Född - En son?

1
Född
En son?
av
EvaBirgitta
Tisdagen den 16 maj
Med en förströdd blick sorterade jag posten som låg på bordet innanför dörren. Som vanligt var
det mest tråkig post i form av fönsterkuvert. Men ett brev bröt av från mängden. Visserligen var
det brunt, men handstilen verkade på något vis välbekant när jag läste adressen som var till mig,
Martin Jonasson. Det fanns ingen avsändare på baksidan, så enda sättet att stilla min nyfikenhet
var att öppna kuvertet och se efter. Efter lite letande hittade jag brevkniven och fumlade lite innan
jag lyckades sprätta upp brevet och få ut de två A4 ark, ett handskrivet och en kopia, som låg
inuti kuvertet. Jag började med det handskrivna och läste:
”Hej Martin!
Först vill jag be om ursäkt att det här brevet når dig så sent, men det var faktiskt först efter ett tag
som vi insåg att träffen, som du kan läsa om på det andra bladet, inte skulle bli den återförening
vi vill att den skall bli om inte du åtminstone fått chansen att närvara. Så jag hoppas att du kan
godta ursäkten och göra allt som står i din makt för att göra dig fri och komma till mötet.
Du kan ju läsa mer om vad vi tänkt göra på den inbjudan som gått till de övriga och som jag
bifogar. Jag vill dessutom bara trycka på att det faktiskt nu är 10 år sedan vi jobbade tillsammans.
Vi var ju en liten avdelning, men vi är flera som har fortsatt att umgås efter att vår arbetsplats
blev nedlagd, och det visar väl att vi hade det trevligt tillsammans. Vid skilda tillfällen har ju
även du kunnat närvara och därigenom hållit kontakten med dina gamla ”kontorsslavar”. Så här
efteråt så undrar vi ibland hur du, som vår chef och enda kille, kunde ”stå ut” med oss. Vi kan
inte alltid ha varit de lättaste att hantera. Men det gjorde du uppenbarligen, och vi hoppas därför
att du skulle vilja ”stå ut” med oss även under denna helg. Tveka inte att ringa till mig om du har
några frågor. Som du kommer att se så är det hemma hos mig vi skall vara. Jag flyttade ut hit
några år efter att jag slutade, och har nu 4 barn, stor gård och massor med rum. Johan, min man,
pendlar till Stockholm varje dag, men det bekommer honom inte eftersom vi och ungarna har det
så bra här. Just den helgen som vi skall träffas så har han tagit barnen med sig till sina föräldrar,
så vi blir helt ensamma. Jag har fått svar från de övriga, och alla 6 har tackat ja, så alla vi hoppas
verkligen att du kan göra dig fri från de dina och närvara.
Många hälsningar
Marianne

2
PS! När du läser inbjudan så tänk på att jag inte från början tänkte på dig som en deltagare, så du
behöver inte följa varje uppmaning. Ville i alla fall ge dig originalet, så att du vet vad som sagts
om och förberetts kring träffen.”
Med ett litet igenkännande småleende på läpparna vek jag ihop brevet och började titta på den
vackert utformade inbjudan. Uppenbarligen var det Marianne, som jag kom ihåg hade en stor
känsla för stil, som hade komponerat inbjudan. Trevliga bilder från vår tidigare arbetsplats
ramade, tillsammans in med några andra dekorationer, in en längre text. Efter att ha tittat närmare
på bilderna började jag läsa texten:
”Hej tjejer!
Ni tror mig väl inte, men i dagarna är det faktiskt 10 år sedan vi blev ställda ”på gatan” när vår
arbetsplats stängdes. Tråkigt var det, men vi har ju inte hängt läpp för det under åren utan tvärtom
gjort massor för att ändå komma ihåg den tiden som något positivt. Nu när det gått 10 år så är det
dags, tycker jag, att göra något större, och därför inbjuder jag er alla till mig på ett riktigt
långparty. Jag tänkte att vi kunde träffas på onsdagskvällen den 31 maj, för att sedan hålla på
ända till sent söndag kväll, vilket faktiskt gör att vi får 4 dagar tillsammans. Tänk att kunna
utnyttja långhelgen på detta sätt. Äta, må bra, snacka på tjejers vis och trivas utan bekymmer för
familj och andra. Själv har jag skickat iväg de mina, så inget skall finnas som kan störa oss, utan
vi gör det vi vill.
Om det här låter bra, så gör dig fri och kom hit. Jag fixar med allt det praktiska, så delar vi sedan
på kostnaden. När jag får veta vilka som kommer så kan vi säkert samordna med resan hit ut. Bil
är inte nödvändigt, men det går smidigare. Något speciellt program tänkte jag inte göra för de här
dagarna, utan vi gör det vi känner för. Det jag däremot kan göra är att berätta att vi har stora
möjligheter till både bad och friluftsliv. Kortare utflykter med trivsamma platser att besöka finns
det gott om så ta med kläder för skilda behov. Glöm inte heller favoritklänningen då det även
finns möjlighet till fest och dans i omgivningarna. Kort sagt allt är möjligt, från ett traditionellt
”pyjamasparty” till ”bal på slottet”. Det är vi, och vår vilja, som avgör.
Nu säger jag inte mer utan överlåter åt er att avgöra, men ni är varmt välkomna hit.
Marianne
PS Ni behöver inte ens ta med sängkläder, min tvättmaskin fungerar!”
Efter att ha läst brevet och inbjudan ett par gånger, minst, hämtade jag min almanacka och slog
upp den. Jag kunde snabbt konstatera att jag inte hade något inbokat för dessa dagar, men det
innebar inte automatiskt att jag kunde ge mig iväg. Det fanns mycket att planera och ta hänsyn till
innan jag kunde, förhoppningsvis, tacka ja till inbjudan.
Det tog några dagar innan alla pusselbitar och ”tillstånd” fallit på plats och familjen gett sitt
godkännande. Vi kom överens om att det var lämpligt för dom att åka till landet och koppla av, så
att jag inte behövde känna att jag lämnade dom i sticket. Jag väntade inte med att ringa in mitt
svar, och så som det verkade så var Marianne uppriktigt glad över att höra ifrån mig och inte
minst att jag dessutom kunde komma. Trots att vi snart skulle träffas så blev samtalet långt. Det

3
fanns tydligen hur mycket som helst att prata om, och att åren passerat förbi märktes inte det
minsta under vårt samtal. Jag fick också en förfrågan om jag kunde komma med bil, och i så fall
plocka upp några efter vägen. Jag bodde nämligen längst ifrån och passerade flera efter vägen.
Jag såg inget hinder i detta, och fick även förtroendet att kontakta mina passagerare och ordna
med tider och mötesplatser. Det tog mig en stund att få kontakt med alla, även med dom blev
samtalen långa och ingående, men så småningom så var allt det praktiska avklarat, och det var nu
bara att vänta de få dagar som återstod innan träffen. Alla samtal hade haft den stora fördelen att
jag återknutit kontakten med mina tidigare arbetskamrater och den förestående långhelgen skulle
verkligen kunna bli en trevlig upplevelse.
Onsdagen den 31 maj
Mina förväntningar på den kommande helgen hann aldrig bli speciellt upphaussade under de få
dagarna som återstod. Jag hade fullt upp med annat, och kunde bara flyktigt ägna mina tankar åt
det kommande evenemanget. Det var egentligen först när jag lastade in min packning i bilen och
styrde mot den första mötesplatsen som jag började undra vad det var jag hade gett mig in på och
hur det skulle bli att inte bara träffa mina forna arbetskamrater utan även leva tillsammans med
dom under en hel helg. Det hann flyga många tankar genom mitt huvud innan jag svängde upp på
infarten till det första huset på min lista. Mina eventuella tveksamheter kring om det var rätt av
mig att ställa upp försvann direkt när jag mötte en strålande glad Siri, som tog emot mig med
öppna armar och ett glatt leende. Hennes familj vinkade farväl till oss och vi fick med oss en
önskan om en trevlig helg från såväl make som barn.
När sista hämtningen var utförd hade jag bilen fylld av ivrigt pratande och förväntansfulla
deltagare. Jag intog en smula avvaktande hållning och ägnade mig mest åt att lyssna till mina
passagerares ivriga surrande. Dessutom så hade jag ju den viktiga uppgiften att se till att vi kom
fram till vår destination på ett korrekt och säkert sätt. Ingen av oss hade varit hemma hos
Marianne ännu, så den enda vägledningen jag hade var hennes beskrivning och den karta som låg
uppslagen vid min sida. Nu blev det aldrig några svårigheter att hitta fram, utan på utsatt tid
svängde vi av från huvudvägen och rullade upp längs en lång infart. I fonden låg ett stort gult hus
med många vinklar och vrår. På sidorna fanns fler byggnader av skilda karaktärer och snett
bakom boningshuset skymtade en klarblå vattenspegel.
Marianne måste ha hållit utkik efter oss, för när vi närmade oss huset så klev hon ut på den
vackert utsirade farstubron och vinkade glatt emot oss. Samtidigt med att vi bromsade in framför
trappan dök de resterande två upp från en av sidobyggnaderna, så alla var nu samlade och vi
förenade oss i ett hjärtligt och glatt kramkalas på gårdsplanen. Det tog en bra stund innan alla
kramat om alla och vi hade bubblat av oss den första, kanske lite spända, nervositeten inför denna
återförening. Men alla verkade förväntansfulla och ivriga att återknyta forna kontakter så det
dröjde länge innan Marianne lyckades göra sin stämma hörd och gjorde ett försök att samla oss.
- Tjejer.... lystring tjejer! Välkomna hit till Gregersberga. Ja, så heter den här gården och den
stammar från 1700-talet. Johan och jag köpte gården för 5 år sedan och vi trivs förträffligt. Ni
kommer säkert att förstå varför ju längre ni är här. Det är väl egentligen det enda jag är riktigt
orolig inför denna helg att ni skall trivas så bra att jag inte blir av med er på söndag.... Vi

4
skrattade åt hennes kommentar, men kunde ana att det fanns fog för hennes oro när vi lät våra
blickar glida runt medan vi lyssnade på hennes fortsättning. .....Vi har reparerat en del, men än
återstår mycket. En del vill vi vänta med så att vi riktigt känner att vi gör rätt när vi renoverar.
Gården har ju som ni förstår en hel del anor, och vi vill gärna lyfta fram dess historia,
samtidigt som vi ju naturligtvis vill ha ett modernt och fungerande hem, och inte bo i ett
museum. Men dessa saker funderar vi på, och det kommer säkert att bli många tillfällen för
oss att återkomma till huset, dess historia och våra planer under dessa dagar. Så än en gång -
välkomna hit tjejer och hoppas att vi får några riktigt härliga dagar tillsammans.
Väderutsikterna säger att vi skall få det varmt och skönt, så förutsättningarna finns. Det är
upptill oss själva nu vad vi gör av dessa dagar.
Marianne svepte över oss med sin välkomnande blick och hon stannade till när hon kom till mig
där jag stod mitt i gruppen.
....Jo, en sak till. Jag tycker att jag måste vända mig speciellt till Martin och i förväg be om
ursäkt, för alla felsägningar, jag tror förresten att jag redan gjort det några gånger tror jag, av
typ tjejer, flickor etc. Jag känner på mig att jag kommer att säga så många gånger och jag
hoppas att du förstår att dessa felsägningar inte är illa menade utan att du är en del av denna
tjejgrupp som en av många. Jag hoppas också att du skall våga ta för dig och deltaga friskt och
frejdigt i alla aktiviteter. Jag kommer i alla fall att betrakta dig som en i gänget, utan vare sig
några speciella privilegier eller skyldigheter.
Leende kom hon emot mig och gav mig en varm kram, innan hon fortsatte laget runt och
avslutade välkomstceremonin. De övriga tjejerna log mot mig och jag förstod att de delade
Mariannes lilla förkunnande, vilket gjorde mig varm inombords. Margot, gruppens störste
humorist och skicklig att vrida på ord, var den enda som i ord anknöt till Mariannes tal.
- Du följde väl uppmaningen i inbjudan och tog med dig din favoritklänning, Martin, sade hon till
de andras stora förnöjsamhet. Jag hajade till på frågan, och medan jag funderade på om jag
skulle svara på den här oväntade och intressanta frågeställningen så studerade jag lite snabbt
deras ansiktsuttryck. Några undrande eller forskande blickar såg jag dock inte, så jag spände
bågen till bristningsgränsen och lugnt svarade
- Jag kunde inte bestämma mig vilken som var min favoritklänning, så jag tog med mig flera.
Svaret utlöste en härlig skrattsalva från de övriga och Katarina, gruppens äldste deltagare med
sina nästan 60 år, fortsatte glatt
- Jag hjälper dig gärna att välja rätt klänning. Du blir säkert jättesöt i klänning.
- Intressant tanke det här, fortsatte Britt-Inger småskrattande, med Martin i klänning så är han,
förlåt hon, en naturlig del av det här gänget. Inga felsägningar blir det som det behöver
ursäktas för, eller hur?
- Sakta i backarna nu tjejer, svarade Astrid och bröt in i diskussionen. Här står vi och klär på
Martin klänning och gör honom till tjej innan vi knappt hunnit ut ur bilen. Vi skrämmer ju slag
på stackarn med vårt snack och han kommer väl att sticka härifrån redan innan kvällen är till
ända om vi inte skärper oss. De övriga nickade lite skuldmedvetet och det kändes som om
diskussionen tagit ett abrupt slut just som den verkade att komma in på ett intressant område.
Jag försökte hitta någon bra replik att hitta tillbaka till samtalsämnet, men mitt mod svek mig
och jag lät saken bero.
Marianne tog istället åter kommandot och tog oss med på en kortare promenad runt huset för att
visa var allt låg och var vi skulle bo. Trots hennes ord att jag inte skulle få några privilegier så

