Skriften ger förslag på hur Socialdemokraterna ska formera sin politik inför valet 2014. Huvudsakligt fokus är att utveckla Sveriges och medborgarnas kreativitet.
Från postindustriellt till allkreativt samhälle kerem yazgan 20110918
1. ”Kreativiteten ska frigöra! Människor vill
betyda något, växa som människor, vara
med där det händer, och bidra till något
som skapar värde. De vill vara med i
skapande ögonblick. Och som nation
kommer vi de närmaste decennierna
antingen vara vinnare eller förlorare i den globala
kreativa ekonomin.
Vi måste tro på och arbeta för att alla kan frigöras till
att bli del av det kreativa samhället. Såväl arbetarklass
som medelklass.
Genom att uppmuntra, stötta och ekonomisera
kreativitet vart än den sker, av vem den än skapas och
på vilket sätt den än uppkommer, kommer vi att kunna
utgå från människors drivkrafter – och skapa ett rikt,
välmående och rättvist samhälle.
Vi ska bygga landet igen! Då var det
energiproduktionen, fabrikerna och vägarna. Det var
våra skolor, sjukhusen och våra förortscentrum. Nu ska
vi bygga den kreativa infrastrukturen.”
Tal av partiordförande Håkan Juholt, (S)-kongressen november 2013
Från postindustriellt till allkreativt samhälle
av Kerem Yazgan
2011-09-01
1
2. Innehållsförteckning
Förord Vi är världsmästare på jämlikhetspolitik – men vad hände med frigörelsepolitiken? ........................... 4
Varför förlorade vi de två senaste valen? .......................................................................................................... 5
1. Vi har blivit de halta och lyttas parti, ”Förlorarnas representanter” ......................................................... 5
2. Vi har svikit medelklassen och övergivit storstaden .................................................................................. 6
3. Vi förstår inte den individuella människans drivkrafter – system går före individ/människa (även i
diskussionen/debatten)................................................................................................................................10
Vi har misslyckats med vårt viktigaste uppdrag: Frigörelse .............................................................................12
Den nya svenska drömmen ..............................................................................................................................15
Från det postindustriella till det allkreativa samhället.................................................................................15
Ökande kreativitetsklyfta .............................................................................................................................18
Politik för kreativitetsutveckling...................................................................................................................18
Den solidariska kreativiteten ........................................................................................................................21
Kreativa medborgare....................................................................................................................................23
Kreativitet förutsätter urbanitet ......................................................................................................................26
URL/IRL .........................................................................................................................................................27
Framtiden tillhör förorten ............................................................................................................................29
Moderaternas fattiga ekvation ........................................................................................................................31
Öppenhet för mångfald är värdeskapande. Sverigedemokraterna är gårdagens parti. ..................................32
Vi måste göra oss av med den fabriksproducerade politiken inom partiet .....................................................33
Politik för kreativitetsutveckling: reformförslag .............................................................................................34
Utgångspunkter ............................................................................................................................................34
Skola och utbildning: K2 – Kunskap+Kreativitet ..........................................................................................34
Haningemodellen som grund ...................................................................................................................34
En ny läroplan som tar sig an att tolka omvärlden och vågar peka ut en riktning för skolan:
Kunskap+Kreativitet .................................................................................................................................35
Uppvärdera de estetiska ämnena – för att öka kunskap+ kreativitet i alla ämnen, i alla sammanhang
(inte bara ”kulturella”) .............................................................................................................................37
Teoretisk grund på alla gymnasielinjer ....................................................................................................37
33 gymnasiala kreativa utbildningspalats ................................................................................................38
Kreativt pedagogiskt institut, för att utveckla skolbarns kreativitet ........................................................38
Utveckla vuxnas kreativa kompetens ...........................................................................................................38
IKS (Individuellt kompetenssparande) .....................................................................................................39
Allomfattande komvux .............................................................................................................................39
2
3. En modern statligt finansierad folkbildning – fokus på kreativitet. .........................................................39
Utvecklingspengar för kreativa projekt ....................................................................................................40
Trepartssamtal - stat, arbetsgivarna, facken ............................................................................................40
Föräldraperspektivet ................................................................................................................................40
Kulturpolitik för kreativitetsutveckling.........................................................................................................40
Gratis inträde till museer och maxtaxa på kommunal kulturskola ..........................................................40
Forskning och utveckling ..............................................................................................................................41
Förstärkt infrastruktur för mikrofinansiering (mikrolån). ........................................................................41
Satsning på inkubatorer och teknik- och forskningsparker......................................................................41
Finans- och skattepolitik...............................................................................................................................42
Stadsutvecklingspolitik .................................................................................................................................43
Kreativa centra .........................................................................................................................................43
Effektfull politik för kreativitetsutveckling och urbanitet ............................................................................43
Urbaniseringsminister och urbaniseringspolitik.......................................................................................43
Skapande av kreativitetsindex..................................................................................................................44
Referens- och inspirationslista .........................................................................................................................45
3
4. Förord
Vi är världsmästare på jämlikhetspolitik –
men vad hände med frigörelsepolitiken?
