i något hänseende skulle kunna bli så övertygande i min roll att riktiga tjejer skulle, ens för ett ögonblick, se mig som en konkurrent, föreföll mig som taget helt ur luften. Men jag blev mycket glad för hennes ord och med rak rygg gick jag tillbaka mot underklädesavdelningen för att söka upp Inger som det var avtalat. Hon var upptagen med en kund, men nickade mot mig att jag var upptäckt så jag bara strosade runt lite på avdelningen och njöt av allt det vackra. Det tog inte lång stund innan hon avslutat sin kund och kom mig till mötes med ett brett leende. ‐ Det ser ut som vi skulle kunna stänga redan till lunch idag. Dagsbudgeten för dagens försäljning är redan passerad med bred marginal ser jag. Har du gjort några fynd. ‐ Massor! Verkligen givande dag. ‐ Jag kan tro det, och om inte allt slår fel så tror jag att du får ännu mer att lägga till på den här dagen. Jag har pratat med min kamrat på kosmetik, Christina, och hon ville gärna träffa dig. Just idag så är hon på vår skönhetssalong högst upp i huset, så om det passar dig så är hon beredd. ‐ Fantastiskt! Jag kommer aldrig att glömma den här dagen. Den blir bara mer och mer otrolig. Du kan inte ana hur omtumlande allt detta är för mig. Visst hade jag tänkt få lite saker gjorda idag, men allt det här fanns inte ens i mina vildaste drömmar. ‐ Ibland lyser solen extra starkt på oss och tillfälligheterna spelar oss i händerna. Idag är det uppenbarligen din dag och låt det bara flyta på. Njut och ta till dig av livets goda. Glöm inte att vi tjejer njuter av att bli ompysslade och klä oss vackert, så ge dig hän och bekymra dig inte. Vi tjejer njuter också av att ta hand om varandra och se till att livet är behagligt att leva.
- 9. 9 Inger ledde oss till hissarna och färden gick några våningar upp innan vi hamnade i en korridor, mer likt ett kontor än ett varuhus, och i slutet av gången fanns en anonym glasdörr med texten ”Skönhetssalong” målad med sirliga bokstäver. Vi klev in och möttes av en receptionist som tittade på oss men hann inget säga innan Inger meddelade ‐ Vi skall träffa Christina. Jag vet var hon finns. ‐ Jag vet. Hon har sagt till mig. Välkommen och kliv på. Svarade hon och riktade sina välkomstord till mig. Vi fortsatte längre in i lokalen som var uppdelad i större och mindre rum. Det fanns rader av torkhuvar, frisörstolar med gigantiska speglar, tvättställ och en massa konstiga apparater. Längre bort, dit vi var på väg, var det mindre hytter, mer likt en provhytt, med draperi och allt, men innanför fanns det ett sminkbord och en stor spegel som var belyst från alla håll. Bordet var överbelamrat med sminkprodukter och framför det stod en bekväm rosa fåtölj. En kvinna stod längre in med ryggen vänd mot oss, men när vi kom så vände hon sig och gick emot mig. ‐ Välkommen! Det är du som är Liselott förstår jag. Du har säkert redan hört att jag heter Christina och det är jag som skall hjälpa dig idag. Jag tänkte att vi först bara skulle bekanta oss lite och att jag får lite bättre klart för mig vad du vill och hur dina önskemål ser ut. Kan det vara en bra början? ‐ Jag tror att ni nu klarar er själva, så jag återvänder ner till mitt. Lycka till Liselott och jag ser gärna att du kommer förbi mig när du är klar här. Jag vill gärna se vad ni hittat på. ‐ Jag lovar! Jo, jag har inget att invända. Jag har aldrig varit på en sådan här salong och även om det inte skrämmer mig i den meningen så undrar jag bara. Vad kommer det här att kosta mig. Jag vill väldigt gärna göra allt detta, men jag är ändå bara en student med begränsad ekonomi. ‐ Jag förstår helt och hållet och du behöver inte vara orolig. Jag är anställd av ett kosmetikföretag och placerad här för att ge råd till kunderna. För det mesta står jag nere på golvet och ger råd i farten till alla som jäktar förbi, men idag passade det bra för mig att vara här uppe och ta hand om kunder som behöver lite mer råd och stöd. Så all min tid för dig är gratis och det enda du behöver betala är om du köper några av mina produkter, och det är absolut inget tvång. Går det som jag tänkt det så ska jag i slutet av vårt möte kunna presentera ett lämpligt urval produkter som jag tror du behöver. Allt har vi då provat och är välbekant för dig. Låter det som en bra tanke? ‐ Låter jättespännande! Lova att ha tålamod med mig för jag vet egentligen ingenting om allt detta för jag har aldrig ägt några sminkprodukter. Jag har sett andra sminka sig, men aldrig prövat så här på riktigt. Jag vill heller inte bli för hårt sminkad. Det tycker jag inte är snyggt utom kanske i vissa speciella situationer. ‐ Det var precis det här jag tänkte vi kunde prata om. Dina förutsättningar, dina mål och sånt. Tro inte för den delen att du är unik på något sätt. Jag har mött många tjejer i din ålder som heller aldrig besökt en skönhetssalong eller sminkat sig, så du är inte unik i det avseendet även om du inte har samma bakgrund som andra tjejer. Jag kan också lova att det du och jag pratar om kommer att stanna oss emellan. Vill du ha en kopp kaffe eller te när vi pratar. Kanske känns lite mer avslappnat så? ‐ Gärna. Te för mig i så fall.