5
visade det sig att jag fått enkelrum i en av sidobyggnaderna. I rummet bredvid så huserade
Katarina och Britt-Inger, och vi delade på en toalett med dusch. I en annan sidobyggnaden var det
också två rum, och där placerades Siri och Lena i det ena med Margot och Astrid i det andra
rummet. De var inte lika välutrustade med toalett, men låg å andra sidan närmare
huvudbyggnaden med dess båda badrum. De hade heller inte långt till vår hus och sedan fanns
även bastun nere vid sjön att ta till så komfort fanns det till alla.
Efter den lilla rundvandringen så tyckte Marianne att vi kunde installera oss i våra rum och sedan
ansluta på baksidan av huset där en liten välkomstbuffé skulle finnas uppdukad. Vi delade på oss
och släpade in våra stora och välfyllda bagar. Katarina och Britt-Inger, som kommit strax innan
oss övriga, hade redan installerat sig och följde efter Marianne för att förbereda buffen. Jag fick
därför vårt lilla hus för mig själv och kunde packa upp mina väskor i ensamhet. Jag skyndade mig
dock och kunde, som god etta, anlända till altanen. Ett vackert uppdukat bord med sommarens
alla läckerheter fanns på plats. Marianne måste ha jobbat i dagar för att få till allt detta. Stillsam
musik ackompanjerade skickligt fåglarna som ivrigt sjöng i de kringliggande björkarna och for
omkring för att hitta mat till sina ungar i boen runt omkring.
En efter en anslöt sig och vi kunde sätta oss till bords. Det var ett hungrigt gäng som gav sig i
kast med all mat som dukats fram. Mellan tuggorna och drickandet så började vi att prata om
forna tider. Utan att behöva bli uppmanad till det så avverkade vi alla, i tur och ordning, och fick
oss en resumé över de gångna 10 åren. Olika levnadsöden spelades upp framför oss och med
hjälp av många frågor så blev vi rätt snart uppdaterade på hur livet gestaltat sig för oss sedan vi
tvingats till separation. I takt med att faten och glasen länsades steg stämningen och blev allt mer
uppsluppen och ingående. Några hade skilt sig under åren och för- och nackdelar med och utan
män diskuterades ingående och utan någon speciell hänsyn till mig. Andra hade utökat
barnaskaran och dess våndor och behagligheter diskuterades med samma intensitet. Så när som
på själva graviditetens olika skepnader och förlopp deltog jag ivrigt i den dialogen.
När sedan kvällsskymningen, och därmed lite kyla, svepte in över ängarna runt huset var vi
ordentligt uppvärmda inombords. Trots detta så började vi huttra lite här och var och det fick
Katarina att ställa en fråga
- Marianne, du nämnde att det fanns en bastu nere vid sjön. Vore det möjligt att ta sig ett
bastubad?
- Självklart, svarade Marianne, som det stod i inbjudan så är det ni som bestämmer vad vi skall
göra. Jag vill inte vara den som hela tiden styr er hit eller dit, utan det gör vi gemensamt. Jag
tycker också att vi genast bestämmer att alla inte behöver göra allt. Under 4 dagar tillsammans
så behövs nog en och annan stund i ensamhet eller i en mindre grupp. Men jag är för förslaget
och jag var ganska säker på att någon ville ta sig ett bad så den bör vara behagligt varm vid det
här laget. Hur många hänger med?
Alla händer, utom mina, sträcktes ivrigt upp i luften. Frånvaron av mina händer
uppmärksammades och Siri frågade undrande på sin klingande finlandssvenska
- Hoppas att du inte känner dig tvungen att avstå, Martin. För mig får du gärna vara med.
- Ja, mig gör det heller inget, hörde jag från flera håll.
Blickarna vändes därför åter mot mig och jag kände mig föranledd att svara något. Den möjlighet
och min stora chans som jag önskat skulle komma fanns nu där helt plötsligt och oväntat. Den
situation som jag drömt om och penetrerat många gånger den senaste veckan fanns nu, redo för

6
mig att utnyttja. Alla tankar rusade fram och åter genom mitt huvud och vägdes mot varandra.
Skulle jag göra det som jag gått och drömt härliga drömmar om, eller var det fel tillfälle?
Tankarna hoppade mellan ytterligheterna. Jag ville så innerligt, men samtidigt så fruktade jag
resultatet, jag kände mig mogen, men samtidigt så sårbar, jag ville dela mina känslor och behov
med andra, men samtidigt så ville jag vara ensam om det. Det kändes som evigheter försvann
förbi och jag började bli lite kallsvettig när jag till slut harklade mig och började lite trevande
- Tack för dom orden, det glädjer mig verkligen hur fint och naturligt ni behandlar mig. Jag
känner verkligen att jag har ert förtroende. Med tanke på det så är det väl snarast jag som
måste visa att jag har förtroende för er. Och det jag vill säga till er nu är både allvarligt och
seriöst menat….. Deras blickar var nu stadigt riktade mot mig och väntade intresserat på
fortsättningen. ....Jag har definitivt inget emot att bada bastu tillsammans med er, absolut
inget, men jag tycker ni behöver få veta lite grann innan vi syns därnere. När vi samlades
tidigare idag, så fick jag en fråga som jag faktiskt svarade helt sanningsenligt på trots att den
säkert var helt omedvetet ställd och med en stor andel av humor i.
Jag gjorde medvetet en liten paus. Både för att få tillfälle att samla mina tankar och även invänta
någon form av rektion från deras sida. Jag höll precis på att ta upp tråden när Margot tydligen
drog sig till minnes vad som hände precis som vi kom
- Du menar det där med klänningen, eller hur?
- Ja, precis. Det är det jag tänker på svarade jag samtidigt som jag drog ett djupt andetag, det är
precis det jag tänker på, svarade jag ytterligare en gång innan jag fortsatte. Jag kunde faktiskt
inte bestämma mig, så jag tog med mig flera av mina favoritklänningar, liksom jag tog med
mig av andra kläder också. Skall jag vara riktigt ärlig, så är det nog mest damkläder som jag
medfört. Jag visste inte vad som skulle hända under den här helgen, bara att jag ville ha
möjligheten att vara så som jag vill vara och om de rätta färutsättningarna fanns. Nu springer
kanske det här iväg lite fortare än jag vågat drömma om, men nu har jag bestämt mig för att
lita på er och då får det bära eller brista. Ni skulle dessutom ha upptäckt vissa saker redan i
bastun, så jag väljer att redan nu förbereda er på vad som kan vänta er om ni inte misstycker
och säger ifrån.
Det blev en kompakt tystnad och jag kände mig verkligen osäker på om jag tagit ett steg för långt
och börjat bränna mitt ljus i båda ändarna. Det var nästan så att tårarna var på väg när Siri sakta
och lågmält harklade sig och försökte finna de rätta orden
- Jag vet inte vad jag skall säga. Det är faktiskt en smula omtumlande det du nyss berättade för
oss. Samtidigt så måste jag säga att du är modig som gjort det. Jag känner mig faktiskt riktigt
rörd över att du uppenbarligen litar så mycket på oss att du känner dig mogen att avslöja en
sådan här hemlighet för oss. Jag kan bara svara för mig själv, och jag vill gärna motsvara ditt
visade förtroende och låta dig fortsätta. Jag kan ana att det finns så mycket mer du vill berätta,
och kanske även visa, för oss. Jag är beredd att låta dig fortsätta.
- Jag håller med Siri om ditt mod. Det kan inte bara ha varit stundens ingivelse, utan jag tror du
önskat det här, både länge och väl. Har jag rätt?, frågade Britt-Inger, men väntade inte på mitt
svar innan hon fortsatte. I mitt jobb så kommer jag faktiskt i kontakt med en del som har
samma läggning som jag tror du har. Jag har varken något emot dom, vare sig jag ser dom som
de män de är eller när jag ser dom som kvinnor, så för mig gör det heller ingen skillnad. Fast
jag är heller inte oberörd. Tvärtom så kittlar det nog lite extra i mina magtrakter inför det som
jag tror skall komma. Det kittlar av positiv nyfikenhet, om jag säger så.

7
Åter blev det en stunds tystnad, men nu var den inte obehaglig. Katarina, som satt närmast mig,
sträckte ut sin hand och lade den över min samtidigt som hon gav mig ett varmt leende. När jag
försiktigt tittade upp så mötte jag bara varma och förstående blickar. Det verkade som om jag
lyckats nå rakt in i deras modershjärtan. Ingen sade något utan lät tydligen tankarna sjunka ner i
våra sinnen och få ordentligt fotfäste innan vi var redo att ta nästa steg i den fortsättning alla
visste skulle komma. Det blev till slut Lena som bröt tystnaden
- Nej, nu fryser jag nästan. Hur blir det. Skall vi bada bastu eller..?
Ingen opponerade sig, men innan vi gick ner så hjälptes vi åt att snabbt röja av matbordet och
ställa köket tillrätta. Med en ordentlig hög med handdukar i en korg vandrade vi så i gemensam
tropp ner mot bastun. Vi kom direkt in i det kombinerade omklädnings- och duschrummet, och då
kände vi redan hur värmen strömmade emot oss från den väl uppvärmda bastun. Längs väggarna
fanns ett antal krokar och två bänkar att sitta på. Någon plats för avskildhet fanns inte utan här
var vi som en enda stor familj. Lite tveksamt började vi klä av oss, men snart släppte blygseln
och alla ägnade sig åt sitt. Jag märkte dock att jag fick några förstulna blickar. Jag hade ju mer
eller mindre lovat att något sevärt skulle ske, så deras nyfikenhet var både naturlig och förståelig.
De behövde heller inte vänta länge innan första avslöjandet skedde. Så fort jag lättade på
livremmen och lät mina byxor glida ner längs benen blottades mina enkla, men ändå klart
kvinnliga, trosor med diskreta spetsar infällda på sidorna och längs benöppningarna. En svagt
gillande vissling hördes och ett förlösande skratt ekade mellan väggarna. Att jag sedan visade upp
ett enkelt spetsprytt bländvitt linne och vackert röda tånaglar gjorde bara bilden komplett och
blev till en bekräftelse på att mitt tillkännagivande inte varit något jag gjort bara för att få
uppmärksamhet utan var fullt allvarligt menat.
De som redan hunnit klä av sig försvann raskt in i bastun. Några valde att först ta en dusch, och
jag fogade mig in i deras led. Alla skyndade sig och det blev strax min tur att vaska av mig. Det
kändes helt naturligt att stå där, spritt språngande naken, och duscha med likaledes nakna
kvinnor. Allteftersom vi duschat färdigt så försvann vi in och samlades i den lilla, men
hemtrevliga, bastun. Från ett litet fönster på ena väggen hade vi utsikt över sjön utanför, och
kunde se hur några svanar sakta gled runt i den lilla viken. Det dröjde inte länge innan första
frågan formulerades
- Har du alltid målade tånaglar, Martin, eller är det för att vara extra fin just idag?
- Alltid, kan jag väl inte säga, men jag försöker ha det så mycket jag kan. Jag tycker det är tjusigt,
och kan inte förstå att Carina, min fru ni vet, inte vill ha det för jämnan.
- Carina, ja. Vad säger hon om det här? För hon vet väl om det?, kom det ur dimman i bastun
- Ja, hon vet om det, men jag kan väl inte säga att hon gillar det. Hon vill inte vare sig se mig
ombytt eller mina kläder, men accepterar att jag träffar mina bekanta och utövar min hobby.
Men jag tror hon skulle bli väldigt förvånad om hon visste att jag sitter så här med er och
pratar om saken. Jag hoppas att hon skulle gilla det, men säker är jag inte.
- Du får väl förlåta om frågorna blir lite närgångna, men det går ju inte att komma ifrån att jag
blir rätt nyfiken, och gärna vill fråga mer.
- Det förstår jag så väl, svarade jag, det här är något jag får räkna med. Dessutom så känns det
skönt att få prata av mig, så ni är välkomna med era frågor. Jag skall försöka vara så uppriktig
som jag kan.
- Då fortsätter jag med att undra hur länge du har hållit på med att klä dig i kvinnokläder, hörde
jag ur diset.