Solidaritet, jämlikhet, rättvisa och tillväxt – och nu ”social
demokrati” – är de begrepp kring vilka vi socialdemokraterna
diskuterar och skapar politik. Ofta till förtret för annan
socialdemokrat, då den ene upplever den andre fokusera för
mycket på än det ena än det andra. Må så vara. Det är priset
vi betalar för en levande debatt om politiken. Det är allvarliga
saker vi debatterar, och det ska märkas i tonläget. Som parti
är vi på väg att etablera en tradition av att sitta på våra
händer, vända bort våra öron och sluta våra ögon när vi inte
håller med partiledningen. Vi håller kollektiv käft. Ska vi som
parti fortsätta vara starkt, måste den interna debatten vara
kraftfull.
Denna skrift är en analys av läget för socialdemokratin med
utgångspunkt i de två senaste valförlusterna, samt förslag för
väg framåt. Det är ett försök att skapa en kappa för vår
politik, en berättelse som medborgarna kan tro på, vilja sluta
upp kring, och vara med att utveckla.
Det är också ett försök att beskriva en politisk inriktning som
det senaste decenniet varit försummat eftersom vi som parti
haft svårt att förstå samtiden och framtiden. Förhoppningsvis
kan den inspirera till fortsatt debatt och utveckling.
Kerem Yazgan
f.d. informationsombudsman SSU och politisk sakkunnig
4
5. Varför förlorade vi de två senaste valen?
Vad är det i verkligheten som förändrats? Jag skulle vilja
skriva fram tre punkter som förklaring.
1. Vi har blivit de halta och lyttas parti,
”Förlorarnas representanter”
Vår politik har blivit en politik för ”dom” . Nämligen ”dom”
som inget har (”Men vi själva, vi s- företrädare har allt vi
önskar, och skulle aldrig drömma om att kräva något för egen
del”). En politik för de ”som är utsatta och saknar
möjligheter”.
Socialdemokratin har övergivit den allmänna välfärden och Stycket från valmanifestet andas att det
försöker numera skapa politik byggt på medlidande. Det är de finns en grupp/flera grupper – nästan av
halta och lytta vi ska hjälpa, de som inget har, de som inte gud bestämda – som vi ska göra allt för
att rädda. På detta sätt befäster man
kan hjälpa sig själva. Vi har blivit förlorarnas representanter.
”förlorargrupper”. Stefan Svallfors
Problemet med detta är att vi själva har anammat en
skriver i en debattartikel i Aftonbladet
världsbild som innebär att det finns ”grupper” av människor den 31 januari 2011: ” Moderaterna har
som är förlorare, och som behöver upplysta politikers hjälp. fått god hjälp av Socialdemokraternas
handfallenhet. Man har låtit sig
Visst, som parti har vi alltid lyckats påvisa utanförskap och reduceras till ett parti som pratar för
utsatthet, men vi har aldrig tryckt ned lösningar uppifrån. ”svaga grupper” i samhället. När man i
Arbetarklass har genom att erövra makten i samhället valrörelsen pratade om
(genom partiet och LO!) själva lyft sig från utsatthet genom socialförsäkringen formulerades detta
satsningar på utbildning, folkbildning, anställningstrygghet, ofta som att ”vi” som är friska och har
sociala reformer och ekonomisk utjämning. jobb ska visa solidaritet med ”dom”
sjuka och arbetslösa. Men vi är alla
Medlidandepolitiken skiner igenom. Ingen vill bli utnämnd till potentiellt sjuka och många kan snart
förlorare. Alla vill vara bidragande, känna att livet är fullt av vara arbetslösa. ”
möjligheter, och att man tar makten över sitt liv, antingen
gemensamt – via politiken – eller på egen hand, med de
verktyg som erbjuds. Jag vill inte ha min grannes
medlidanderöst. Jag vill istället känna att jag och min granne,
oavsett våra livssituationer, är på väg åt samma håll, att vi är
del av samma samhälle. Men med socialdemokraternas
inriktning i valet 2010 snarare stärkte man uppdelningar i ”vi”
och ”dom” genom att ständigt peka ut sjuka, arbetslösa och
fattiga som fokus för politiken. Detta görs med utgångspunkt
i den heliga socialdemokratiska principen: att politikens
viktigaste uppgift blir att motverka eller helt ta bort
ojämlikheter genom att kompensera de grupper som anses
vara orättvist behandlade. Samtidigt görs kompensation
uttalat på bekostnad av medelklassen. Anne-Marie Lindgren
skrev den 22 juni 2009 en artikel i Socialdemokraternas
nyhetstidning AiP med rubriken ”Medelklasspolitik är inte
lösningen”. Partiet ska alltså inte försöka vinna medelklassens
väljare. Istället ska de uttryckligen få stå tillbaka till förmån
för arbetarklass, eftersom medelklassen varit vinnare under
den borgerliga regeringen.
5
6. Vårt eget parti befäster i retorik och politik två
tredjedelssamhället. Därmed får vi den utsatta tredjedelens
röster, medan de två tredjedelarna – mycket riktigt! –
upplever att de inte får plats i den socialdemokratiska
omvärldsbeskrivningen.