- 10. 10 Vi gick iväg till ett annat hörn av lokalen där det fanns några fåtöljer och några bord intill ett litet pentry. Några damtidningar lång lite osorterat på ett av borden och Christina makade undan några av dom och gjorde plats för våra te‐muggar. ‐ Vi kan väl sitta här, föreslog hon. Just nu är det lugnt och ingen stör oss. Kommer det mer folk kan vi flytta tillbaka in i mitt lilla bås. Jag nickade till svar och började läppja på mitt te, nyfiken på fortsättningen ‐ Kan du bara berätta lite kort om din bakgrund och hur du hamnat här hos mig? ‐ Visst! Jag är 20 år och nyss nedflyttad hit för att studera. Jag har precis börjat på universitetet och bor inneboende en bit utanför stan. Så länge jag kan minnas har jag drömt om att klä mig som tjej, men hemma i vår lilla stad kändes det inte som möjligt att leva ut min längtan. Jag har provat mina systrars kläder, men bara inom husets fyra väggar. Någon gång har det varit nära att någon kommit på mig, men jag tror faktiskt att de fortfarande är omedvetna om mitt intresse. Jag fortsatte att berätta om min längtan och hur jag nu, när jag flyttade hit, bestämt mig för att skaffa lite egna kläder. Jag hade, sedan första dagen jag kom till stan, varit runt i butiker, tittat, längtat, hoppats, men alltid hade det varit något som gjort att jag inte fullföljt mitt mål och gått därifrån med oförättat ärende. Men successivt hade det ändå på något sätt stärkt mig och när jag idag på morgonen steg in här på varuhuset lyste solen uppenbarligen på mig. Vi fortsatte att prata om mina mål och jag kunde bara säga att jag verkligen ville pröva på att vara tjej, för att se om det verkligen var det som låg och tryckte eller om det bara var en dröm som sedan inte hade någon som helst bärighet i min verklighet. Situationen var perfekt för denna test. Jag var ny här, ingen kände mig, skolan hade ett uppehåll för tentamina och eftersom jag nyss börjat så fanns inget på schemat de närmaste två veckorna. Vi hade fått en massa litteratur att läsa, men det gick lika bra att läsa i tjej‐ som killkläder. I det läget hade jag mött Inger och nu satt jag här. ‐ Spännande att höra hur tillfälligheterna kan spela in, om det nu verkligen är tillfälligheter. Jag är, när jag hör din historia, böjd att tro att det finns någon däruppe som sett dig och börjat dra i lite olika trådar. Nåväl, det må var hur som helst med den saken. Nu sitter vi här och jag tycker verkligen att det här är något spännande vi har framför oss. Medan du berättade satt jag och studerade dig, och jag vet inte om du är en väldigt bra skådespelare, eller om det är jag som redan glömt vad du egentligen är, men jag ser mer och mer bara en tjej framför mig. Visserligen en tjej med ganska ostyrig kalufs, ingen tydlig ”stil” eller tanke med sin person, men ändå en tjej. Dina gester, dina rörelser är mycket kvinnliga. Du har ett halvlångt hår och har en bra figur. Kanske förleds jag lite av ditt vackra bröstparti, som du inte gör några försök att dölja, men allt sammantaget gör att jag ser framför mig en tjej. En tjej som med lite mer tanke, omsorg etc kan bli hur söt och snygg som helst, och med din tillåtelse så är det jag tänkte bevisa för dig. ‐ Jag vet inte vad jag skall säga. Det hela låter som ljuv musik i mina öron. ‐ Det kommer att vara hårt arbete också. Även om förutsättningarna finns så måste dom vårdas och tas hand om. Det är nog kanske den första illusion jag kommer att ta ifrån dig att det är lätt att vara tjej. Men samtidigt, ack så trevligt. Är du redo? ‐ Visst!
- 11. 11 ‐ Då gör vi så här. Vi dricker upp vårt te och sedan tillbaka in i båset. Där vill jag att du klär av dig allt utom dina underkläder. Jag tycker mig se att du har nylonstrumpor på dig, så ta av dom också för vi kommer att jobba med hela din kropp. Medan du gör detta skall jag fixa fram en rock åt dig som du får ha medan du är här. Jag gjorde som jag blivit uppmanad och stod strax bara iförd behå och trosor och trosgördel. Christina ryggade inte ett dugg vid synen utan överräckte bara en ljusrosa arbetsrock åt mig. Jag drog på mig den och drog upp dragkedjan i fronten och kände hur det smidiga tyget formligen slöt sig om min kropp. Christina räckte sedan ett par slipers med klack och öppen tå till mig. ‐ Förutom att jag är utbildad kosmetolog så har jag också en frisörexamen så jag skulle väldigt gärna vilja börja med att klippa dig lite. Jag lovar att jag inte kommer att klippa dig kort, utan istället klippa dig så att ditt hår får den volym du behöver och dessutom gör det mer lätt att hålla på plats. Jag tänker också klippa en frisyr som gör det lätt för dig att ändra så att den passar dina olika roller. Jag tror att din frisyr egentligen är nyckeln för dig. Med rätt frisyr kan smink och annat få en underordnad roll. Gör vi inget åt håret så måste vi förstärka det andra och det tycker jag är synd, för dina naturliga drag är så fina. ‐ Jag säger inte emot dig, bara så glatt överraskad. Jag har länge gått och drömt om att få håret lagt, men aldrig vågat ta steget. ‐ Då skall vi snart uppfylla den drömmen. Följ mig! svarade Christina med sitt bredaste leende. Vänligt tog hon min hand och förde ut mig ur hytten och fram till en stol med ett konstigt handfat bakom sig. Givetvis förstod jag vad det skulle användas till, men jag hade aldrig sett dess like. Christina svepte ett färgglatt nylonskynke kring mig och bad mig luta mig bakåt. Hon riktade in mig så att halsen vilade i urgröpningen och samtidigt samlade hon ihop min hårman och såg till att den hamnade i handfatet. Det var riktigt bekvämt att luta sig tillbaka och höra Christina förklara vad hon tänkte göra. Först skulle håret tvättas, sedan skulle hon klippa det. Hon skulle nog sedan behöva skölja det en gång och massera in lite läggningsvätska innan hon rullade upp mitt hår. Detta för att frisyren sedan skulle hålla bättre. Jag hade av naturliga skäl inget att invända utan bestämde mig istället för att lägga så mycket som möjligt på minnet så jag, i alla fall hjälpligt, skulle kunna fixa detta själv om det behövdes. Efter tvätten flyttade vi oss till en av stolarna vid de stora speglarna och Christina försatte ingen tid utan började kamma mitt hår åt olika håll samlade ihop lite hårtestar här och var och klämde fast dom mot huvudet med ett antal clips. Därefter började hon klippa och hur hon visste hur det skulle klippas förstod jag inte så nöjde mig med att vara åskådare och drömma om hur jag skulle kunna se ut när hon var helt klar. Att det skulle bli skillnad förstod jag på ett tidigt stadium, för framför mig förändrades mitt ansikte successivt. Det blev mer och mer runt upplevde jag och det var något jag gillade. Klippningen tog lite tid, men jag hade inte tråkigt en sekund utan var en intresserad åskådare. Vi småpratade hela tiden och det kändes fullständigt naturligt att sitta här och bli ompysslad. Efter en stund deklarerade Christina att hon var klar och att hon ville skölja mitt hår. Vi återvände till den stationen och direkt efter sköljningen så masserade hon in en vätska i mitt hår. Tillbaka vid spegeln så kammade hon ut håret igen och rullade fram en vagn, överfylld av olikfärgade spolar.