8
- Ja, det är väl lika bra att jag försöker ta det från början. Ni får väl säga till om jag blir för
långrandig.
- Börja du. Vi har all tid i världen svarade Lena och hällde ytterligare en skopa vatten på de heta
stenarna.
- Som ni vet så kommer jag från en liten stad i mellansverige. Mamma och pappa arbetade båda,
och mina äldre systrar hade många aktiviteter utanför hemmet, så det var ofta jag fick tillfälle
att undersöka mina systrars garderober. Vi bodde också relativt trångt, så det fanns inte så
mycket utrymme för rent privatliv, utan våra saker blandades i de tillgängliga garderoberna.
Varför jag intresserade mig för deras kläder är för mig okänt, men mina första minnen är från
ungefär 5 års ålder. På vår gård hade vi ungar juluppträdande i samband med
julgransplundringen. Mina äldre systrar deltog med en balettshow tillsammans med några
jämnåriga. Mamma hade sytt på lite tyll på vanliga gymnastikdräkter. Jag blev djupt
avundsjuk när de sedan poserade i sina dräkter och blev fotograferade. Någon månad senare så
fick jag möjlighet att prova en av dräkterna, och vad jag kan minnas så var det en trevlig
upplevelse.
Jag minns också, några år senare, när jag för första gången drog på mig en av deras
silkesstrumpor och fäste dom mot strumpebanden på den trosgördel som jag också letade
fram. Känslan av den fasta men silkeslena strumpan mot mina nakna ben är fortfarande idag
ett av mina starkaste minnen av välbehag. Jag har försökt att hitta liknande strumpor och
återskapa något av känslan, men det har inte fungerat. Under flera år så nöjde jag mig med att
bara prova deras kläder. Några gånger var det nära att någon kom på mig, men jag tror att jag
klarade mig undan utan att någon reagerade. Ibland kunde någon av mina systrar märka att det
var omflyttat bland deras kläder, men det hände inget såvitt jag minns.
När jag blev lite äldre, runt 13-14 år så stegrades mitt intresse och jag ville ha egna
flickkläder. Jag vågade ju självklart inte gå och köpa eller begära att få några, utan jag passade
istället på vid utrensningar i garderoben och lade beslag på några enstaka plagg. En rak
knälång yllekjol var under många år mitt enda damplagg. Den förvarade jag i en kartong
längst inne i min garderob. Noga instoppad bakom en mängd leksaker. Under åtminstone ett år
så hade jag sovmorgon en dag i veckan, och det var mina herdestunder. Så fort lägenheten
tömts bytte jag om och provade flitigt deras trosor och behåar. Det var ju populärt med
jumprar då, och jag kommer ihåg deras mjuka sköna och figurnära jumprar. Även min systers
klänningar med smal midja och vid kjol och minst dubbla stärkta tyllunderkjolar tilldrog sig
mitt intresse. Jag kunde bara inte låta bli att frossa i all den kvinnlighet som fanns så tätt inpå
mig.
Även här räddades jag av försynen vid flera tillfällen. En dag stod jag ute i badrummet och
solade mig i glansen av en alldeles ny behå med blomtryck. Den var glansig på ytan och jag
tyckte den kändes så sval och skön. Mitt under min seans dyker mamma oväntat upp, men på
något vis så lyckas jag smita ut ur badrummet osedd och ta mig till mitt rum för att klä på mig
mina kläder. Enda kommentaren när vi träffades några minuter senare var att mamma tyckte
jag verkade nervös för något, men hon frågade aldrig mer om det.
Vi hade även en vind som innehöll många guldkorn. På den tiden så hängdes verkligen
vinterkläderna undan i stora tyggarderober, och vid skilda tillfällen så hade jag ett eldorado

9
där uppe på vinden. Visserligen en säsong fel, men vad spelade det för roll. Ett par elastabyxor
med sidoknäppning blev ett plagg som jag räddade undan. Det fick hänga kvar på vinden
under många år, men vetskapen att det inte skulle efterfrågas av min syster gjorde att jag lite
då och då kunde smyga ner det i min garderob. På den tiden hade ju även killar elastabyxor,
men med helt annan knäppning, och vid några tillfällen så vågade jag mig på konststycket att
ha dessa byxor, med byxgördel och långa yllestrumpor inunder, på mig vid några
uteaktiviteter. Gissa om jag trivdes med känslan, och mina händer sökte sig gärna ner längs
benen för att känna de små knopparna på strumpebanden. Även om det inte syntes någon
skillnad under tjock tröja och jacka, så var vetskapen hur jag var klädd viktig för mig.
Hur gärna jag än ville dela med mig av mina funderingar och behov så insåg jag på något vis
att klimatet inte var det rätta. Jag kände på mig att det någonstans var fel att jag som kille
klädde mig i mina systrars kläder. Jag trodde helt klart att jag var den ende som någonsin
kommit på denna tanke. Allt kändes så fel, men ändå så underbart. På många olika sätt
försökte jag skaffa mig information om något som jag inte ens visste om det fanns information
att få på. Biblioteket tillhörde redan ett av mina favoritplatser, och om det gavs tillfälle så
sökte jag mig till hyllorna för medicinsk litteratur. Jag måste göra det i smyg, för jag ville ju
inte framkalla onödiga frågor om mitt intresse för vissa böcker på dessa hyllor. Men eftersom
jag inte visste vad det var vad jag letade efter så var det ett sökande på måfå.
Jag fick därför fortsätta att söka mig fram i ensamhet. Ett sätt att tillfredsställa mig var genom
fantasier. Fantasier som alltid slutade med att jag fick på mig flickkläder. Det kunde ske på hur
många och konstiga sätt som helst. Från till att ha spillt på mig på någon fest och fått låna
kläder av dottern i huset till rena bestraffningar för något fel jag gjort. I brist på egna kläder så
blev en spalt i Hemmets Veckotidning en riktig guldgruva. Varje vecka fanns en spalt för den
händige, med mönster och teckningar på dåtidens modeplagg, både för den vuxna kvinnan,
men även för den unga pigga tonårstjejen. Denna spalt var bland det första jag bläddrade fram
till när tidningen kom var vecka. Turligt nog var dessa bilder ofta på samma sidor som någon
av serierna, så motivet var inte helt uppenbart varför jag valde dessa sidor.
Jag vet inte riktigt när jag kom på att jag, trots allt, inte var ensam i världen om min läggning.
Det finns emellertid två saker som jag kommer ihåg och som var och en har bidragit till att jag
började hitta en trådända att börja nysta i. Den ena var att jag i litteraturen stötte på en figur
från 1700-talet som var diplomat vid franska hovet, och som sändes till Moskva, som kvinna,
för att tjänstgöra där och utforska den ryska tsarens intresse för Frankrike. Personen hette
d'Eon, och jag fick nu för första gången ett namn på min läggning, Eonism. Den andra
företeelsen som innebar ett framsteg för mig var när TVn gjorde intåg i vårt hem. Bland de
populäraste programmen fanns ett som hette något i stil med Old Music Hall och var en slags
varietéunderhållning på gammalt maner. En flitig gäst där var Danny LaRue, och i
programtablåerna fick jag nästa ledtråd in i en ny värld, Female Impersonator.
Samtidigt som min kunskapstörst var omättbar så fick jag ändå gå försiktigt fram. Det sista jag
önskade var att någon började lägga ihop 2 och 2 och förstå varför jag hade intresse av dessa
frågor. Även detta faktum upplever jag som en stor paradox, för därigenom så utestängde jag
ju faktiskt mig själv från att möta människor som skulle förstå mig och kunnat ge mig
vägledning på min resa. Enda försvaret jag har för detta handlande är att jag instinktivt kände
att upptäckten inte skulle bli positivt bemött, utan att jag skulle bli betraktad som en udda, och

10
kanske även, pervers typ som omedelbart måste behandlas och rehabiliteras. Detta var det sista
jag önskade. Visst insåg jag att jag inte riktigt var som andra. I skolan var jag ett
mobbningsoffer och jag ville hellre hålla ihop med en del tjejer än med killarna. Men även det
var lättare sagt än gjort, så resultatet blev ofta att jag befann mig någonstans mittemellan, utan
någon egentlig grupptillhörighet.
Trots detta vakuum så vill jag ändå inte påstå att min uppväxt var dålig. Tvärtom så tycker jag
att det kändes rätt OK. Det är ju först med historiens glasögon på mig som jag kan göra några
värderingar av min uppväxt. När man är mitt uppe i den så löper allt på, och jag kan inte
komma på att jag skulle haft några större djupdykningar i något depressionsliknande tillstånd.
Men samtidigt är jag ju inte någon bra värdemätare på mig själv. Min omgivning har säkert
noterat saker jag själv inte reagerat på. Men mitt behov av att identifiera mig med flickor
avtog inte, utan jag fortsatte att söka, samtidigt som jag utnyttjade i stort sett varje tillfälle till
ombyte. Det var också nu som jag gjorde mina första stapplande steg som tjej utanför
hemmets fyra väggar.
Inte heller här är jag säker på hur det började, men säkert är att jag måste ha haft mer tid än
bara några timmar på mig. Någon speciellt trovärdig gestalt tror jag heller inte att jag lyckades
åstadkomma, men jag var i alla fall korrekt klädd, från topp till tå. Håret dolde jag under ett
huckle, som alla tjejer gjorde på den tiden. Via källargångar smög jag mig ut i en närbelägen
park och kände en enorm tillfredsställelse av att gå omkring och känna vinden smeka mina
nylonklädda ben. Var jag riktigt modig så tog jag en av systrarnas cyklar och trampade iväg
längre bort. Ibland kunde jag lämna huset som kille för att sedan, på någon skogsväg, byta om
till tjej. Vilken metod jag än använde så var spänningsmomentet och tillfredsställelsen alltid i
topp. Möten med andra människor försökte jag undvika, men någon gång var det ändå
oundvikligt. Hur dessa möten faktiskt avlöpte kan jag inte uttala mig om, men jag upplevde
åtminstone att jag klarat dem näst intill elegant.
Ja, det finns ur mycket som helst att berätta, men det är väl inte bara om mig som vi skall prata
om den här helgen. Ni måste vara utleda på mitt prat redan, eller hur?
- Absolut inte, svarade Astrid. Jag sitter alldeles trollbunden av din berättelse, jag måste bara få
höra mer, men jag håller ändå med om att det behövs en paus. Jag börjar dessutom bli nöjd
med att basta. Är det någon som hänger med mig på ett bad?
Hon fick inget svar, men alla följde, som en svans, efter henne när hon reste på sig och gick ut ur
bastun. Ingen visade någon blygsel, utan gick direkt ut på bryggan och klev i det ännu svala
vattnet. Under ivriga tillrop stimmade vi runt och skvätte flitigt vatten på varandra. Att vi var ett
gäng medelålders märktes knappast, och svanarna som tidigare så fridfullt simmat omkring i
viken flydde allt längre bort. Allt busande gjorde också att det kalla vattnet kändes mindre
påtagligt, men till slut blev den alltför märkbar och vi drog oss upp. Varma och härligt mjuka
frottéhanddukar väntade på oss, och de första svepte dessa omkring sina barmar likt en sarong.
Några svepte även en mindre handduk kring huvudet, likt en turban, och utstrålade därmed av
kvinnlighet. När någon sträckte fram en handduk till mig tog jag seden dit jag kommit och gjorde
likadant, trots att jag hade mycket litet att svepa in så högt upp på min kropp. Jag fick glada
leenden till svar, men när jag försökte efterlikna deras huvudprydnader och göra mig en turban av
den mindre handduken så misslyckades jag helt och hållet. Lena skyndade dock till min assistans