2. Vi har svikit medelklassen och övergivit
storstaden
Inom socialdemokratin finns en besvikelse över
medelklassen.”Hur kan de överge oss? Det är ju tack vare Ur Mona Sahlins tal i Almedalen 2009:
våra reformer sedan sjuttio år som de numera kan kallas sig ”Den moderatstyrda
medelklass. Varför röstar de inte på oss?” regeringspolitikens hela syfte är att
gynna 10 procent av befolkningen. De
Och det är sant. Socialdemokratin har genom progressiv rikaste. De med de högsta lönerna, de
politik i över 70 år frigjort stora delar av arbetsklassen till en stora förmögenheterna och de dyraste
växande och relativt välmående medelklass. Den enskilt villorna – i hög utsträckning män. Det
viktigaste aspekten för att detta lyckats är satsningen på den är dem politiken gynnar. Skulle
generella/allmänna välfärden. Som parti valde vi tidigt att Moderaterna bedömas efter den
satsningar som gynnar om inte alla så det stora flertalet är politik de faktiskt genomför borde de
det bästa sättet att bygga samhället. Barnbidraget, de vara ett 10-procentsparti - för rika
män. Och skulle de erkänna det öppet
allmänna socialförsäkringarna, allmän förskola med maxtaxa,
så skulle det kanske bli så… *…+
avgiftsfri högskola är bara några exempel på reformer som Politiken måste syfta till att öka
innebär att miljonärer får samma tillgång till välfärden som tryggheten och frigöra kraften hos alla
fattiga. Varken mer eller mindre. Med breda satsningar följer människor! Hos 100 procent av
brett stöd. svenska folket – inte bara 10 procent.”
Men medelklassen upplever att vi brutit samhällskontraktet,
att (S) inte längre står upp för deras behov. Att (S) enbart
fokuserar på de svagaste. Och att vi framförallt saknar
förståelse och empati för medelklassen livsbetingelser. Det är
alltså vi som svikit dem.
När Mona Sahlin i sitt Almedalstal säger att Moderaternas
politik gynnar de rikaste 10 %, samtidigt som tre fjärdelar av
landet befolkning tycker att Sverige går att rätt håll, uppstår
en klyfta i retoriken. Helt plötsligt blir därmed en vanlig
medelklassmedborgare ”beskylld” för att tillhöra den rikaste
tio procenten, och för att agera egoistiskt. Man känner inte
igen sig i retoriken.
6
7. Den Befolkning
växande
storstaden
är inte
social-
demokratins
växtmarker
7
9. När Mikael Damberg, som representant för Stockholms Läns
Partidistrikt den 24 februari 2010 i SvD opinion går ut och ger
sitt stöd till RUT – dock reformerat med fokus på att öka
jämställdheten i hemmen – får han smisk på fingrarna av
partiledningen.
En del av den socialdemokratiska kritiken mot RUT – och att
RUT överhuvudtaget diskuteras – är att det rör så liten andel.
Endast 4 % av befolkningen använder RUT.
I Stockholms partidistrikts valanalys står följande: ”Många
menar att valrörelsen främst kom att handla om
plånboksfrågor, snarare än vilket samhälle vi vill bygga och
leva i, något som missgynnade socialdemokraterna. Förslagen
om höjd fastighetsskatt och slopat RUT-avdrag gynnade
knappast S, men det är orealistiskt att tro att de skulle ha
påverkat valutgången mer än på marginalen. Att fokus kom
att hamna på den typen av perifera frågor är snarare ett
tecken på att de stora politiska frågorna lyste med sin
frånvaro i debatten. RUT kom att bli en symbol för
näringspolitiken, vilket måste betraktas som ett
fattigdomsbevis.”
RUT som reform ger möjligtvis liten effekt, och dessutom
kanske den inte är optimalt konstruerad. Men för väljarna är
RUT ett uttryck för den borgerliga regeringens förståelse för
medelklassens mödor och behov. Att den dessutom skapat
vita jobb gör det ännu mer oförståeligt varför (S) är emot.
Motståndet mot RUT blir det yttersta beviset för att (S) ställer
arbetarklass mot medelklass, och att (S) alltid i den fingerade
kampen står upp för arbetarklass (Piga mot Herrefolk). Och
att (S) inte har ambitioner att förstå medelklassen. Att kalla
det politiska resultatet för den insikten ”perifert” är
ytterligare ett bevis för att (S) inte förstår medelklassen.
I storstaden är den tjänsteproducerande medelklassen
överrepresenterad. I boken Tillväxt och tradition, perspektiv
på Stockholms moderna ekonomiska historia skriver Camilla
Elmhorn att Stockholmsregionen är en utpräglad
postindustriell region med 87 procent sysselsatta inom
tjänstesektorn. 24 procent arbetar inom vad som brukar
kallas vår tids tillväxtbranscher – företagstjänster och
finansiell verksamhet. Tjänstesektorns utveckling är alltså
personligt avgörande för många i den urbana medelklassen.