- 13. 13 Läpparna mina formade hon först med en penna och fyllde sedan i med ett läppstift som hade samma nyans som nagellacket. Fint värre skulle det bli. Nu kunde jag skönja slutresultatet och jag blev därför extra besviken när hon hängde en handduk över speglarna. Hon ville ge mig en överraskning och se hela resultatet efter att hon kammat ut mitt hår. Med flinka fingra tog hon bort spolarna och började borsta ut håret med kraftiga tag som fick mig att undra om det skulle finnas kvar ett enda hårstrå efter den behandlingen. Hon rättade till lite här och lite där innan hon förklarade sig vara nöjd. En liten lätt dusch med hårspray fick jag också innan hon betraktade mig och synade om det var något som fattades. Det var det givetvis för strax kom hon tillbaka med ett verktyg och frågade mig ‐ Med den här gör man hål i öronen. Det går snabbt, märks knappast och är garanterat hygieniskt. Jag menar på att pricken över i‐et skulle vara just att du har snygga örhängen och skonsammast för kroppen är att göra hål. De med clips trycker gärna på örat och kan bli olidligt efter ett tag. Nackdelen med hål är att dom finns och syns, men idag är det ju inte ovanligt att andra än tjejer har hål också. Du avgör själv, men jag tror du skulle gilla att ha hål. Hålen gör jag gratis, men det du väljer att ha i måste jag ta betalt för. ‐ Jag håller med dig. Ska det vara så ska det. Vilka modeller har du att välja på? Jag fick se några varianter och valet var inte svårt. Jag valde ett par pärlörhängen och strax därefter satt det två skinande blanka pärlor i mina örsnibbar. Nu var allt klart, men precis som hon tänkte dra bort handduken kom hon på en sak. ‐ Visst var du och shoppade kläder innan? ‐ Ja! svarade jag undrande. ‐ Är det något av plaggen du vill ha på dig eller vill du vänta? Nu förstod jag vad hon tänkte och jag sken upp som en sol. ‐ Jag byter gärna om här. Ingen skulle bli gladare än jag. Vi gav oss i kast med att välja ut min kreation och befria plaggen från alla prislappar och sånt. Medan jag klädde på mig vände sig Christina sig bort och städade upp på sitt sminkbord. Vi blev klara samtidigt men istället för att dra undan handduken ledde hon ut mig till de stora speglarna utanför. Jag häpnade när jag såg en vacker ung dam som stod bredvid Christina. Att det var jag hade jag stora svårigheter att se, men jag njöt av allt jag såg. Från de rosafärgade tånaglarna, mina nylonklädda ben, min kjol, blus där man kunde ana behån inunder och sedan mitt ansikte som inte hade många likheter med den som klev in på varuhuset för ett antal timmar sedan. Kvinnan i spegeln hade en mjukt böljande pagefrisyr med inåtböjda hårtoppar och snedkammad lugg. Christina förklarade att hon helst hade velat göra rak lugg, men den frisyren skulle blivit svårare att förändra för mig. Nu behövde jag bara kamma den lite annorlunda och jag hade en ordinär kill‐frisyr. Vid öronen skymtade jag pärlorna och Christina svepte bort håret bakom öronen och visade hur jag kunde variera min frisyr. Hon gav även tips om hur jag skulle använda hårklämmor för att förändra mitt utseende. Jag var helt överväldigad och stod bara och stirrade när Christina kom med mina stövlar och min kappa och bad att jag skulle sätta på mig dom också. Hon behövde inte be mig två gånger och strax vred jag och vände på mig än en gång och njöt av det jag såg. Jag blev så till mig att jag vände mig mot Christina och gav henne en riktigt varm kram och jag kände att hon besvarade den och gärna höll kvar mig en extra lång stund. Fortfarande med ett lyckorus inom mig och ett brett leende på läpparna hjälptes vi åt att samla ihop mina pinaler. Jag bad sedan Christina om hon kunde plocka ihop de saker hon hade sminkat mig med så jag fick köpa dom. Jag var helt
- 14. 14 nöjd med resultatet och jag måste ju kunna, om än inte lika perfekt, försöka återskapa resultatet på egen hand. Hon svarade att hon redan plockat i ordning allt i en liten necessär och att det var hennes prover. Det var ändå dags att ta fram nya och då kunde jag lika gärna ta dom gamla istället för att hon slängde dom. Jag skakade bara på huvudet åt all den välvilja som visades mig och frågade om det verkligen bara var örhängena jag skulle betala. Uppenbarligen var det bara det och när jag gjort mig skuldfri, åtminstone ekonomiskt, lämnade vi skönhetssalongen tillsammans. Hon skulle ner på avdelningen en sväng och se vad som hände där. Jag själv stannade vid damavdelningen och tackade henne än en gång för allt hon gjort för mig. Hon viftade bort mitt tack, men jag tror ändå att hon var glad å mina vägnar. Jag tänkte inte fortsätta shoppa, men jag ville gärna visa Inger hur jag såg ut. Inger stod vid kassan och plockade med lika olika varor när jag bara stegade fram mot henne. Hon tittade upp och frågade ‐ Hej! Kan jag hjälpa dig med något? Lite forskande tittade hon på mig innan hon sken upp och svarade ‐ Nä dra mig på trissor. Visst är det du! Men så fin du är. Jag tror inte mina ögon. Du är en riktig skönhet. Här får man se upp förstår jag. ‐ Tack, men det är Christinas förtjänst helt och hållet. Självklart din också. Hade inte du hjälpt mig från början så hade jag varit ljusår från detta. Jag förstår inte hur fort allt hänt. ‐ Visst är Christina duktig, men skönheten kommer inifrån och det hon gör är att plocka fram den. Men vilken snygg kappa du har. Hittade du den här? ‐ Ja, kjolen, blusen, stövlarna, för att inte tala om underverket här inunder. Den stortrivs jag redan i. ‐ Det syns på dig, du bär upp allt med en självsäkerhet som jag trodde bara vi som är födda till det här livet kunde ha, men ack så fel jag har. Välkommen i gänget. Du hedrar verkligen vårt kön. Vi hade säkert stått där än idag och förmedlat vänligheter till varandra om inte en annan kund kommit och krävde Ingers uppmärksamhet. Innan vi skiljdes stack hon åt mig en liten lapp och vinkade sedan farväl till mig. Lite tom inombords men med ett glatt leende tog jag stegen ut ur varuhuset för att möta verkligheten utanför den skyddade världen som den varit för mig de senaste timmarna. Den bleka höstsolen log mot mig, men en lite kylig bris slog mot mig och fick mig att rysa till. Kanske var det också lite inblandning av den spänning jag ändå kände att för första gången ta ett kliv ut i verkligheten som tjej. Mitt självförtroende var dock i topp efter att ha sett mig själv i spegeln ett antal gånger. Samtidigt som jag letade mig fram mot tunnelbanenedgången fick jag ett infall. Självklart måste jag dokumentera mitt yttre och turligt nog var fotoautomaten ledig och jag fiskade upp erforderliga mynt och satte mig tillrätta. 4 blixtar senare hade jag bara att vänta på att bilderna skulle komma ut. Det var faktiskt rätt bra att bara stå där och vänta. Jag fick möjlighet att samla mig och även iaktta alla jäktade trafikanter som ilade fram och åter. Visst fick jag blickar, men ingen verkade återvända med blicken för att något onormalt upptäckts, utan de registrerade uppenbarligen bara min närvaro och blev nöjda med att vad de såg också motsvarade vad de rimligen hade att förvänta sig.
- 16. 16 Jag insåg att jag inte kunde göra något annat än vara ärlig och säga sanningen och därför så reste jag mig upp och mötte hennes välkomnande blick samtidigt som jag besvarade henne ‐ Hej! ‐ Jag heter Gerd och är inneboende här. Visst är det du som är den andra hyresgästen? Vi har ju aldrig träffats. ‐ Ja det är jag, svarade jag och försökte hitta en lämplig fortsättning, men Gerd förekom mig ‐ Kul, jättekul att träffas och att det blev du. Jag fick nästan uppfattningen att det var en kille som skulle flytta in. ‐ Det är det också, jag heter egentligen Lennart, men just idag så ser jag ut så här och kallar mig Liselott. ‐ Nä, du skojar med mig? Är det sant! Jösses vilken grej. Du ser så… du är…. Ja, jag vet inte vad jag skall säga, men du känns så riktig, så naturlig. Spännande! Vi stod där och tittade på varandra och även om jag fladdrade en hel del med blicken och inte riktigt visste vad som förväntades av mig eller vilka tankar Gerd innerst inne hade om mig så verkade hon lugn och trygg och inte speciellt chockad över mitt tillkännagivande. ‐ Men du! Jag är på väg ut för att äta. Har du lust att hänga med så kan vi prata av oss och lära känna varandra. Hänger du med? Jag var på väg att tacka nej, när min Gode Fe knackade på och gav sig tillkänna. Hon påstod med emfas att jag inte hade något annat val än att tacka ja. En sådan här chans fick bara inte försittas. ‐ Visst jag är också jättehungrig. Inte ätit på hela dagen. Jag behöver bara upp på rummet och lämna av lite saker och så behöver jag fräscha upp mig lite. ‐ Inga problem! Jag väntar här. ”Lite saker” du verkar köpt ett helt varuhus. ‐ Lite åt det hållet är det nog. Jag kan berätta mer om det senare. ‐ Kul. Du skall veta att jag är en nyfiken tjej! svarade hon med ett brett leende. Jag drog av mig stövlarna, men behöll kappan på och trippade upp för trappan och in på mitt rum. Jag ställde ifrån mig kassarna och gjorde det jag behövde göra innan jag vände tillbaka till min nyfunne väninna Gerd. Hon var påklädd och klar och iakttog med stort intresse hur jag snabbt och säkert drog på mig stövlarna, rättade till kappan och gjorde en sista koll i spegeln att alla hårstrån och annat nödvändigt såg tillfredsställande ut. Åtminstone tror jag att det var så allt såg ut, men i verkligheten så darrade jag som ett asplöv inombords. Att jag tittade mig i spegeln berodde inte på ett invant kvinnligt beteende utan mer på att jag ville se om min skräckblandade förtjusning syntes samt passa på att än en gång njuta av mitt, i min mening, härliga yttre uppenbarelse. Gerd log mot mig när jag förkunnade att jag var redo och tillsammans lämnade vi huset. ‐ Har du några önskemål vart du vill gå? frågade Gerd ‐ Nej! Känner inte till en enda restaurang här i närheten, så jag följer med dig dit du går. ‐ Okej! Jag gillar stället som ligger några kvarter bort. Dom har bra mat till rimliga priser och så här dags brukar det finnas lite andra gäster också så att det blir lite stämning. ‐ Kul, svarade jag fast jag helst skulle önskat en folktom krog första gången jag gick ut. På något sätt så kändes det tryggt med Gerd. Visserligen hade jag precis träffat henne och egentligen inte visste ett enda dugg om henne, men bara det faktum att hon direkt accepterat, eller i alla fall tolererat, min gestalt kändes bra. ‐ Vad är det du skall studera då? frågade Gerd nyfiket.