11
och strax kunde även jag ståta med en vackert kvinnlig turban som hängde långt ner på mina
axlar och skickade härliga retningar till min hjärna var gång jag vred på huvudet.
Vi trängde ihop oss på bänken utanför huset och njöt av den härliga kvällen. Vi fortsatte att
småprata om både smått och gott och det kändes befriande att få sitta där i den kvinnliga
gemenskapen och bara vara. Jag kände mig också väldigt kvinnlig i min vita enkla klädsel, och
med all den fräscha kvinnliga doften i min närhet. Jag höll precis på att försjunka in i egna
drömmar när jag väcktes av en fråga från Astrid
- Martin, jag kan inte låta bli att komma tillbaka till något du sa tidigare i kväll. Trots att jag både
sett dina kläder och hört dig berätta så måste jag fråga. Stämmer det verkligen att du har med
dig flera klänningar?
- Ja, det är dagens sanning. Jag tror jag tog med mig 3 st eller något sådant. Dessutom allt annat
som hör till med underkläder, skor etc. Sedan har jag nog ett par kjolar, lika många blusar mm.
Så allt har jag med mig saker alltid.
- Då kommer nästa följdfråga. Får vi se dig i någon av klänningarna i morgon, för ikväll är det
väl ändå för sent?
- Ja, det beror mest på er, faktiskt. Vill ni se mig i klänning? Kanske är ni just nu intresserade,
men när jag väl sätter på mig en så sparkar ni bakut och vänder mig ryggen, svarade jag med
en skämtsam ton.
- Klart vi vill, tillade Katarina snabbt men kompletterade sedan med, - hoppas jag, samtidigt som
hon lite forskande tittade på de övriga.
- Jag kan nog inte vänta med till i morgon infogade Britt-Inger. Jag förstår att det kanske tar tid
för dig att byta om, men kan vi åtminstone inte få se dina kläder sade hon med en vädjande
blick.
- Inte mig emot, det är väl ändå dags att röra på oss härifrån, svarade jag och reste på mig. Jag
fick de övriga med mig och efter att ha satt på mig mina trosor under handduken tog jag resten
av kläderna i handen och travade barfota upp mot huset i det daggvåta gräset.
I samlad tropp nådde vi fram till min boning, och eftersom jag kände att handduken ändå började
släppa sitt grepp om min ringa barm lät jag den falla till golvet och fiskade istället upp mitt
nattlinne som låg framme på sängen. Utan vidare kommentarer lät jag den glida ner längs min
kropp och falla på plats. Jag fortsatte sedan och drog på mig den tunna negligén som tillhörde
nattlinnet. Fortfarande med turbanen på mitt huvud vände jag mig mot dom och frågade
- Var skall vi börja?
Torsdagen den 1 juni
Jag väcktes av ivriga fåglar som flög omkring utanför mitt fönster. Jag kände mig pigg och
utvilad och hade ingen ro att stanna kvar i sängen. Dessutom hade jag mycket att göra, och en del
gjorde jag helst i ensamhet, så jag fann det lika bra att kliva upp och inleda mina förberedelser.
Jag svepte om mig negligén och drog mig ut till det kombinerade dusch och toalettutrymmet. Det
fanns dock inte så stor plats där som jag önskade, så jag plockade istället ihop mina saker och
förflyttade mig ner mot bastun. På vägen ner konstaterade jag att svanarna återvänt in i viken, så
de blev tydligen inte helt skrämda av vårt sena badande. Spridda rester av vårt badande syntes när
jag klev in och jag passade på att röja upp lite innan jag dukade upp de saker jag tänkte använda
mig av.

12
Efter en noggrann rakning så satte jag mig tillrätta ute på bänken och började fila på mina naglar.
Tyvärr var de inte så långa som jag hade önskat, därtill hade förvarningen inför denna träff varit
alltför kort, men lite längd hade de ändock fått. Jag rundade av deras kanter och tyckte att jag
trots allt lyckats få lite feminin prägel på dem. Utan att spilla någon tid så fortsatte jag med att ge
dom ett lager med läckert rött lack. I väntan på att lacket skulle torka så lutade jag mig tillbaka
mot husväggen och kände hur morgonsolen värmde mig ända in i själen. Det var så skönt och
rogivande att jag slumrade till och vaknade först av att någon tilltalade mig
- Så det är här du sitter och njuter. Jag hörde att du steg upp, men sedan försvann du. Får jag slå
mig ner? frågade Katarina och slog sig ner utan att vänta på mitt svar. Innan jag riktigt hann
samla mig så fortsatte hon
- Jag ser att du påbörjat förberedelserna. Vacker färg du valt. Du passar i lite starkare färger. Det
är inte alla som kan ha så röd färg utan att det ser överdrivet ut, men med din naturligt mörka
hy så fungerar det säkert. Gör det något om jag stannar när du fortsätter eller vill du vara
ensam?
- Nej, stanna du, svarade jag trots att jag var allt annat än säkert på att jag verkligen ville det.
Samtidigt som jag kände ett behov av att också få hjälp så var jag på något vis rädd för de
synpunkter som kanske skulle komma. Inte rädd för att få hjälpen i sig, utan snarare rädd för att
det skulle komma kommentarer om hur lite kvinna jag blev och hur mycket av mitt manliga jag
som skulle finnas kvar och lysa igenom. På något sätt var ovissheten om mitt utseende bättre än
att få visshet om vilket dåligt plagiat av en kvinna jag blev. Men sagt var sagt och när jag
konstaterat att lacket torkat så gick vi in för att genomföra den slutliga förvandlingen.
Katarina blev nog mest häpen när jag tog av mig nattlinnet och påbörjade arbetet med att fästa
mina bröstproteser mot kroppen. Visst hade hon stor vetskap om dess existens, men att även
killar hade tillgång till dylika saker hade aldrig ens passerat henne som en tanke. Om hon
överhuvudtaget hade reflekterat över vad vi stoppade i behån så gick tankarna mest till ballonger
med vatten eller kupor fyllda med bomull som hon själv gjort som liten flicka när behagen inte
räckt till. Nu deltog hon intresserat i mitt arbete och kände noga på proteserna innan jag placerade
dom på sina rätta ställen. Med stor förvåning konstaterade hon att dom satt kvar, trots att jag stod
upprätt och även lutade mig framåt för att leta fram min behå ur kassen.
Under tystnad iakttog hon mig sedan när jag omsorgsfullt började att dölja min skäggväxt. Sakta
doldes den mörka skuggan och ett mer homogent färgat ansiktsparti tonade fram. Hennes
häpenhet blev inte mindre när jag tog ett orangefärgat läppstift och duttade små klickar här och
där. Klickarna arbetade jag sedan ut med en svamp samtidigt som jag förklarade
- Jag blir alldeles för enfärgad om jag slutar nu. Den orange färgen dämpar dels de genomslag av
skäggskugga som fortfarande kan anas och dels ger ansikte en liten naturlig flammighet. Men
det gäller att vara försiktig så att det inte slår över och blir alldeles för rött. Hon nickade tyst
och lät mig fortsätta utan ytterligare kommentarer. Jag bättrade på lite här och där innan jag
fixerade allt mitt jobb med ett transparent puder.
När jag var nöjd med grundsminkningen så bad jag om hennes assistans att välja färg för den
övriga sminkningen. Lite smink ville jag ha, men det var ändå dagtid och jag ville helst inte se ut
som om jag var på fest även om det var det jag faktiskt var på. Mer fest än så här gick väl
knappast att få för mig, men det höll jag för mig själv. Tillsammans valde vi ut mina färger och
Katarina bistod mig handgripligen med att lägga makeupen. Speciellt mina ögon tyckte jag var

13
svårt att välja rätt nivå på. Nu hade jag den stora turen att få hjälp av Katarina, som jag minns var
den av alla som använde mest smink. Hon såg aldrig överdrivet målad ut, utan det var smakfullt
utfört. Med hennes hjälp tyckte jag att resultatet blev långt över förväntan. Jag ryste till av
tillfredsställelse över det jag såg i spegeln. För mig var det en kvinna i sina bästa år som tittade
emot mig, och hur sann den bilden var tänkte jag försöka skaffa mig en uppfattning om.
Även Katarina uttryckte sin förvåning hur bilden av Martin sakta suddades ut och en annan
person intog hans plats. När jag sedan letade fram min peruk och började kamma till den hördes
ett dämpat ”åhh...” från henne och jag kunde se att hon började ana hur resultatet skulle kunna
bli. Hon hjälpte mig lite med att rätta till peruken, men jag tror mer det var hennes nyfikenhet på
hur den kändes som tog överhand än att hennes hjälp faktiskt behövdes. Tillsammans studerade
vi dock resultatet och övergick till att välja de accessoarer jag borde bära till den klänning som
hängde på sin galge bakom mig. Jag riktigt såg hur hon hajade till när hon konstaterade att alla
örhängen var gjorda för hål. Jag log dock bara mot henne och tog emot de utvalda, strök håret
bakom öronen och trädde stiften genom de nästan osynliga hålen. Jag lät håret stanna kvar bakom
öronen när jag bad Katarina om hjälp med halsbandet. Jag samlade ihop mitt hår och samtidigt
med att jag lyfte undan det och lämnade min nacke bar så trädde Katarina halsbandet runt min
hals och fäste ihop det. Jag lät sedan håret falla fritt och skakade lätt på huvudet för att få det att
lösa upp sig.
Jag plockade sedan ner min ljusgråa sommarklänning från sin galge och drog ner dragkedjan på
den. Jag steg in i klänningen och utan uppmaning drog Katarina upp dragkedjan åt mig. Jag
rättade än en gång till håret och häktade på mig armbanden och placerade några ringar på mina
fingrar innan jag letade upp min parfymflaska och placerade några lätta stänk på strategiska
ställen. Slutligen lät jag mina fötter glida in i sandaletterna som stod på golvet. Jag tog samtidigt
några steg framåt och ställde mig framför den hellånga spegeln och synade slutresultatet. Jag var
nöjd, och av Katarinas min, som jag såg i spegeln, så var hon åtminstone överraskad över
resultatet. Om jag sedan var OK som kvinna kunde jag inte avläsa, och mitt inre jag föredrog att
låta den frågan, ännu så länge, vara obesvarad.
Kanske var det ändå någon form av svar jag fick när jag vände på klacken, samlade ihop mina
saker och började gå upp mot huset. Katarina smög upp på min ena sida och tog tag i min hand.
Samtidigt som hon gav den en lätt tryckning så log hon mot mig. Hand i hand gick vi upp mot
huset där vi kunde skymta lite rörelser på verandan. Uppenbarligen hade övriga i huset börjat
vakna och när vi kom närmare så såg vi att deras intresse vände sig mot de två individer som kom
gående upp längs gräsmattan. Ju närmare vi kom desto mer intresserade blev de och när vi var
bara ett 10-tal meter ifrån dom gick dom oss till mötes. Strax nedanför trappan möttes vi och där
blev vi stående under tystnad. Häpna blickar utbyttes och det var Lena som först tog till orda
- Hur är detta möjligt? Att det är Martin förstår jag, men av Martin syns ju inte ett spår. Vad är
det för trolleri ni sysslat med därnere?
- Vi och vi, det här trolleriet har Martin ordnat helt på egen hand. Jag var lika förstummad jag när
såg den här gestalten växa fram, svarade Katarina.
- Ja, är det inte fantastiskt hur förändrad en människa kan bli. Det är ju en helt ny person vi har
framför oss. Det är både fascinerande och samtidigt lite skrämmande att betrakta din
förvandling. Jag hoppas att du ursäktar att jag säger så, Martin, fortsatte Margot.
- Kanske det, kom det från Marianne, fast nu vet vi ju att det är Martin, och honom känner vi ju
väl. Nu får vi chansen att lära oss en ny sida av honom, vilket i alla fall jag är intresserad av.