Dany Kessel, (S)-förbundare från Stockholm, skriver i en
artikel i Tvärdrag den 5 januari 2011: ”Vårt nuvarande
skattesystem utformades i slutet på 1980-talet, då det
framförallt var i den kapitaltunga basindustrin som man ville
undvika att skapa snedvridande och negativa
incitamentsstrukturer. Man skapade därför ett system där
man i för stor utsträckning undvek att beskatta kapital och
miljöfarlig varuproduktion och istället beskattade arbete
förhållandevis hårt. Att det är något fel på detta system
9
10. gestaltas tydligt av att små skattereformer som RUT får så
mycket uppmärksamhet. RUT belyser nämligen ett problem
som faktiskt finns i systemet, vilket är att tjänsters relativa
pris gentemot varor är för högt. Systemet utformades innan
vi egentligen hade sett massarbetslösheten och innan vi
förstått omfattningen av klimathotet. Skenande arbetslöshet,
klimatkrisen och peak oil borde ha lett till att vi omvärderade
vilka negativa effekter vi vill minimera i vårt skattesystem.”
Idag talar många (S)-företrädare om behovet av ett nytt
skattesystem. Problemet är att medelklassen misstror (S)
förmåga att se tjänstesektorns behov inom ramen för en
sådan process.
3. Vi förstår inte den individuella människans
drivkrafter – system går före
individ/människa (även i
diskussionen/debatten)
Vi svenskar är statsindividualistiska. Detta är en tes som lyfts
fram av historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren i
boken Är svensken människa – gemenskap och oberoende i
det moderna Sverige.
Det innebär i princip att svenskarnas individuella friheter
garanteras med hjälp av staten och i allians med staten.
Berggren och Trägårdh talar om tre maktpoler: individen,
staten och familjen. I den amerikanska modellen står
individen och familjen tillsammans mot staten, som ska hållas Societies near the traditional pole
borta från det privata livet. I den svenska modellen har stat emphasize the importance of parent-
och individ bildat allians mot familjen. child ties, deference to authority and
traditional family values, while rejecting
Inglehart-Welzel visar tydligt i sin forskning att vi svenskar är divorce, abortion, euthanasia and
individualister – och Trägårdh och Berggren visar att det är suicide.
drivet och sanktionerat av staten. Det är i mångt och mycket These societies have high levels of
en socialdemokratisk tradition. national pride, and a nationalistic
outlook. Societies with secular-rational
values have the opposite preferences. In
Niklas Ekdal skriver i Axess: ”Det unika med Sverige är nearly all industrial societies, worldviews
kombinationen av individualism och kollektivism. Genom att have shifted from Traditional toward
alliera sig med staten har individen befriat sig från sociala Secular-rational values. But with the rise
band. Det har resulterat i världens högsta skatter – men of the knowledge society, cultural change
också världens starkaste sug efter självförverkligande, om så moves in a new direction.
bara i form av en tatuering på skinkan. Två politiker har The transition from industrial society to
knowledge society is linked with a shift
betytt mer än andra på vägen till detta exotiska samhälle:
from Survival values toward Self-
socialdemokraterna Per Albin Hansson och Olof Palme. Den expression values. In knowledge
förre lånade idén om folkhemmet från de konservativa. Den societies, an increasing share of the
senare fullbordade bygget genom radikala reformer och population has grown up taking survival
skattehöjningar.” for granted. Their priorities have shifted
from an overwhelming emphasis on
Vår folkrörelse, i samklang med andra folkrörelser, har drivit economic and physical security toward
individens frigörelse. Ju längre vi rör oss utmed den increasing emphasis on subjective well-
being, self-expression and quality of life.
(World Values Survey Brochure)
10
11. tangenten desto viktigare blir självförverkligande och
meningsfullt arbete i jämförelse med den ekonomiska
ersättningen.
Det har gjort oss till individualister! (Konstigt att vi som parti
har så svårt att acceptera något så enkelt …) ”Svensken vill
klara sig själv. Gå sin egen väg, stå på egna ben, göra rätt för
sig och inte sätta sig i beroendeställning. Normen om
oberoende är ännu stark i vår kultur och har så varit under
lång tid”, Skriver Hanna Welin i ingressen till en intervju med
Lars Trägårdh i Sydsvenskan 27 december 2010. Vi måste
förstå vad det är som driver människor.
Detta är vårt partis möjlighet! Medborgarna, individerna, ser
till staten för att skapa garantier för fortsatt frigörelse. Inte
till familjen, inte till näringslivet, inte till kyrkan, utan till
staten. Detta måste vi leva upp till. Det är ett kollektivt rop på
hjälp för att få fortsatta möjligheter att utveckla sin
individualism.
Ett intressant inspel – som berör individens förhållande till
arbetsmarknaden – kommer Dan Pink med. Han hävdar att
forskningen idag visar att ekonomisk ersättning eller belöning
inte längre fungerar som drivkrafter för arbeten som kräver
kognitiv, konceptuell eller kreativt inslag. För mekaniska,
enkla arbeten, fungerar det fortfarande bra: mer lockelse om
mer pengar jobbar man hårdare. Morot och piska funkar.
Men för de som arbetar med mer komplicerade saker än så,
är det andra drivkrafter som är gällande. Dock med en viktig Dan Pink
premiss: att osäkerheten om försörjning är undanröjd. Drive: The surprising truth about what motivates us
http://www.youtube.com/watch?v=u6XAPnuFjJc
Pengar får inte vara ett bekymmer. Då är det tre drivkrafter
som driver oss, hävdar Dan Pink.
Den första är självständighet. Det är vår vilja att styra våra
egna liv, på och utanför arbetsplatsen. Självständigheten
driver i sin tur på engagemanget, vilket naturligtvis är önskat
utfall.