- 17. 17 ‐ Jag har just börjat på universitetet och läser beteendevetenskap. ‐ Det var ju ett perfekt ämne för dig. ‐ Hurså? frågade jag undrande ‐ Jo, jag tänkte på att då vet du hur du skall hantera och förutsäga olika reaktioner på hur vi reagerar på att du klär dig som kvinna. ‐ Det har du rätt i! Så långt har jag faktiskt inte tänkt själv. Jag har alltid varit intresserad av ämnet, men aldrig funderat varför, men när du säger det så har det säkert haft en avgörande betydelse. Knepigt att jag inte ens tänkt den tanken själv. Tack för din fråga. Nu har jag fått något intressant att fundera på. Du själv då? Vad läser du för något? ‐ Läser och läser! Visst läser vi en hel del, men mest handlar det om praktiska övningar. Jag går på Schantungskolan som är en skola för blivande kosmetologer. Mitt mål är att öppna en egen skönhetssalong och satsa på naturliga skönhetsmedel. Du må tro att vi smetar på oss mycket av tvivelaktigt ursprung. Jag delar inte olika synpunkter på att man skall sluta sminka sig, men jag tycker att man skall vara mer noga vad allt innehåller. ‐ Intressant och spännande. Jag själv vet egentligen ingenting om sminkning och vad det innehåller. ‐ Inte! Jag tycker du är jättefint sminkad. Verkligen proffsigt gjort! ‐ Tack! Det är ett proffs som har gjort det. Jag kom direkt från en salong som både sminkade mig och fixade håret. Båda sakerna var premiär för mig så det här är en mycket omtumlande dag för mig. ‐ Ojdå! Då förstår jag. Du får gärna fortsätta berätta, jag är som sagt väldigt nyfiken av mig. Här ligger förresten restaurangen. En del folk är det också, men du bangar väl inte för det? ‐ Hoppas inte det. Det är nästa sak som blir premiär för mig. Man skulle kunna säga att detta är premiärernas dag. ‐ Hoppas bara att jag inte lockat med dig på något du helst inte vill. ‐ Oroa dig inte. ”Vill” vill jag, men klarar jag det är en annan fråga. ‐ Där kan du vara lugn. Jag kommer att stötta dig till 100% och bete dig bara så som du gjort hittills och ingen kommer ens att tänka tanken att du är någon annan än den du utger dig för. ‐ Du säger det! ‐ Ja, och jag menar det. Kom så går vi in. Du vet väl alla tjejers slogan, ”Vi kan, vi vill, vi törs”. Vi hittade ett bord mitt i den lilla och trivsamma lokalen. Det märktes att Gerd varit här tidigare, för flera av gästerna nickade till henne och killen som kom med matsedeln hejade bekant när han hälsade oss välkommen. Utbudet på matsedeln var varierande, men jag hade redan bestämt mig. Jag bara måste pröva det där nya som hette ”Pizza”. Det fanns i alla fall inte i min hemstad, men här växte ställena upp som svampar ur jorden. Gerd tänkte lika och vi valde mellan deras båda varianter, Marinara eller Vesuvio. Det gällde ju att fortsätta i samma stil på den här stora premiärdagen. Vi gjorde vår beställning och medan vi väntade fortsatte vi att småprata. Gerd var en lättsam tjej som hade lätt för att skratta och hennes lättsamma sätt smittade helt klart av sig på mig. Jag fick reda på att hon egentlig kom från Norrland, men som för ett par år sedan kommit hit ner för att arbeta. Efter lite ströjobb här och där fick hon nys om utbildningen hon nu gick på och hon var helt på det klara med att hon satsat på rätt utbildning. Jag fortsatte att berätta om min bakgrund som i mångt och mycket hade likheter med hennes. Vi var båda inflyttade från andra delar av
- 18. 18 landet och hade egentligen inga kopplingar till Stockholm. Hon styrde sedan skickligt över frågorna på hur jag kommit fram till att jag ville vara tjej, och jag försökte beskriva hur det hela utvecklats under åren och hur jag, här i Stockholm, fått helt andra möjligheter att utforska detta mitt intresse. Gerd blev mycket intresserad när min berättelse kom fram till dagens händelser och lyssnade med stor inlevelse på mina upplevelser idag. ‐ Fantastiskt! Jag förstår att du befinner dig i sjunde himlen. Vem skulle inte det! Men det jag inte förstår är hur du kan föra dig så bra. Du går ju perfekt på dina höga klackar och är hur snygg som helst. Jag blir riktigt avis på dig. Jag vill gärna ha höga klackar, men det blir bara vingligt och inte alls bekvämt. Orättvist tycker jag, svarade Gerd och låtsades se trumpen ut. ‐ Jag är förvånad själv och min enda förklaring är att jag faktiskt alltid haft god balans. Jag har inte några problem med att gå balansgång och sånt och det tror jag kan ha betydelse. ‐ Säkert, men du går ju snyggt också. Vickar på rumpan så där sexigt som bara tjejer kan. Var har du lär dig det? ‐ Vet inte! Kan det inte vara så att för att gå med höga klackar så blir det naturligt att svänga på rumpan. Kroppen talar på något sätt om för dig hur du skall röra dig för att det skall fungera. ‐ Du får det att låta så enkelt, men jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är. ‐ Du kanske inte skall fundera så mycket, utan bara sätta igång och gå, svarade jag. ‐ Du menar att om jag tänker för mycket så försöker jag kontrollera kroppen istället för att ge den frihet att sköta det hela själv? ‐ Ungefär. Kanske kan vara värt att prova. ‐ Självklart! Vilken