14
- Det är givetvis även jag, kom det från Margot, det var inte riktigt så jag menade. Jag kände bara
en viss osäkerhet på vem som egentligen stod framför mig. Jag har nog en del inom mig som
jag måste bearbeta för att riktigt kunna förstå och acceptera. Ta det bara inte som något
personligt Martin. Det här är inte riktat mot dig som person, och jag skall nog kunna uppföra
mig och vänja mig att du är sminkad och klädd i klänning:
- Martin hit och Martin dit, det känns så konstigt när ni pratar om henne som Martin. Jag ser
ingen Martin och då bör vi inte heller kalla henne det. Har du något namn när du är klädd som
tjej? frågade Britt-Inger.
- Ja, harklade jag mig och bemödade mig att prata med en så ljus röst det var möjligt utan att gå
över i falsett. Jag brukar kalla mig själv för Ellinor. Det är det namnet jag lystrar till som tjej.
- Det är ett vackert namn, kom det från Siri. Min mormor hette så och jag har alltid gillat det.
Men tänkte ni stå här hela dagen? Jag är i alla fall hungrig och vill äta av frukosten som vi har
dukat fram. Inget hindrar väl att vi fortsätter där och pratar.
Vi var inte sena att följa Siris förslag och bänkade oss runt bordet. Uppenbarligen var vi
ordentligt sugna trots gårdagens dignande middagsbord. Om det var för att vi lät maten tysta mun
eller om alla satt och försökte hitta andra samtalsämnen än om mig låter jag vara osagt, men det
var ovanligt tyst runt bordet. Det var först när Lena började att prata om vad dagen skulle kunna
innehålla som spänningen släppte något och våra munnar åter började smattra. På konversationen
märktes det ändå tydligt att allt som hade med min förvandling att göra undveks noga. Jag
började nästan känna en del skamkänslor för att ha fört in detta orosmoment i en väl
sammansvetsad grupp när Astrid uppenbarligen inte kunde hålla sig längre utan frågade
- Martin, förlåt Ellinor menar jag förstås. Igår berättade du om dina tonår. Jag måste bara få veta
hur det blev sedan. Kan du inte fortsätta?
- Vill ni verkligen att jag fortsätter, frågade jag nyfiket och tittade blygt fram under luggen.
- Absolut, hörde jag från flera håll och såg hur uppmärksamheten åter riktades mot mig.
- Ja, om ni bara hjälper mig och kommer ihåg var jag slutade så kan jag nog fortsätta.
- Du hade varit ute och cyklat på skogsvägar och mött en del folk när du var tonåring, svarade
Lena utan minsta tvekan.
- Just ja. Så långt hade jag berättat. Ja, då kan jag väl fortsätta så här: Jag började nu närma mig
övre tonåren och jag började veta lite mer om min läggning. Ena pusselbiten till den andra
samlades, men fortfarande så kände jag mig oerhört ensam. Jag hade ingen som jag kunde dela
den här kunskapen med, och all faktainsamling fick ske i största hemlighet. Åtminstone kände
jag på det viset. Mina behov av att klä mig i kvinnokläder minskade heller inte, snarare
tvärtom. Ett allt växande problem blev just kläderna. Jag kunde inte fortsätta att använda mina
systrars i all evighet och jag kunde heller inte skaffa mig alldeles egna. Därtill var jag alldeles
för blyg och dessutom så tornade ett förvaringsproblem upp sig framför mig. Min räddning
blev nog att skolgången tvingade mig till ett byte av bostadsort. Jag flyttade till en större ort
några mil bort och blev inneboende i en villa hos ett äldre par. Jag och en kamrat delade
övervåningen och fick varsitt rum där. Han var mer flitig att resa hem under helgerna, så flera
helger var jag helt ensam på övervåningen. Även många kvällar delade vi på oss och ni
behöver väl knappast gissa vad jag utnyttjade dom till.
Jag var fortfarande väldigt försiktig med att skaffa en egen garderob, men några få plagg
vågade jag mig dock på att köpa, så nu kunde jag åtminstone börja kalla mitt innehav för en
garderob. Allt rymdes dock fortfarande i en kartong, men nu hade jag den mer lättillgänglig.
Mina möjligheter att experimentera med smink ökade också, och jag skaffade mig ganska

15
hyfsade grejer för både smink och hårvård. Att rulla upp håret på spolar var ett av mina
kämpigaste, men mer angenäma, projekt.
- Så du har prövat på att rulla upp håret också, inflikade Marianne småskrattandes
- Självklart, vilken tonårstjej i min ålder hade inte det. I alla tidningar fanns ju scheman för hur
håret skulle rullas för den eller den frisyren, och jag gjorde så gott jag kunde med mitt korta
hår. Inte heller här var jag speciellt modig. Beatles var ju riktigt populära under de här åren,
och med deras popularitet så följde att många killar lät sitt hår växa. Jag ville så gärna följa
med i det modet, men jag var livrädd att någon skulle dra de rätta slutsatserna att jag lät det
växa för att jag så gärna ville vara tjej. Varje kommentar i den riktningen skulle ju fått mig att
sjunka genom jorden, hur välkommen eller rätt den än var. Hursomhelst så lyckades jag väl
rulla upp det på några spolar, och när jag sedan knöt hårnätet om hela härligheten så tyckte jag
att jag såg väldigt tjejaktig ut. Ibland stoppade jag bara in tomma hårspolar under hårnätet för
att fylla upp platser som jag inte hade tillräckligt med eget hår för att rulla upp. Allt för
illusionens skull.
Under det här året, det var på hösten 1968, så såg jag en annons i en tidning om en förening
för sådana som jag. Efter mycket stor tvekan, så skickade jag iväg ett svar då de faktiskt i
annonsen lovade att alla adresser och all korrenspondens behandlades med stor diskretion.
Några veckor senare så fick jag också ett svar, i ett anonymt brunt kuvert, och jag fullkomligt
sög i mig allt som stod i brevet. Jag har det förresten fortfarande kvar i mina gömmor, så det är
väl ett bevis på hur allvarligt jag tog det hela redan då. Jag erbjöds även medlemskap i
föreningen, men först efter att jag svarat på åtskilliga frågor, vilket avskräckte mig mycket.
Jag lät saken bero och fortsatte på egen hand istället, men nu visste jag åtminstone att det
fanns andra att söka kontakt med om det behövdes.
Under detta år så blev jag också mer modig med att gå ut som tjej. Fortfarande undvek jag
möten med andra, men jag vistades ute mer nu. Det var en härlig känsla att få gå omkring som
tjej, även om jag aldrig sökte kontakt med någon. Jag fortsatte att fantisera om vad jag skulle
kunna göra. En sådan dröm var att, klädd som tjej, gå ner till stationen och ta tåget till
Stockholm. I fantasin gjorde jag den här resan många gånger, alla gånger lika framgångsrik
som den förra, men när planerna skulle omsättas i verkligheten (sådana försök gjordes) så
brast modet och jag försvann hem med svansen bokstavligt mellan benen.
Min vistelse på den orten blev bara ettårig innan jag återigen fick lov att flytta på mig. Nu till
mina drömmars stad, Stockholm. Likt Henning i Fogelströms stadsserie så kom jag till för mig
jungfrulig mark. Visst hade jag varit till Stockholm vid skilda tillfällen, men nu var jag här
ensam och skulle klara mig på egen hand. Även här blev jag inneboende, men inte hos
”Storsäcken” utan ute i den ståtliga förorten, hos en äldre dam i ett stort pampigt hus. I det
egna rummet fick mina fåtaliga kläder nu egen plats i garderoben, och jag försökte verkligen
göra det ombonat och fint för mig. Den gamla damen störde mig inte, så jag hade praktiskt
taget huset för mig själv. Ovanpå mig, i en vindsvåning, bodde dock en medelålders dam
inneboende, men inte heller henne såg jag till ofta. Så modet steg och jag tillbringade många
lediga stunder som tjej i huset.
Vid något av mina besök i föräldrahemmet bläddrade jag i en katalog från Ellos. Jag upptäckte
då att de även sålde peruker och min iver blev mycket stor. Jag tänkte, funderade, planerade

16
och vände och vred på alla tänkbara frågeställningar huruvida jag skulle våga beställa den där
vackra halvlånga peruken med pagefrisyr. Den kostade dessutom några kronor, och jag kände
det nödvändigt att beställa något mer, för annars så blev det ju uppenbart, tyckte jag, vad den
verkliga anledningen till köpet var. Efter ivrigt letande och studerande i katalogen så hittade
jag även den minicykel som jag länge traktat efter och den blev den utlösande faktorn för mitt
beslut att rekvirera några saker. Jag fyllde även på med en billig kappa och ett par skor. Båda
dessa tingestar saknades för att jag skulle kunna leva ett någorlunda normalt liv som tjej. De
skor jag hittills haft var min äldsta systers urvuxna skor av slingbacktyp. Min häl stack ut
någon centimeter bakom klacken, och det var allt annat än njutbart att gå i dom. Dessutom var
det inte så många tjejer som gick ute om vintern i slingback skor, så något måste göras åt
saken. Jag noterade noga alla artikelnummer och väl tillbaka i hyresrummet plitades
beställningen noga ner på ett brevpapper och skickades iväg. Även en hårlock från mitt eget
hår sändes med som färgprov, helt enligt anvisningarna i katalogen.
Några dagar senare kom min hyresvärdinna och anmälde att jag hade ett samtal väntandes inne
hos henne. Jag följde efter och svarade. Till min stora förvåning så var det en man från just
Ellos som ringde och undrade vilken färg på peruken som önskades. Någon hårlock hade
aldrig nått fram till dom. Jag blev alldeles kallsvettig och helt mållös. Jag stammade fram
något om att det naturligtvis inte var jag som skulle ha den, utan min fästmö, och om han bara
väntade så skulle jag fråga om färgen. Jag lät luren ligga någon sekund innan jag åter tog tag i
den och stammade fram en valhänt beskrivning av färgen. Han verkade förstå vilken färg jag
försökte beskriva och vi avslutade samtalet. Fortfarande alldeles kallsvettig tog jag mig in på
rummet och sjönk utmattad ihop på sängen.
Ytterligare några dagar senare så dök en avi upp, och efter att praktiskt taget länsat terminens
studiemedel tog jag mig till det ASG utlämningsställe som angivits och kvitterade ut både
cykel och ett anonymt paket. Cykeln monterades ihop på platsen, och med paketet på
pakethållaren cyklade jag snabbt den dryga milen tillbaka till bostaden. Ivrigt slet jag upp
paketet och började fingra på peruken. Färgen var perfekt, men en viss besvikelse strömmade
ändock genom mig. Den var inte alls lika fint klippt som på bilden i katalogen. Det här var
mer en stomme till något som kunde efterlikna den. Just då kände jag en stor vanvakt, och jag
tror nog också att en liten tår av besvikelse trängde fram ur ögonvrån. Inte heller kappan var
nämligen perfekt. Visst var den helt moderiktig med sin manchesteryta och ärtgröna neonfärg,
men den var säkert ett nummer för liten. Skorna var dock fullt användbara, om än lite tantiga.
Jag insåg också att jag aldrig skulle ha modet att returnera varorna, utan jag fick vackert ta det
som det var.
- Vilken historia du berättar. Jag häpnar när jag hör dig, passade Britt-Inger på att säga när jag
sträckte mig efter ett glas juice att fukta strupen med. Att du aldrig gav upp!
- Nej, ge upp var det sista jag tänkte på. Jag fortsatte väl hellre att göra det bästa av det som var
möjligt. Ja, egentligen så gjorde jag väl inte ens det, för jag sumpade faktiskt ett par chanser
under min första tid i Stockholm. Riktigt ordentligt sumpade chanser. Det är väl svårt att säga
var dom skulle ha lett till, men så här i efterhand så borde jag ha reagerat och handlat
annorlunda. Men det är lätt att säga nu. Annat var det då med alla mina egna spärrar och
hämningar.
- Men så berätta då, inflikade Katarina med stor iver i rösten.