Det andra är skicklighet. Varför spelar vi instrument på vår
fritid, trots att vi aldrig kan försörja oss på det eller ge oss
andra fördelar? För att vi vill bli bättre. Att förstå denna
drivkraft – och låta den få utrymme – skapar engagemang
och kraft.
Det tredje är mening. Jag vill gå till jobbet, inte bara för att
tjäna pengar, eller för att enbart klara av mina
arbetsuppgifter. Jag vill att det ska betyda något i
sammanhang som är större än mig själv.
Som parti måste vi bidra till människans självständighet, och
samtidigt visa vartåt samhället ska för att skapa gemensam
riktning och mening.
11
12. Vi har misslyckats med vårt viktigaste
uppdrag: Frigörelse
Men låt oss grävare djupare än så. Allt det ovan sagda är
redan känt. Det finns andra krafter som spelat avgörande
roller, en mer komplex dynamik kring samhälle, klass,
tillhörighet och frihet som behöver analyseras.
Socialdemokratin har genom progressiv politik i över 70 år
frigjort stora delar av arbetsklassen till en växande och
relativt välmående medelklass. Men i många delar är det en
postindustriell medelklass som lever och verkar i
industrialismens efterdyningar. Vi har ”fått det bra”, men vi
varken är eller känner oss helt fria.
Vi arbetar fortfarande i strukturer och under förutsättningar
som byggdes upp under industrialismen: Arbetsdelning,
stämpelklockor och hierarkier. Avdelningar, intern-PM och
stelbenta arbetsbeskrivningar. På många sätt är vi
fortfarande kvar i den organisatoriska verklighet som kan
fångas i begreppet organisationsskiss. Alla har vi vår plats,
och vi är rädda om den, oavsett om vi gillar den eller inte.
Med byråkrati och internpolitik inte bara räddar vi vår plats,
vi klättrar också uppåt i organisationen.
Detta sätt att ordna arbetet, världen och våra liv formades
redan i början an 1900-talet. 1956 utkom forskaren William
H. Whyte med boken Organization Man. Whytes centrala tes
är att den amerikanska organisationen – särskilt
storföretagen – systematiskt undergräver vår individualism,
att vi låter detta ske, men att denna förlorade individualism
kommer att vara ödesdiger såväl för individen som för
företagen i förlängningen. Man blir fången i ett slags
brödraskap, där man tror att tillbedjan till själva
organisationen är framgångsfaktorn. Man gör allt för att slipa
till sina kugghjulständer, för att de ska passa i andra.
Huvudsaken är att allt flyter på, och att organisationen
fungerar.
Whyte skriver: ”Management has tried to adjust the scientist
to The Organization rather than The Organization to the
scientist. It can do this with the mediocre and still have a
harmonious group. It cannot do it with the brilliant; only
freedom will make the harmonious.”
Detta präglar fortfarande vårt arbetsliv, i olika styrkor och
former.
Det senaste uttrycket för detta är SAAB:s omstart. DN Motor
skrev en artikel den 12 februari 2010 om nya SAAB:s ettåriga
födelsedag. Rubriken: ”Saabandan lever vidare”. Ett utdrag ur
texten:
12
13. ”Produktionsledaren Håkan Ekholm vittnar om en gemenskap Det är tidningen Chef som gått igenom
och en anda som är bättre än han någonsin upplevt på trenderna som analysföretaget Gartner
arbetsplatsen. Då har han 32 tjänsteår att jämföra med. Han förutspår. Av Gartners trender har Chef valt
berättar om en söndag härom månaden när månadsbokslutet ut 5:
skulle göras och materialbrist innebar att man inte kunnat 1. Rutinjobbens tid är över. Enligt
bygga så många bilar som behövdes för att siffrorna skulle bli Gartner så kommer arbetsuppgifter
som inte kan automatiseras dominera
de rätta.
arbetsplatserna. Idag är 25 procent av
– Jag kallade in alla 34 på avdelningen på kontoret och företagens arbetsuppgifter av icke-
rutinkaraktär och innefattar
frågade hur många som kunde jobba söndag för att vi skulle
innovation, ledarskap, försäljning med
klara det. Alla 34 kom, säger Ekholm, som inspirerad av den mera. Enligt Gartners prognoser
lyckade julfesten nu ska bjuda hela avdelningen på vårfest. kommer denna siffra att öka till 40
Det har heller aldrig hänt förut.” procent redan år 2015. Om tio år
kommer siffran att vara ännu högre.
Här ser vi hur den (blinda?) tillbedjan till organisationen 2. Svärmen tar över avdelningen. Enligt
bygger SAAB:s återhämtning. Naturligtvis är det positivt. Men Gartner kommer vi att jobba allt
det är också i förlängningen utarmande för initiativkraften mindre i fasta team eller avdelningar.
och individens ansvar. SAAB:s återhämtning är osäker. Ändå Istället kommer vi att jobba i löst
investeras engagemang och tro. Och potential och kraft sammansatta "svärmar" där
”låses inne” i ett riskabelt projekt. personerna ofta är nya för varandra.