skostorlek har du? ‐ 41! Hurså? ‐ Vilken osis. Jag har 39. Hade du haft samma storlek så hade jag krävt ett byte på hemvägen. Jag vill testa ditt förslag. ‐ Mitt! Du kom ju på det alldeles själv. Vi fortsatte att smågnabbas om detta och en del annat tills våra maträtter kom på bordet. Det var trevligt att konversera med henne och det här lilla ”käbblet” fick mig bara att slappna av och känna mig bekväm i min situation. Det kändes nu helt naturligt att sitta här i blus och kjol och vara nyfriserad och vackert sminkad. Det var gott med Pizza! Helt annorlunda än jag var van vid. Lite chockad blev jag när den stora tallriken placerades framför mig, men när jag började äta så var det som vanligt. Kanske lite för vanligt, för Gerd påkallade min uppmärksamhet och visade diskret att jag borde ta mindre tuggor. Jag rodnade när jag upptäckte mitt misstag och log tacksamt mot Gerd som hade det svårt att hålla tillbaka skrattet åt mitt lilla avsteg från tjejrollen jag antagit. Vi blev kvar på restaurangen till sent på kvällen och även hunnit med att prata med några andra som var där. Till slut så kände jag bara att min kropp tagit emot alldeles för många intryck under dagen och behövde vila. Gerd förstod mig och vi delade på notan och återvände hem. Gerd undrade lite vänligt om jag ville ha hjälp med att avsminka mig. Hon förklarade att det var noga med att göra ordentligt rent och sedan lägga på en bra nattkräm för att huden skulle återhämta sig och inte ta skada av den nya sminkningen dagen därpå. Jag tackade för erbjudandet och fick instruktioner av Gerd.
- 19. 19 ‐ Du kan väl göra dig i ordning för natten så ses vi utanför badrummet om en stund. Jag har alla saker vi behöver så du behöver inte ta med något. ‐ Jag har nog inte så mycket att ta med mig heller. Jag trodde att tvål och vatten var tillräckligt. ‐ Det kan det vara, men bättre är om man har riktigt bra preparat. Tvål torkar ofta ut huden för mycket. ‐ Mycket återstår tydligen att lära. Jag är tacksam för din hjälp. ‐ Ingen orsak. Du skall se att vi kommer att ha mycket roligt tillsammans du och jag. Jag är verkligen nöjd och glad att du inte lyckades smita in obemärkt. ‐ Även om det blev en smärre chock för mig när du kom ner för trappan så är jag också glad att det skedde. Hoppas jag inte tar i för mycket när jag säger att jag gillar att du är min väninna. ‐ Inte alls. Det är så jag känner gentemot dig också. Skall bli spännande dock att se hur Lennart och jag kommer överens. Vi har ju aldrig träffats, men Liselott är definitivt den sorts väninna jag gärna har och umgås med. Vi ses om en stund då. ‐ Visst! Jag blev alldeles varm inombords av hennes ord och hade lite svårt att koncentrera mig på det jag skulle göra. Men i all hast fick jag av mig kläderna och höll på att glömma bort min nyvunna könstillhörighet, men när jag började dra på mig Lennarts pyjamas vaknade jag upp och istället letade fram det gamla nattlinne jag lyckats rädda undan vid en av mina systrars garderobsstädningar. Till den hörde också en negligé som jag också tog fram. Jag stod länge och väl och funderade på om jag skulle ha på mig behå eller ej innan jag till slut plockade fram behån utan bygel som jag köpt och satte på den. Det kändes sedan helt annorlunda och mer riktigt när jag lät nattlinnet drapera sig runt min kropp. Vi möttes utanför badrummet och båda två avsynade noggrant varandra. På något sätt var vi väldigt lika varandra, men ändå så olika. Men likheterna förbryllade oss båda och våra blickar sökte noggrant och långsamt av våra kroppar för att se och förstå var likheterna fanns och hur olikheterna doldes eller förändrades. Ingen av oss sade något och den ”besiktning” som utfördes var varken obehaglig eller kränkande. Bara vacker och utförd med stor känsla för varandras behov av att få saker och ting bekräftade. Jag för min del hade aldrig sett något vackrare än den kropp som, likt min, var draperad i mestadels genomskinlig nylon. Om det var medvetet eller ej vet jag inte, men Gerd hade inte en tråd på kroppen under det tunna tyget och det fanns inte en enda detalj i hennes vackra kropp som var dolt för mina ögon. Jag vet inte hur länge vi stod där, men till slut så återvände vi till verkligheten och gick in i badrummet. Gerd beordrade mig ner på toalettstolen och svepte sedan en handduk runt min hals och fäste ett clips på framsidan så att den satt tätt mot min hals. Hon tittade på mina örhängen och frågade. ‐ Har du gjort hålen idag också? ‐ Ja! ‐ Då får vi låta dom sitta i. Hålen måste läka först innan du kan ta ut dom, men kom ihåg att snurra på dom några gånger per dag så inte dom läker fast i dina öron. Samtidigt som hon började sminka av mig berättade hon noga vad hon gjorde och varför. Hennes lugna stämma och de masserande rörelserna fick mig nästan att domna bort. Kanske var det en