17
- Lugn, bara lugn, jag kommer dit nu. En lördag i oktober så trodde jag att jag hade huset helt för
mig själv. Jag gjorde mig i ordning och tassade runt i huset i bara strumplästen. Peruken hade
jag lyckats få hyfsad ordning på, och resten av mig pryddes av samma gamla yllekjol som
hängt med sedan flera år och en vit blus. Fram på eftermiddagen så dukade jag upp i
biblioteket, som även innehöll husets TV, för att titta på TV-pucken som då gick in på sina
avgörande omgångar. Jag satte mig bekvämt tillbaka i soffan och drog även upp benen och
halvlåg därmed på soffan och följde intresserat det som hände i TV-rutan. Utan förvarning så
hände det. Kvinnan ovanpå mig travade in i rummet, kastade en förstulen blick på mig, gick
fram till bokhyllan och letade efter en bok innan hon avlägsnade sig. Under de sekunder som
det hela pågick satt jag alldeles blickstilla och undrade vad som egentligen hände och vad hon
egentligen hade sett. Min förvirring var inte mindre när hon lämnade rummet, utan
kommentarer.
Några minuter senare så återvände hon tillbaka in i rummet och satte sig ner på en stol nära
dörren. Hon tittade på mig och frågade: ”Går du ofta klädd så där?”. Jag vet faktiskt inte vad
jag svarade (om jag nu svarade överhuvudtaget), mitt inre var fortfarande i fullt uppror, så hon
fortsatte. ”Jag hoppas att jag inte har skrämt dig. Jag har inget emot hur du klär dig. Jag tycker
dessutom att du är riktigt söt i långt hår.”. Mer sade hon inte, eller jag kunde inte uppfatta mer
i mitt uppbragta tillstånd. Hon lämnade rummet och återvände upp till sig. Jag blev sittandes
kvar och funderade på det hela, men beslutade mig så småningom för att fortfarande vara
ombytt.
Någon tanke på att jag skulle ta kontakt med henne, och försöka berätta och förklara, hade jag
inte då, den kom först långt senare, och då dök, tyckte jag, aldrig det ”rätta” tillfället upp.
Någon månad senare så fick jag dessutom ett efterlängtat studentrum så jag flyttade ifrån
huset. Ett antal år senare stötte jag på henne igen, otroligt nog på en kurs, och vi hälsade glatt
på varandra. Hon frågade lite försiktigt om jag fortfarande klädde om, och när jag svarade ja
så nickade hon bara. Just då kändes inte platsen rätt, i en kurslokal med andra deltagare, att
börja berätta mitt livs historia, så vi båda nöjde oss med konstaterandet och sedan dess har jag
inte träffat henne mer.
Det andra tillfället hände inne på NK. Klädd som kille svepte jag runt på damavdelningen och
tittade efter trevliga plagg. På en ställning hittade jag så två klänningar som jag bara måste
prova. Strax intill fanns provhytterna, och med varken kunder eller expediter i närheten var
beslutet lätt att ta. In bakom skynket och av med kläderna. När jag så står där halvnaken och
med ena klänningen halvvägs upp längs kroppen tittar så en expedit oväntat in och frågar om
jag behöver hjälp. Jag stammar fram att jag bara ville prova klänningarna och att jag nog inte
behöver någon hjälp. ”Klart du skall prova dom” var hennes enda kommentar innan hon
lämnade mig. Jag slutförde snabbt provningen, hängde tillbaka klänningarna, som dessutom
varit för små, och försvann ut från NK. Efter några kvarter lugnade jag ner mig och började
fundera på det inträffade. Katastrofen hade ju inte skett. Tvärtom hade hon ju visat mig stor
förståelse. Varför hade jag inte hållit mig kall och bett om hjälp. Hon skulle ju både ha kunnat
hjälpa mig med dragkedjan och även hittat rätt storlek åt mig. Varför hade jag reagerat så
huvudlöst?
Jag ångrade mig och mitt agerande så till den milda grad att jag beslöt mig för att återvända
och leta upp kvinnan. Jag sökte både länge och väl efter henne, men hon stod inte att finna.

18
Kanske hade hon hunnit att sluta för dagen, eller så kände jag helt enkelt inte igen henne
eftersom jag knappast var vid mina sinnens fulla bruk. Jag sökte henne inte bara den dagen,
utan vid flera tillfällen den närmaste tiden, men jag hittade henne inte.
- Det där låter ju ganska så sorgligt, svarade Siri eftertänksamt. Men jag kan ana lite hur du kände
det. Hur uppslitande det måste vara att någon kommer in i både rummet och provhytten så där
utan förvarning. Men en sak funderar jag på. När du ändå var så modig att du vågade ge dig in
i en provhytt. Dessutom klädd som kille och med ett par klänningar så måste du väl ändå ha
funderat över att något liknande skulle kunna hända. Därmed borde du ju ha kunnat svar
henne bättre och fått den hjälp du så gärna eftertraktade. Har du funderat på detta någon gång?
- Om! Jag funderade både innan och efter, men allt skedde så överraskande att jag föll ur ramen,
helt och hållet. Jag greps helt enkelt av panik och då fungerade inte min tankeverksamhet i
förut uppgjorda banor. Bättre förklaring än så har jag faktiskt inte.
- Egentligen så låter det helt logiskt det du säger, fyllde Lena i. Vi tjejer har ju det dessutom
mycket lättare att prova allehanda kläder. Det är ju ingen som reagerar om en tjej tar ett par
herrbyxor och går in i ett provrum på herravdelningen och provar. Det sker ju varje dag.
Däremot så blir ju reaktionen minst sagt annorlunda om en kille letar sig in på tjejernas
avdelning. Faktiskt rätt orättvist om man tänker efter.
- Du tar orden ur munnen på mig, skrattade jag: Det är precis så jag känner det än idag, och idag
så är jag inte riktigt lika blyg och oföretagsam. Idag provar jag både det ena och det andra, och
i vilken mundering som helst. Men ibland så blir det reaktioner, och hissade ögonbryn. Men
tjejer! Jag känner för ett litet avbrott i dissekeringen av mig. Kan vi inte hitta på något skoj?
- Bra idé, svarade Marianne. Satt och funderade på något liknande själv, men jag visste inte om
jag skulle våga föreslå det, men nu förstår jag att du inte drar dig för att visa dig som tjej
offentligt också. Det finns nämligen ett ställe, några mil bort, dit vi skulle kunna åka och äta
lunch och samtidigt se på omgivningarna. Det finns ett museum där, ett litet zoo, så kan vi väl
faktiskt kalla det, och trevliga strövområden. Platsen heter Julita gård och det tillhör faktiskt
Nordiska Museet. Själva säger dom att dom är världens största museum, åtminstone till ytan.
- Det har jag hört talas om, svarade Margot. Jag vill gärna åka dit. Men hinner jag byta om först?
Det har ju blivit rätt varmt så en sval klänning är nog att föredra.
Flera uttryckte samma sak, så vi bestämde att vi skulle synas vid bilarna om 20 minuter. Jag
behövde ju inte byta om, men kanske behövde makeupen bättras på lite för att tåla en granskning
i det obarmhärtigt avslöjande solskenet. Katarina lovade att ge mig en hjälpande hand om jag så
behövde.
Det var ett gäng sommarfagra flickor som en stund senare samlades på grusplanen utanför huset.
Vi delade snabbt upp oss på två bilar och gled ut genom grinden, med Marianne i första bilen
som vägvisare. På slingriga sommarvägar letade vi oss fram genom det sörmländska landskapet.
Överallt pågick aktiviteter och luften ljöd av ljudet från en mängd traktorer och andra redskap
som flitigt surrade runt på alla åkrar vi passerade. Trafiken i övrigt var rätt måttlig så här på
förmiddagen, och när vi en stund senare svängde in på parkeringen utanför Julita gård så var den
långt ifrån full. Vi trodde dock att bilden skulle vara något helt annat lite senare fram på dagen.
Efter att ha betalt vår entré samlades vi framför det stora huset och beundrade utsikten ner mot
sjön Öljaren. Marianne gav oss en kort återblick över husets historia, från kloster under

19
medeltiden, tills kungsgård, adelsgods och numera museum. Ett välkänt namn figurerande i dess
historia. Göran Persson, men det var inte vår nutida statsminister som avsågs utan hans namne
från senare delen av 1500-talet som ingick i Erik XIVs hov.
I stillsam promenadtakt gick vi igenom de olika attraktionerna som fanns här. På ett ställe fick vi
också visa att vi hade vårt barnasinne kvar då vi hukandes gick in i Pettsons och Findus hus som
var uppförda i en barnvänlig skala. Uppenbarligen var det bra att titta på dessa hus redan tidigt på
dagen, för när vi gick därifrån strömmade det av barnfamiljer på väg fram emot den trevliga
anläggningen.
Marianne förde oss sedan mot trädgården och all dess prunkande växtlighet. Speciellt har man
satsat på frukter och växter som hör till de svenska trädgårdarna och försökt bevara så mycket av
dess ursprung som det varit möjligt. En genbank fanns upprättad för gamla sorters äpplen och
päron från mälardalen, kunde vi läsa på en informationsfolder vi fått vid vår entré. Jag blev mest
imponerad över samlingen av pioner. Drygt 100-talet skulle det vara.
Värmen började nu bli högst påtaglig, och våra magar började skrika ut sitt begär efter föda, så i
samlad tropp begav vi oss till det vackra värdshuset för att se om det fanns något som passade
oss. I värmen var det lätt att fastna för deras läckra sallader, och det valet blev jag inte ensam om.
Vi hittade dessutom en fin plats utomhus och i halvskuggan under ett träd kunde vi både njuta av
anrättningen, vila våra ögon på omgivningarna och skvallra om livet i största allmänhet. Jag
kände mig verkligen komfortabel där jag satt med mina väninnor, för vad kunde jag annat kalla
dem, i min svala sköna sommarklänning. Råkade jag titta ner på mina fötter så lyste mina röda
tånaglar vackert emot mig genom de öppna sandaletterna. Det verkade också som om de övriga
nu började bli så van med mig och min klädsel, att de började uppträda lika naturligt som innan
jag bytte om. Jag hade med andra ord hittat en plats för mig att bara vara på. Inga konstigheter,
bara naturligt umgänge med andra, men i en liten annorlunda klädsel för min del.
Vi hade ingen brådska med att äta upp maten. Tvärtom var det behagligt att sitta här och se hur
andra sakta strövade omkring i markerna. Än så länge var det heller ingen brist på platser utan vi
kunde lugnt sitta kvar och småprata. Efter ett tag så blev det dock nödvändigt att uträtta vissa
behov, så jag ursäktade mig, tog handväskan käckt över axeln och gick iväg mot huset för att
uppsöka toaletterna. Efter uträttat behov och renovering av läpparna återvände jag till ett gäng
som satt och tisslade om något och uppenbarligen hade roligt. Jag hann inte ens sätta mig innan
jag fick en nyfiken fråga
- Vi måste bara få veta. Vi har diskuterat hit och dit under din frånvaro och vi har alla olika svar.
Nu får du ge oss det rätta.
- Vad är det ni undrar över? undrade jag och fortsatte med ett leende, ni verkar i alla fall ha haft
ordentlig roligt under tiden.
- Jo, förstår du, samlade sig Marianne till ett svar, vi kunde inte enas om vilken toalett du skulle
välja?
- Jaså bara det, det är väl inget svårt. Kan jag få höra röstsiffrorna?
- Få se, det blev 3 för damernas och 2 för herrarnas och 2 för handikapptoaletten. Nå vilka vann.
Håll oss inte i spänning längre.
- Självklart väljer jag damernas. Allt annat skulle väl se konstigt ut. Det tycker i alla fall jag, men
så självklart tycks det ändå inte vara för er?
- Men känns det inte fel att gå in på damernas?

20
- Nej, inte konstigare än att gå klädd så här. Jag har heller inte mött några tveksamheter från
andra. Visst får jag blickar, men vi är tydligen väluppfostrade i största allmänhet och börjar
inte skrika på polis och så. Men det vore intressant att höra varför ni trodde jag skulle välja
herrarnas.
- Ja, kanske främst av gammal vana, svarade Margot lite avvaktande.
- Ungefär så tänkte även jag, kom det rappt från Lena. Men uppenbarligen tar du din klädsel på
fullaste allvar och verkligen vill leva in dig i rollen som kvinna. Men upplever du inga
svårigheter alls med att gå in på damernas. Du kan ju möta precis vad som helst innanför
dörrarna och lite ute på förbjuden mark är du ju ändå.
- Förbjuden och förbjuden, det finns faktiskt ingen lag som förbjuder mig eller dig att gå in på
varandras toaletter, så långt vet jag. Jag förstår dock vad du tänker på, och visst är det med ett
visst risktagande jag gör det. Men det är en noga kalkylerad risk, och jag tror att risken vore
större att gå in kvinnoklädd på herrarnas, svarade jag och fick många bekräftande nickar till
svar.
- Nå, kluckade Siri förtjust, tycker du att det är någon skillnad på toaletterna då. Bara så att vi vet
om det skulle löna sig att byta om, menar jag.
- Om! Det är stor skillnad, och tyvärr så måste jag nog säga att det lönar sig föga för dig, och er
andra, att byta om till herrar bara för att få tillgång till bättre toaletter. Ni ligger redan i
toppklass, så även det kan vara ett skäl för mig att gå klädd som kvinna. Det både luktar och
ser bättre ut inne hos er. Tro mig, jag har stor erfarenhet, skrattade jag. Bland det finaste jag
sett är nog damrummet på Grand Hotell. Det ni, dit skall ni dra er om ni har trängande behov.
Vilken salong med speglar, bord, strykbräde etc de har där förutom toaletterna. Helt
imponerande.
- Har du varit på Grand Hotells damrum? utropade Katarina med illa dold förtjusning. Vad gjorde
du där?
- Inget särskilt, fick bara lust att gå dit när jag var ute och promenerade en dag. Jag återvänder
gärna, så fint var det där.
- Har du fler sådana där upplevelser att dela med dig av? frågade Astrid.
- Det beror på vad ni vill höra. Om vi fortsätter på avdelning hotell, så har jag i alla fall några
olika upplevelser. Det blir ju inte precis i kronologisk ordning genom mitt liv som tjej, men
det kanske spelar mindre roll om det blir en del hopp fram och åter.
- Nej det har väl ingen betydelse, berätta du bara, vi lyssnar.
- Det här hände någon gång på mitten av 80-talet och har faktiskt med jobbet att göra. Vet inte
om ni kommer ihåg, men jag åkte iväg till Oslo tillsammans med ett företag som levererade en
del utrustning till oss. Dom hade förlagt en konferens dit och jag fick åka med. Det var ju lite
snålt med sådana chanser, så det här var väl bara det ena av tre tillfällen som jag var utanför
Stockholm å tjänstens vägnar. Vilket fall som helst så tog jag i alla fall med mig lite grann att
byta om med, ifall chansen dök upp. Och visst gjorde den det. En av kvällarna hade vi relativt
tidig middag, och sedan var det fritt. En del for säkert in till Oslo, medan jag stannade på
hotellet. Jag bytte om och strosade omkring på rummet, men ganska snart blev jag intresserad
av mer upplevelser. Försiktigt gläntade jag på dörren och såg ut i korridoren. Det var fritt, så
jag klev ut och rörde mig runt på hotellet. Det var byggt i flera olika stilar och var även
ihopkopplat med en äldre byggnad, så det fanns många spännande prång och gångar att röra
sig i. En del korridorer gick även som broar över den stora vestibulen, och det var en speciell
känsla att gå högt ovan det folkliv som pågick några våningar längre ner.
Jag letade även upp den swimmingpool jag visste fanns på hotellet, och när det visade sig att