Arbetsgrupper av geografiskt
Samtidigt har vi de senaste decennierna - i andra delar - byggt utspridda personer kommer också bli
ett samhälle som gått snabbare i sin utveckling än vårt sätt vanligare.
att jobba. Ett öppet samhälle som hyllar mångfald och 3. Skissen tar över planen. Företagen
idéutbyte, en progressiv förskola som bygger sin pedagogik ökar hela tiden takten och snart finns
inte längre tid för att arbeta efter
på lekens grund, en kunskapsorienterad och kollektiv skola
noggranna planer och
som värnar samtal och diskussion, en samhällssyn på projektstrukturer. Istället arbetar man
människor där vi säger ”du” till varandra samt efter snabba skisser som hela tiden
genomgripande användning av internet och sociala medier är förändras över tid.
alla faktorer som gjort oss till kreativa och bidragande, till 4. Arbetet blir aldrig klart. Produkter
tänkande och ifrågasättande. och tjänster kommer hela tiden att
utvecklas och aldrig ses som "färdiga".
De två senaste valen – som (S) förlorat – har vi som parti Gartner liknar det med IT-världens
fokuserat på den ekonomiska frigörelsen. Men vad gör en "Beta-tillstånd" som på företag som
hundralapp mindre i maxtaxa på dagis då jag känner att jag Google blivit konstant - det vill säga
som människa inte kan växla ut hela min potential? Då jag man har aldrig utvecklat tjänsterna
saknar jobb, eller sitter på ett jobb jag hatar? Då jag antingen färdigt. Detta angreppssätt kommer
att bli vanligare i alla branscher och
är rädd för olyckor på arbetsplatsen, eller rädd att
traditionella produktlanseringar
arbetsplatsen ska skada min psykiska hälsa? S måste
kommer att bli mindre betydelsefulla.
”återigen” våga tala om kulturell och social frigörelse, om 5. Gränserna mellan fritid och arbete
medelklassens bojor i samma andetag som arbetarklassens minskar ytterligare. I takt med att vi
allt för trånga livsrum. jobbar mer och mer globalt och
ständigt är uppkopplade kommer
Ja, vi kan jämföra och vi kan snabbt finna att vissa har gränserna mellan arbetsliv och
smärtsammare problem än andra. Men istället för att säga privatliv att minska ytterligare och det
att (S) bara bryr sig om de mest, både kan vi och måste ha kommer enligt Gartner att vara svårt
förmågan och viljan att säga att vi kan sträva efter frigörelse att hålla arbetstiden mellan åtta och
för alla. fem. Konstant tillgänglighet kommer
att bli en utmaning då den lätt leder
I Yarden av Kristian Lundberg får vi oss en bild av vårt sekels till stressrelaterad ohälsa.
trasproletariat, människor som aldrig tillåts växa eller komma
in i värmen.”Det finns ingen här som inte har två eller flera
arbeten. Tidningsbud. Telefonförsäljare. Skrotarbetare.
13
14. Städare. Byggarbetare. Bilmekaniker. Taxiförare. Listan är lika
lång som uppdragen ingen vill utföra. *…+ Jag skall berätta.
Det är en djävulsk situation. På denna anonyma arbetsplats
med timanställda är de få som arbetar full tid, oftast landar
det runt tolv till fjorton dagar, vilket innebär att du förpassas
till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du
arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under
socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det
är där vi befinner oss. Vi är en grupp som alltid tackar ja; vi
kommer så fort visselpipan ljuder.”
Dessa människor måste begripas och bekräftas av politiken.
Lundbergs prosa andas kamp i det att det finns jävlar
anamma i viljan att jobba, göra rätt för sig och bidra. Och en
tydlig vilja att utvecklas. Men man tillåts inte, eftersom man
förutsätts klara en viss sorts jobb och inget mer.
Samtidigt har samhället – utan och utanför politiken – skapat
en bild av en allt mer pressad löntagargrupp. Idag är ordet
”livspussel” vedertaget som ett sätt att beskriva hur
Organization Man försöker tampas med det nya seklets
utmaningar.
Vi – som löntagarkollektiv – saknar idag de verktyg,
egenskaper och färdigheter som behövs för att ta hela vårt liv
in i det nya samhället. Vi är Organization Man – och Woman
– i alla våra sfärer: arbete, familj, fritid.
Maria Svelands omtalade bok Bitterfittan är en mer eller
mindre självbiografisk kamp för att kliva utanför den kvinnliga
arvssynden. Och många kvinnor känner igen sig (säkert
många män också!). Det handlar om vanliga människors
kamp att frigöra sig från de ok och bojor som tradition,
sociala normer och familjetraditioner skapar åt oss. ”Jag är
trettio år. Jag har en liten son på två år som ger mig
sömnbrist och nu behöver jag ta en paus från allt en stund.
Det är inte sämre än vanligt, ingen äktenskaplig kris eller så.
Bara onormal trötthet kombinerad med logistiska mästerverk
i dagishämtning och två fullblodskarriärer som vi båda hyser
ett skadligt begär till.” (Citatet är från teateruppsättningen av
Stockholms Stadsteater.)
Tiden då trohet till Sandvik, och därmed Sandviken, eller
SAAB, och därmed Trollhättan, eller Korsnäs, och därmed
Gävle, skapade värde är på väg att gå över. Och man är
vilsen. Man måste plötsligt bli individ, istället för en kugge i
företagets maskineri.