- 20. 20 reaktion på allt som hänt under dagen. Fantastiska saker som jag aldrig trott skulle kunna inträffa, allra minst samlat på en enda dag. Men nu satt jag här och hade tid att låta dagen köras i ständiga repriser och Gerd kommenterade ibland och undrade vad det var jag tänkte på för mitt ansikte sprack upp i ett brett leende gång efter annan. Strax var hon färdig och med lite oro i blicken tittade jag försiktigt mot spegeln, beredd på det ”värsta” och se hur mitt manliga jag nu åter var dominerande, men konstigt nog så uteblev chocken. Visst var det ett annat ansikte jag såg, men det var varken Liselott eller Lennart utan något mitt emellan. Fortfarande, mest med hjälp av frisyren och örhängena, ett kvinnligt anletsdrag och det gladde mig oerhört. Gerd förstod uppenbarligen anledningen till min glädje för hon kommenterade ‐ Jag har visserligen aldrig träffat Lennart, men det jag ser är fortfarande en kvinnlig gestalt. Sminket förstärkte dina kvinnliga drag, men de finns där klart och tydligt. ‐ Tack! Det känns faktiskt skönt att konstatera att jag kan se ut som en tjej utan att vara sminkad. Visst vill jag kunna behärska konsten att sminka mig, men det kan vara bra att bara kunna dra några streck med läppstiftet och att det räcker. ‐ Ja, det tar tid att vara tjej, det kommer du att få erfara. Apropå det. Har du tänkt på att göra något med håret i natt? Du är ju alldeles nyfriserad och det kan ju vara synd att förstöra frisyren redan första natten. Har du några papiljotter? ‐ Nej! Det har jag inte hunnit skaffa. Det mesta som hände idag kom ju lite oplanerat om än inte oönskat. ‐ Du kan låna mina. Vet du hur man gör? ‐ Tyvärr inte. Men jag har tänkt skaffa mig allt som behövs för detta är något jag gärna vill kunna. ‐ Låt mig sminka av mig så kan vi gå in till mig så hjälper jag dig. ‐ Inte skall du behöva göra det, svarade jag lite urskuldande ‐ Äsch! Inga problem. Det går snabbt. Jag lovar att du kommer att uppskatta det i morgon när du tar ut spolarna och ser att din vackra frisyr lägger sig fint tillrätta. Det är för att slippa detta som många permanentar sig. Då kan du lägga dig och sedan dagen därpå så har du tillbaka din frisyr. Även efter en dusch eller andra aktiviteter så behöver du inte göra något mer än borsta fram frisyren igen. Oerhört praktiskt, men tyvärr även dyrt. Jag såg på medan Gerd sminkade av sig och noterade hur snabbt hon arbetade. Det märktes att hon var van och kunnig på området och när hon var klar gick vi över till hennes rum. Det var väldigt likt mitt förutom att det, trots likadan möblering som i mitt rum, andades av ljuv kvinnlighet. Mitt rum hade ännu inte fått någon speciell personlig karaktär men jag hade lite funderingar hur jag skulle göra för att känna mig mer hemma. Jag hade också haft funderingar på hur mitt kvinnliga intresse skulle kunna få ta sin plats i rummet och hur det skulle se ut. Jag noterade hur Gerd med små medel hade gett rummet en mycket mer ombonad känsla. ‐ Så fint du har det. Du har verkligen lyckats få det att kännas som ett hem och inte bara ett rum. Jättemysigt gjort! ‐ Tack! Skall man bo länge på samma ställe, och det vill jag, så måste man göra det personligt. Du kan säkert sätta din prägel på ditt rum och få fram något av det du gillar och vill ha runt om dig. Om du sätter dig här på stolen så skall vi snart få dig i sängen. Du ser verkligen trött ut.
- 21. 21 ‐ Glad men trött, svarade jag och försökte kväva en gäspning. Gerd var lika flink på detta som det övriga hon hjälpt mig med, och det tog inte lång tid för henne att rulla upp håret. Hon knöt sedan ett rosa hårnät runt hela skapelsen och förkunnade att jag nu var färdig för natten. Innan vi skildes åt så pratade vi lite om morgondagen och vi bestämde att vi skulle ses vid frukosten. Gerd hade i alla fall lovat hjälpa mig med sminkningen och, om jag inte själv fixat det redan, kamma ut mitt hår. Vi gav varandra några varma kramar innan jag gick iväg, men innan jag hunnit till dörren kom Gerd med en liten kuddliknande rulle. ‐ Lägg den här under nacken så kommer du inte att ha några problem att sova. God Natt och sov gott. Syns i morgon! ‐ Tack detsamma! Jag kände mig verkligen utvilad när jag vaknade, trots att jag vaknat till lite då och då av den ovana ”huvudbonaden”. Kudden under nacken var verkligen till stor hjälp, för huvudet låg aldrig med full kraft mot papiljotterna utan kudden lyfte upp huvudet så att den bara snuddade min vanliga kudde. Extra härligt var det att se mina läckert målade naglar när jag sträckte på både armar och ben. Det kittlade till i kroppen av förhoppningsfull förväntan vad både dagen och helgen att erbjuda. Med den start på mina planerade tjejdagar så kunde jag inte ta ett steg tillbaka utan det var bara att gilla läget och få ut det mesta av situationen. Det första jag gjorde var att se till att mina inköp hamnade snyggt och prydligt i sina lådor. Jag hade också Gerds trivsamma rum i mitt minne och en av dom saker som jag upplevt gjorde rummet så trivsamt var att det fanns kläder lite här och där. Inte slängt hur som helst, utan mer som om de var en del av möbleringen, trots att det säkert var kläder som Gerd nyligen använt och inte fått tid att hänga undan. Även om min hög var mer oplanerad så rös jag ändå till av välbehag när jag tittade bort mot fåtöljen i rummet och såg