21
det var helt tomt i simhallen, skyndade jag mig tillbaka till rummet och hämtade den baddräkt
som jag även medfört på resan. Nu badade jag ingen längre stund, men jag var ändå helt nöjd
med mitt ”tilltag”. På vägen tillbaka till rummet mötte jag en ur personalen, men han bara log
åt mig och fortsatte med att vattna blommorna i korridoren.
Det andra tillfället som jag tänker på är när jag blev insnöad. Observera hur jag sade, blev
insnöad. Om man kan bli mer insnöad än vad jag redan är kan ju diskuteras, eller hur? Nåväl.
Jag satt i alla fall på ett hotell i södra Sverige när en av de värsta stormarna drog fram över
landet. Mängder av snö föll ner över södra Sverige och blockerade alla vägar. Jag skulle åkt
hem under fredagen, men det var bara att meddela receptionen att jag blev kvar en dag till. Att
gå ut var fullständigt otänkbart, men som tur var innehöll även det här hotellet många
utrymmen att vistas i. Jag behöver väl inte nämna att det var Ellinor som fick den stora glädjen
att utnyttja hotellets olika utrymmen.
Min trevligaste upplevelse var att simma runt i deras stora 25-metersbassäng. Där var jag
heller inte ensam, men jag kan heller inte påstå att vi trängdes i baljan. Simbassängen är
dessutom kantad med trivsamma oaser för avkoppling utan bad, så jag frekventerade dessa
flitigt under dagen. Men en sak klarade jag fortfarande inte av, och ni kanske tror nu att mitt
största problem var ombytet till baddräkt inne på damernas. Nej, det klarade jag av, även om
jag valde ett tillfälle då jag kunde göra det relativt ostört. Nej, det jag inte förmådde mig till att
göra, och det är en stor besvikelse för mig, var att gå och äta som tjej. Jag var på väg ner i
restaurangen flera gånger när något höll mig tillbaka och jag ångrade mig. Flera gånger.
Egentligen var jag nog inte rädd för att visa mig, mer att en illusion definitivt blev krossad när
jag måste öppna munnen och beställa min mat. Om inte förr så skulle fasaden definitivt rämna
då. Därom rådde ingen som helst tvekan. I allt vad jag gjort tidigare så levde jag på en smal
strimma av hopp att man skulle kunna ta mig för en kvinna eftersom jag inte behövde
konversera med någon. Så när magen blev alldeles för otålig, så var det bara att göra allt den
mödosamma vägen och sminka av mig etc för att sedan återställa ytterligare en gång. Jag inser
nu hur velig och ”dum” jag var, men så var det, inget att knussla med nu.
- Du gillar tydligen att bada, inflikade Siri när jag hämtade andan.
- Ja, det är en viktig del för mig i mitt liv. Jag försitter inte många tillfällen om det bjuds på bad.
Första gången jag provade på det som tjej var under tidiga tonåren då jag lånade min systers
pepitarutiga baddräkt och cyklade iväg till vår badsjö. Sedan har jag fortsatt, och senast hade
jag en härlig dag på stranden de sista sommardagarna förra året. Att sänka sig ner i ett
kristallklart vatten och se mina färgade naglar spegla sig i vattnet är ljuvligt. Jag gillar att dyka
också, men det är svårare med peruk och sådant, så riktigt lika vild är jag inte i vatten som när
jag badar som kille.
- Så om det blir bad för oss någon dag så blir det baddräkt för dig, undrade Lena
- Ja, baddräkt eller bikini. Jag har med mig båda sorterna.
- Häftigt, tillade Siri, du drar dig tydligen inte för något, men ändå så vågade du inte gå och äta
som tjej. Hur kan det komma sig?
- Ja, visst låter det konstigt, och det är precis vad det är också. Det vi skall komma ihåg är att dom
största spärrarna sitter inom mig själv. Det är jag som bär på dom största fördomarna vad jag
kan resp inte kan göra. Visst betyder omgivningen mycket, men om inte jag tror på mig själv
och min förmåga att göra en sak så är det fullständigt hopplöst att ge sig på det. Och jag måste
inte bara tro, jag måste också känna mig tillfreds med att jag gör det. Det är först när jag
utstrålar av självförtroende och är självsäker i min roll som jag vågar möta andra. Då spelar

22
det helt plötsligt mindre roll vad de ser eller inte ser, för jag har ett inre lugn som står emot
ganska hårda törnar från omgivningen.
Jag har anat rätt länge att det varit på det här sättet, men bara vetskapen hur det fungerar räcker
inte. Du måste härdas, prövas och bli utsatt för mängder av påfrestningar innan den här
kunskapen, helt plötsligt faktiskt, sitter i din hjärna. För mig kom den här insikten en tidig
kväll på väg till ett möte mitt inne i Stockholm. Det är nu nästan 2 år sedan. Längre tillbaka än
så är det faktiskt inte, så min väg har varit både lång och besvärlig fram hit.
- Vad hände den där kvällen, frågade Marianne och tittade intresserat på mig.
- Jo, vi skulle ha en träff på en helt vanlig restaurang mitt inne i centrala Stockholm. Successivt
hade jag börjat vänja mig vid att umgås med andra människor, men känslan av att jag var som
en liten burfågel, till allmänt beskådande, låg ständigt och tryckte inom mig. Jag undvek
fortfarande blickar från andra, och gick gärna omvägar för att nå min destination om jag
därmed kunde undvika personkontakt. Den här kvällen hände något. Något i stil med när ett
barn lär sig att cykla. Helt plötsligt går det, och ingen förstår hur. Det går heller inte att
försöka återskapa den gamla okunskapen. Helt plötsligt kan du bara.
För mig skedde det i samband med att jag mötte ett par. Mannen såg mig och istället för att
försöka undvika hans blickar så log jag bara och såg på honom med fast blick. Till min
förvåning så var det han som vek undan sin blick först och när jag gick vidare så behövde jag
inte oroa mig för att han och hans sällskap skulle vända sig om och kommentera min
uppenbarelse. Jag visste att dom gjorde det och det bekom mig inte för de hade ju sett en man i
kvinnokläder, och det var ju precis vad jag var. Jag blev helt plötslig enig med min omgivning.
Tidigare så hade min hjärna bara registrerat en kvinna när jag tittade på mig själv i spegeln.
Definitivt inte världens vackraste kvinna, men ändock en kvinna. Visst kunde jag se detaljer
som behövde förbättras eller förändras, men utan tvivel en kvinna.
Med den inställningen gick jag ut på mina promenader och förstod inte alls varför alla vände
sig om när jag kom gående. När jag dessutom måste få det bekräftat om de vänt sig om och
själv vände på huvudet så blev det till en ännu starkare bekräftelse att det var en ulv i
fårakläder som de mött. Med ett illa medfaret självförtroende linkade jag bokstavligen hemåt
för att slicka mina sår. Trots upprepade bakslag av detta slag fortsatte jag envetet att göra om
samma misstag, gång efter annan. Vid dessa tillfällen så gick jag ständigt och önskade mig en
mentor. Helst en kvinna som skulle kunna vägleda mig och korrigera mina värsta grodor. Jag
misstänkte att såväl kläder som sminkning och stil måste förändras. En helt ny person måste
trollas fram om jag skulle kunna lyckas bli en någorlunda trovärdig kvinnogestalt.
Jag söker fortfarande den personen, för jag tror att jag fortfarande har mycket att lära. Det
finns mycket i koordination, rörelser, etc som jag gärna vill förbättra, för även om jag är fullt
tillfreds numer och vågar göra det jag vill göra så har jag ändå en önskan att även kunna känna
mig lite som kvinna och inte alltid en utklädd karl. Det intressanta är att om jag är tillfreds
med mig själv så ökar mina möjligheter att inte dra uppmärksamheten till mig, utan
omgivningen tar mig för en...., ja en person i mängden helt enkelt. Då har jag uppnått ett litet
mål och det är att jag i viss mening kan passera som kvinna för folk i största allmänhet.
- Det är intressanta funderingar du har, började Siri lite trevande. Jag kan ju också se det här ur
betraktarens perspektiv, och då kan jag ju sätta mig själv under luppen och skärskåda min egen

23
utveckling under den här korta tiden. När du först berättade om hur du gärna klädde dig i
damkläder så såg jag framför mig en hårdsminkad grotesk kvinna av modell sämre bordell.
Jag kan gott säga att min fantasiprodukt nästan fyllde mig med avsmak. Ändå så var jag med
och uppmanade dig till ett byte, så jag är väl lika tvetydig och villrådig som du beskriver dig
själv. Jag har heller ingen annan förklaring än att jag blev nyfiken och ville se dig i klänning.
Kanske för att ha något att skratta åt och själv slippa vara den som alltid är det svarta fåret......
- Vadå svarta fåret, inflikade Margot förvånat
- Spela inte dum nu. Du vet mycket väl att jag alltid har haft komplex för att jag är liten och rund.
Så fort jag bara tittar på en matbit, så sätter sig flera kilon på fel ställen, till skillnad mot er.
Alla ni andra är ju fortfarande slanka och fina. Inga onödiga kilon där inte. Jag blir så
avundsjuk. Jag tycker att alla bara stirrar på mig, och speciellt då på mina felplacerade kilon.
Mitt ansikte, som jag faktiskt är rätt nöjt med ser ingen, bara mina bilringar. Men du avbröt
mig. Jag vill fortsätta min tankegång.
- Okej, okej, fortsätt bara, men jag protesterar kraftigt mot att du skulle vara det här gängets
svarta får.
- Vi får ta det senare. I alla fall så blev jag ordentligt förvånad då Martin, förlåt Ellinor, kom emot
oss i morse. Min bild av en karikatyr på en åldrad, plufsig bordellkvinna kom helt på skam.
Visst, det var ingen tvekan om att det var Martin, nästan ingen i alla fall, men långt ifrån den
bild jag målat upp. Sedan har det fortsatt här under dagen. Vi har promenerat omkring och
gjort massor. Flera gånger har jag kommit på mig att titta efter Martin, innan jag kom på mig.
Jag har dessutom kunnat konstatera hur du mer och mer smälter in bland oss. Dina rörelser blir
mer och mer kvinnliga. Jag tänkte speciellt på hur elegant du hängde på dig handväskan när du
gick på toaletten och hur du rättade till klänningen när du kom tillbaka. Det såg och kändes
äkta på något vis.
- Tack!, svarade jag lite blygt och rodnade säkert lite grann. Det du beskriver är faktiskt väldigt
intressant. Om vi tittar på alla människor runt omkring oss så finner vi många olika typer.
Begränsar vi oss sedan bara till kvinnorna så är variationen även där enorm. Långt ifrån alla är
vackra som fotomodeller. De allra flesta är högst ordinära, kanske tom i vissa fall fula...
- Som jag då, inflikade Siri sarkastiskt.
- Nej, du är inte ful, men vi tar det senare. Nu avbröt du mig.
- Förlåt, fortsätt
- Jo, även om en del är, ja vi kan kalla dom fula för enkelhetens skull, så är de fortfarande
kvinnor. De är kvinnor, vet inget annat, och uppför sig som sådana också. Trots att de kanske
får en del blickar så är det ändå ingen som misstar sig vad dom är. Och nu kommer jag till
klon i det hela. Sådana som jag försöker ofta spela kvinnor, inte vara. Där ligger en stor
skillnad. När jag är mig själv, men ändå försöker bete mig kvinnligt så lyckas jag bättre. Det
gäller att vara min egen kvinna så att säga. Men så fort jag försöker apa efter en kvinna blir
rörelserna överdrivna, nästan fåniga, och syns på mils avstånd. Om jag är ful eller alldaglig
spelar mindre roll, men uppför mig rätt så blir jag accepterad. Precis som du själv är inne på så
tycker vi att alla märker oss och genomskådar våra svagheter. I själva verket så tittar vi
flyktigt på många människor, men vi reagerar sällan. Det är istället inom oss som reaktionen
blir, det är vi som bär på komplexen, inte omgivningen. Vi misstolkar gärna en blick. Som i
ditt fall så tror du att det är felplacerade kilon och ett antal reservdäck vi ser, men det vi
egentligen ser är en gladlynt och pigg människa. Den utstrålningen syns längre än några
eventuellt onödiga kilon.
- Nu är det väl jag som får säga tack, svarade Siri och klappade mig på handen. Du har nog rätt.
Vi överreagerar ofta.