(S) behöver vara en frihetsrörelse igen. Inte enbart från de
formella och synliga ofriheterna – de har vi lärt oss känna
igen – utan från de sociala och kulturella ofriheterna som
präglar vårt multikulturella, heterogena, splittrade och
moderna samhälle.
14
15. Den nya svenska drömmen
I många år har mantrat ”Vi är och ska vara ett
kunskapssamhälle” tjänat som svar på arbetarklassens
frigörelse. Det har tjänat medborgarna, landet och även
partiet väl. Nu är det dags att vi utvecklar detta.
Vi ska fortsätta vara ett kunskapssamhälle, och fortsätta satsa
på utbildning på alla nivåer. Men detta är inte tillräckligt.
Efter decennier med en progressiv utbildningspolitik har vi
fortfarande inte ett arbetsliv som fullt ut tar vara på
människors fulla potential. Vi måste vara ambitiösare än så.
Idag går vi igenom ett kraftfullt normskifte. Under
organisationsåldern uppmuntrades homogenitet, likriktning
och förmåga att passa in. Idag ser vi hur individualism,
självförverkligande och öppenhet styr människors liv i större
grad. Människor vill betyda något, vara med där det händer,
och bidra till något som skapar värde. De vill vara med i
skapande ögonblick.
Kunskap och information ska vara medlen, inte målet. För ett
halvår sedan var jag i Shanghai och slogs av den kraft,
målmedvetenhet och nyfikenhet hos alla jag träffade. Och
Kina satsar mycket på kunskap. Fredrik Härén skriver i sin bok
Bli en vinnare i den globala världen att Kina sammanlagt har
17 miljoner studenter fördelade på 2000 universitet. Antalet
kinesiska högskolestudenter har femdubblats på fem år och
de flesta av de 2000 universiteten är yngre än 20 år. I detta
läge är det svårt för Sverige att konkurrera med ”enbart”
kunskap. Men mitt besök gjorde mig övertygad om att
Sverige har en global konkurrensfördel som vi som måste
satsa på och utveckla. När jag besökte DDB:s kontor i
Shanghai – som är en av världens största reklambyråer med
kontor över hela världen – berättade kontorschefen att på
DDB:s sju Kina-kontor finns inte en enda CD, Creative
Director, som är kines. ”Vi kineser kan mycket, men vi är inte
så kreativa.”
Från det postindustriella till det allkreativa
samhället
Som parti måste vi förstå att vi måste stödja ett
paradigmskifte: att kreativiteten är den viktigaste faktorn i
vår ekonomi och vårt samhälle. Det är den mest
grundläggande ekonomiska resursen. I slutändan är det
förmågan att komma på nya idéer och bättre metoder som
höjer produktiviteten och följaktligen även
levnadsstandarden. Ändå uppmuntrar vårt samhälle
15
16. fortfarande bara en liten minoritet att vara kreativ medan
majoritetens kreativa kapacitet ignoreras.
Som parti måste vi tro på och arbeta för att alla kan frigöras
till att bli del av det kreativa samhället. Såväl arbetarklass
som medelklass.
Socialdemokraterna är som en gigantisk maskin som efter ett
hundra år verkar varva ned: ”Jag har ju lyft ett trasproletariat
till välmående medelklass. Mitt jobb är över.” Men varför ska
vi som parti nöja oss med ett samhälle som består i huvudsak
av en postindustriell medelklass?
Genom att uppmuntra, stötta och ekonomisera kreativitet
vart än den sker, av vem den än skapas och på vilket sätt den
än uppkommer, kommer vi att kunna utgå från människors
drivkrafter – och skapa ett rikt, välmående och rättvist
samhälle. Människor som med hjälp av kreativitet i arbetet
utvecklar verksamhetens produkter och tjänster har roligare
och är i högre grad delaktiga eftersom de tillför kreativt
värde. Deras insats spelar roll.
Det kreativa samhället är bortom Organisationen. Det är ett
samhälle som uppmuntrar var och en att bidra med
kreativitet. Men då måste vi våga använda politiken för att
frigöra de sociala och kulturella bojorna. Detta är i grunden
en jämlikhetspolitik.
Med fokus på kreativitet kan vi motverka en ökad
lönespridning genom en fortsatt produktivitetsspridning, få
fler att bidra med mer, genom kunskap och kreativitet, och få
lön därefter. Det är Sveriges vapen mot ökade klyftor. Den
stora frågan är hur vi ska uppmuntra och slå vakt om var och
ens kreativa förmåga och vilja att bidra.
Kreativitetsforskaren Richard Florida skriver i sin bok Den
kreativa klassens framväxt: ”Ett misstag som många gör är att
reducera kreativitet till skapandet av en ny sensationell
uppfinning, nya produkter eller företag. Dagens ekonomi
genomsyras av kreativitet som är ständigt pågående; vi
förändrar och förbättrar konstant varje produkt, aktivitet och
process och fogar samman dem på nya sätt.” Richard Florida
hävdar dock att kreativitet mest är angelägen för en särskild
kreativ klass. Men kreativitet är en angelägenhet för alla. Att
fokusera på en särskild klass är varken fruktbart eller
önskvärt. Det slår bara in kilar i samhället.