hur kjolen låg över ryggen, blusen över ena armstödet, mina strumpor dinglande på den andra och behån, mitt älsklingsplagg, låg tillsammans med trosgördeln mitt i fåtöljen. Bara vetskapen att jag snart, precis när jag ville, åter skulle sätta på mig dessa underbara kläder och göra mig riktigt fin igen gjorde mig varm inombords. Jag funderade fram och åter hur jag skulle göra, om jag skulle invänta Gerds uppvaknande och få hennes experthjälp, eller om jag skulle vara en duktig flicka och försöka själv. Lite vägde jag för och emot, men innerst inne så insåg jag att det bästa var att göra det själv. Skulle jag gå iland med det här ”projektet” så kunde jag inte förlita mig på andras kunskaper, utan måste kunna stå på egna ben. Sedan var det en helt annan sak att jag tänkte be Gerd, ärligt och rättframt, kommentera hur jag lyckats och på det sättet lära mig mer hur jag borde göra. Fast i min övertygelse skred jag till verket och jag mindes att Christina hade sminkat mig innan hon satte igång med att ta ut spolarna, och Gerd hade nogsamt betonat att en ren hy var den bästa förutsättningen för ett lyckat resultat så jag trippade iväg till badrummet för att ordna med den och andra detaljer. Det första jag såg när jag kom dit var en lapp som låg på badkarskanten. Den hade inte funnits där igår så nyfiket gick jag närmare för att se vad som stod där. Med en vacker och lättläst handstil kunde jag läsa ‐ ”God morgon Liselott! Om du tänkte duscha så sätt på den här på huvudet så blir inte ditt hår blött och förstör din frisyr. Vi ses snart. Kramar Gerd!”
- 23. 23 Visserligen hade jag verkligen gillat de kläder jag hade igår, men jag hade ju köpt mer än ett ombyte så jag letade upp den andra blusen och den andra kjolen. Lite besvär hade jag med den annorlunda knäppningen av blusen, men det jag såg i spegeln gjorde alla svårigheter mer än väl värda att utstå. Den lätt blommiga och figursydda blusen anpassade sig mot mina nyvunna kvinnliga former och att man såg behån därunder gjorde mig absolut inget. Trots att jag inte hade någon riktig klyfta så fanns det definitivt en antydan till sådan och jag var mycket stolt. Kjolen var plisserad och svajade lätt när jag gick. Dock hade den en tendens att klistra sig mot mina strumpor så jag noterade att jag måste införskaffa mig en lämplig underkjol. Färdig och nöjd med resultatet lämnade jag mitt rum och drog mig ner till köket. Även om jag visste att min värdinna i princip aldrig lämnade sin del av huset var det ändå med viss spänning som jag gick nerför trappan och svängde runt hörnet för att komma till köket. Precis som jag misstänkt så var det tomt, och jag började plocka fram min frukost och satt på tevattnet när jag hörde hur det knarrade till i trappan. Jag spände mig lite men hoppades givetvis att det var Gerd som kom ner. Jag intalade dock mig själv att jag, oavsett vem som kom, skulle uppträda som den tjej jag utgav mig för och inte bli nervös och flacka med blicken. Ett sådant agerande skulle bara få motsatt effekt och verkligen få personen att misstänka att allt inte var vad det såg ut att vara. Nu behövde jag aldrig testa mina teorier om mänskligt beteende utan det var Gerd som kom. Hon såg lite sömndrucken ut och dessutom hade hon inte förändrat sin klädsel från det vi lämnade varandra i går kväll. Nattlinnet var precis lika tunt nu och dagsljuset gjorde än mer att hon verkade mer naken än klädd. Jag hade svårt att inte se på henne och det verkade som om hon inte brydde sig att mina blickar, fullkomligt fascinerande, betraktade hennes otroligt vackra kropp. Tänk om man ändå hade den kroppen! Min förtrollning bröts när Gerd tog till orda ‐ God morgon Liselott. Har natten varit god? ‐ God morgon på dig själv. Jo tack, den har varit bra. Lite oroligt har jag sovit, inte så mycket beroende på papiljotterna tror jag utan allt det som hände för övrigt igår. ‐ Det är väl förståeligt. Jag vände och vred på mig en del också. Lennart får ursäkta, men jag var mest orolig för att Liselott inte skulle vara här. Jag tycker vi hade det väldigt trevligt igår. Jag uppskattar verkligen att du har flyttat in här. Jag hoppas och tror att vi kan lära känna varandra riktigt bra. När Gerd sa allt detta rodnade jag djupt och svarade ‐ Jag tycker också det var trevligt och vill gärna bli din kamrat. Du får dock lova att du säger till om jag blir för efterhängsen. ‐ Ingen fara, men samma gäller för dig. ”Kamrat” låter så trist. Väninnor tycker jag låter bättre. ‐ Håller med och jag är stolt om jag får kalla mig din väninna. ‐ Mer än gärna och jag ser att du verkligen har jobbat hårt den här morgonen. När steg du upp egentligen? Såvitt jag kan se har du lyckats utomordentligt bra. Verkligen! ‐ Tack. Det var marigt och jag fick tvätta bort allt två gånger innan jag var någotsånär nöjd. Det blev väl inte riktigt som jag hoppades, men jag ville verkligen försöka själv. Så lite stolt är jag, men jag förstår att jag måste öva mer och jag tänker verkligen göra det dom här två veckorna. Då kommer Liselott att vara här till 100% om inget inträffar som stjälper mina planer.