24
Under tiden som vi pratat så hade platserna runt om oss fyllts på och fler såg ut att vara på väg att
söka platser, så vi tänkte vara artiga och lämna våra platser till bättre behövande. Vi hade ju
dessutom ytterligare en sak att göra här, och det var att se huvudbyggnaden, och det skedde
lämpligast via en guidad tur. Ytterligare några stod och väntade vid huvudentrén, så vi skulle bli
några fler i gruppen, men den blev ändå inte alltför stor. Kom man mitt i sommaren kunde det
även vara kö för att komma med någon av de stora grupperna som vallades genom huset. Vi hann
knappt börja vänta innan vår guide kom emot oss började sin visning av huset. Vi fick veta allt
om huset och dess historia, där en viktig del var den brand som förstörde huset 1745, men allt
återuppbyggdes och kunde fortfarande ge prov på hur en riktig sörmländsk herrgård kunde se ut
och utvecklas under åren.
Efter turen blev vi lite fundersamma på hur vi skulle lägga upp fortsättningen. Några ville gärna
stanna kvar och titta vidare, men några önskade återvända tillbaka till Mariannes hus. Jag
tillhörde dem som gärna återvände, så min bil fylldes och vi for tillbaka. Marianne visade oss en
annan väg tillbaka och vi bjöds på en vacker tur tillbaka och fick se det svenska kulturlandskapet
ur sin allra bästa sida. Ängarna började grönska och prakten från alla härliga blommor gjorde att
vi bara måste stanna och uppleva dom på nära håll i en av hagarna. Med våra sommarklänningar
fladdrandes i den lätta vinden klev vi ut i hagen och strövade omkring. Några började plocka av
blommorna, och snart var vi alla i färd med att plocka oss varsin sommarbukett. Kanske skulle vi
inte få ihop till sju sorters blommor att lägga under huvudkudden, men vi skulle i alla fall få med
oss vackra och väldoftande prydnader till våra rum.
Väl åter på Mariannes soliga veranda så plockades ett välfyllt kaffebord fram som vi gav oss i
kast med under det att solen ivrigt sökte sig fram till oss och värmde våra kroppar. Siri sträckte
behagfullt ut sig på stolen bredvid och knäppte oblygt upp några av de översta knapparna i
klänningen och samlade ihop kjolen så att benen, långt upp på låren blottades. Hennes exempel
följdes strax av Katarina och Britt-Inger som dessutom helt tog av sig sina linnen och blev
sittande i bara tunn kjol och behå. Marianne och jag försökte uthärda, men det stod inte på innan
Marianne konstaterade
- Jag går nog in och drar på mig min baddräkt, borde inte du göra det också, sade hon och avsåg
uppenbarligen mig.
Jag mumlade något ohörbart och följde hennes exempel och drog mig mot mitt rum. Ombytet
gick fort, men jag tvekade ändå en stund. Jag synade mig noga från topp till tå där jag stod i min
för säsongen nyinköpta bikini. Jag försökte se mig på ett neutralt sätt och tänka mig in i hur de
övriga skulle komma att uppfatta mig i detta halvnakna tillstånd. Som en sista kompromiss så
svepte jag en sarong runt mig och knöt den mitt fram. Nu var jag ändå delvis klädd, men ändå
lika oklädd. När värmen skulle bli för svår skulle det bara vara att knyta upp sarongen och låta
täckelsen falla.
Jag återvände strax till verandan och möttes av deras nyfikna blickar. Även Marianne hade
återvänt och låg nu utsträckt i en vilstol och lapade sol. En viss besvikelse över min täckande
klädsel kunde jag skönja, och jag behövde bara börja gå upp för de få stegen till verandan innan
Britt-Inger skämtsamt fräste år mig

25
- Hörru du du, inget fusk här inte, av med det där tygstycket och visa upp din bikini nu. Vi dör av
nyfikenhet annars. Dessutom är det lika bra att du får pröva på oss innan resten kommer.
Marianne har varit vänlig nog med att ta ut luktsaltet åt oss redan.
Alla började vi skratta och jag kände hur lite av min anspänning, som fanns där, släppte. Jag ville
dock retas lite med dom, så lite överdrivet trippade jag fram till en ledig vilstol och mixtrade lite
med den innan jag demonstrativt vände ryggen till och knöt upp sarongen. Sakta lät jag den falla
och vände mig sedan mot dom, satte mig mjukt tillrätta på stolen och lutade mig tillbaka
samtidigt som några uppmuntrande visslingar ackompanjerade mina rörelser. Mycket nöjd med
min entré drog jag upp ena benet och lade armarna avslappnat längs min kropp.
- Den bikinin blir jag riktigt avundsjuk på. Var har du köpt den, frågade Katarina.
- En av mina hovleverantörer har bistått mig med den. Företaget har redan nämnts. Ellos var det
om ni kommer ihåg.
- Har dom så snygga grejer! Den passar ju dessutom dig perfekt, både i modell och färg. Man ser
ju dessutom inte till ett spår av dina proteser.
- Du skall inte se dom heller, för dom finns inte där längre, svarade jag med ett saligt leende.
- Men det ser ju ut som du har bröst, fortsatte Katarina. Nu måste du allt förklara.
- Stopp och belägg nu, kom det från Siri. Vad babblar ni om? Proteser och inte proteser, nu får ni
genast förklara.
- Visst ja, ni var ju inte med i morse när Ellinor klädde sig. Hon har nämligen… Ja, är det inte
bättre att du förklarar själv.
- Nej fortsätt du, det är så kul att höra andra prata också.
- Jo, Ellinor har ett par jättehäftiga bröstproteser. Förutom att dom känns som riktiga bröst, så går
dom att sätta fast mot kroppen, och dom blir då sittande där. Helt otroligt. Ni kunde ju inget
veta om det, ni antog säkert, som jag tidigare gjorde, att hon stoppade behån med bomull eller
något sådant. Men så var det alltså inte.
- Nu när du säger det så kom jag att tänka på att jag faktiskt, tidigare idag, reagerade på att dina
bröst, Ellinor, rörde sig naturligt när du gick. Med bara lite stoppning så borde dom ha varit
helt stilla. Men nu påstår du alltså att du inte har dom på och ändå så ser vi ju hur det putar en
del ovanför behån. Du ser så lurig ut. Berätta hur det fungerar.
- Egentligen inte svårt alls. En av fördelarna med att bli lite till åren är att även jag börjar få lite
överskott här och där, så du är inte ensam om det Siri. I mitt fall är det så lyckligt att det
hamnat här uppe, och med hjälp av en bygelbehå som är ett nummer för liten så kan jag
omorganisera överskottet lite grann och få en ganska trovärdig byst. Under en klänning tycker
jag inte den räcker till, då vill jag ha mina proteser, men så här så är det en viss känsla och
tillfredsställelse att bara ha sitt eget att visa upp.
- Illusionen är verkligen bra. Jag reflekterade inte alls över att det var något onaturligt med dina
bröst. Det ser ju helt äkta ut. I och för sig så är dom ju också äkta, men jag tror du förstår vad
jag menar.
- Jodå, jag både förstår och blir lycklig över din reaktion. Verkligen glad.
Mer blev inte sagt, utan vi försjönk in i våra egna världar och jag dåsade nog till en stund där i
solgasset. Det var inte förrän jag hörde steg på grusgången utanför och hörde någon prata som jag
yrvaket tittade upp
- Och här ligger ni och vräker er och har det skönt. Ni passar på att njuta nu när vi varit borta,
skrattade Margot och fick medhåll av Lena

26
- Nej men ser man på, damerna är klädda för bad ser jag, fyllde Astrid i när hon kom ikapp de
övriga. Jag är jättevarm så jag har inget emot ett dopp. Väntar ni tills jag hunnit byta om.
- Självklart, svarade Siri och satte sig upp. Förvånat tittade jag på henne för plötsligt hade hon
också bikini.
Jag måste ha slumrat till ordentligt, för även Katarina och Britt-Inger hade sina baddräkter på sig.
Efter en titt på klockan så såg jag att jag nog sovit i drygt 1 timme. Var jag verkligen så utmattad?
Kanske tog en sådan här upplevelse hårdare på mig än vad jag trott. Jag måste också ha sett både
yrvaken och förvånad ut, för de andra småskrattade vänligt åt mig. Jag hann morna mig
tillräckligt innan De tre sist anlända kom tillbaka och vi gemensamt promenerade ner mot
stranden. Nu tog vi av strax innan bastun och gick en bit bort. Där öppnade sig en liten men fin
sandstrand som såg så inbjudande ut. Men nu ville vi svalka oss, och som tagen ur någon svensk
film från 50- eller 60-talet sprang vi med glada tillrop och hand i hand ner i vattnet. Svanarna från
igår kväll fick än en gång fly hals över huvudet, och såg minst sagt irriterade ut när de simmade
iväg.
Vattnet var friskt och skönt, men en aning kallt, så vi blev inte kvar så länge innan vi drog oss
upp på stranden. Men solen värmde, så vi bredde ut våra handdukar i ett oorganiserat gytter och
sträckte ut oss. Solen strålar värmde skönt på min rygg där jag halvlåg, stödd på mina armbågar.
Rakt framför mig hade jag Lena som nyfiket, men diskret, tittade mot min bringa och såg in mot
mina bröst. Jag försökte låtsas som jag inte såg hennes blickar och väntade bara på att hon skulle
komma med någon kommentar. Det blev emellertid Astrid som förekom henne och frågade
- Ellinor! började hon, men se jag börjar vänja mig och kommer till och med ihåg att säga ditt
namn. Kan du inte fortsätta att berätta om dig. Om jag inte minns fel så hade du fått ett
studentrum. Kan du fortsätta, snälla du.
- Ni kommer att ta kål på mig så ivriga som ni är, men visst, det känns faktiskt rätt skönt att
berätta det här för någon. Synd bara att ingen gör några anteckningar, det här kunde kanske bli
några bra kapitel i mina memoarer någon gång i framtiden.
- Jag kommer att minnas allt du säger så fråga mig bara så berättar jag, fyllde Lena skrattande i.
Börja berätta du, minnet är påkopplat.
- Ja, jag flyttade till ett alldeles nytt studentrum. Vi var dom första som flyttade in i korridoren
och hade verkligen en nybyggaranda. Allt var nytt och fräscht, och det var upp till oss att
forma regler och umgängesformer. På sitt sätt innebar faktiskt det här en begränsning i min
frihet. Jag måste helt plötsligt vaka över fler och hålla reda på om det var fritt fram. Så mycket
mer kunde inträffa. Samtidigt så hade jag kommit närmare stan och var nu på klart bekvämt
avstånd med cykel till stan. Så kontentan var nog nästan plus minus noll. Nu började jag också
att regelbundet köpa mig en tjejtidning, Hennes, och lusläste den från pärm till pärm. Jag
avsatte också en del av min garderob och en klädback till mitt allt mer svällande innehav av
damkläder.
Men så mycket modigare blev jag väl ändå inte. Jag hade fortfarande mina hämningar och
blev minst sagt störd över att bli sedd. Jag tror ingen identifierade mig, men bara vetskapen att
någon förstått att det var en man inunder kläderna var tillräckligt för att störa mig. Så det blev
att fortsätta i det fördolda och ägna mig åt fantasier. Jag drömde gärna om att våga gå till en
damsalong och få håret både klippt och lagt. Jag hade tom sett ut vilken salong det var. Den
låg i kvarteret intill och såg verkligen intim och trevlig ut.

Född - En son?

Recommended

Recommended

More Related Content

What's hot

What's hot (20)

Viewers also liked

Viewers also liked (11)

Född - En son?