Problemlösning och utmanande av rådande status quo är
angeläget för alla delar av samhället och ekonomin.
Kreativitet är alltså inte en fråga som bara berör den kreativa
sektorn. Det är inte enbart konstnärer, författare och artister
som är och ska vara kreativa. Kreativiteten är också ett av de
viktigaste verktygen för att vi som mänsklighet och nation ska
16
17. kunna tackla de stora globala frågorna: klimatkris,
urbanisering, befolkningsökning, matkris, resurshushållning.
Snarare än att se kreativitet som output från en näring, blir
kreativitet en del av ett komplext system av sociala
nätverksrelationer, som i förlängningen kan ekonomiseras
och bli sociala nätverksmarknader.
Tom Bentley, utbildningspolitisk rådgivare till Australiska
regeringen och före detta chef för den brittiska tankesmedjan
Demos, summerar fyra färdigheter som gör en människa
kreativ:
1. förmågan att ifrågasätta förmodanden samt
omdefiniera problemställningar,
2. överföra kunskap mellan olika kontexter,
3. att förstå att inlärning sker stegvis och att misstag är
en del av lärandet, och
4. förmågan att fokusera med syftet att uppnå ett mål.
Kreativitet är steget mellan fantasi och innovation. Fantasi är ”I define creativity as the act of turning
idéer, fritt tänkande och föreställande helt utan new and imaginative ideas into reality.
begränsningar. Divergerande tänkande är ett mer Creativity involves two processes: thinking,
strukturerat tänkande som skiljer sig från normen. Det är att then producing. Innovation is the
ta ansats i fantasin, och i det redan tänkta, för att tänka nytt. production or implementation of an idea. If
Kreativitet är att skapa nytt på ett sätt som fungerar i you have ideas, but don't act on them, you
verkligheten. Innovation är en ekonomisering av kreativitet, are imaginative but not creative.” (Linda
att omsätta en kreativ idé så att den fungerar på en marknad. Naiman)
Divergerande
Fantasi Kreativitet Innovation
tänkande
17
18. Ökande kreativitetsklyfta
I boken Tillväxt och tradition, perspektiv på Stockholms
moderna ekonomiska historia skriver Camilla Elmhorn:
”Saskia Sassen hävdar att den ekonomiska omstruktureringen
leder till en social polarisering, som också bidrar till en
rumslig segregering utifrån etnicitet och klass. Hon visar att
dagens tillväxtbranscher, d.v.s. företagstjänster och finansiell
verksamhet, skapar en större andel hög- och
låginkomstarbeten än vad tillverkningsindustrin gjorde. *…+
Den avancerade urbana tjänsteekonomin skapar sålunda
både högkvalificerade och lågkvalificerade arbeten, samt en
arbetsmarknad strukturerad efter könsmässiga, klassmässiga
och etniska skiljelinjer.”
Lönespridningen i såväl Stockholm som hela Sverige har ökat
mellan 1995 och 2003. Det enklaste sättet att redovisa detta
är ginikoefficienten. Och när vi ser på ännu längre
tidsintervall, de senaste fyrtio åren, ser vi att löneskillnaderna
ökar.
Det betyder att vi ser en ökande kreativitetsklyfta. Det är till
viss del gångna tiders s-regeringars fel. Vi måste ge alla
individer, oavsett position, lönenivå, ansvar, förmågan att
bidra än mer till positiv förändring och effektivitetsutveckling
genom att stärka var och ens kreativa färdigheter och
egenskaper.
Kreativa samhällen är rikare och mer sammanhållna. I
samhällen där talang, nyskapande och deltagande får flöda
skapas värden i snabbare takt, såväl ekonomiska som
kulturella och sociala.
Politik för kreativitetsutveckling
Vi socialdemokrater måste bygga en politik som inte bara
främjar individers ”anställningsbarhet” utan också förmåga
att delta i produktivitetsökningen. Under våra år i
regeringsställning misslyckades vi med detta. Men vi tror på
människan. Vi tror att alla kan arbeta effektivt, bidragande,
utvecklande och stimulerande.
Människor vill hitta meningsfulla jobb och leva i samhällen
som bekräftar deras fulla identitet. Vi vill vara oss själva och
leva som vi vill, oavsett arbetsplats och position. Eyvind
Johnsson lär ha sagt: ”Det var först när jag blev personlig som
jag erövrade världen.”
18
19. Det som krävs är att alla löntagare, oavsett position, rang,
ansvar, och lönenivå, känner ansvar för att utveckla och
effektivisera arbetet. Och har verktygen för att kunna bidra
till sådan utveckling. Vi måste ge alla löntagare verktyg att
tänka nytt, att ifrågasätta, att stå på sig när man vet att man
är rätt ute, att tänka tillsammans i grupp för att hitta nya
lösningar. (S) måste helt enkelt skapa en politik för
kreativitetsutveckling.
När alla på en arbetsplats, från VD till den mest juniora
medarbetaren, tar kreativt ansvar, känner ansvar för att
stärka processer och arbetssätt, då kommer alla att bli
vinnare. När de som är längst ute i linjen, eller de med lägst
inkomster, eller de med minst ansvar, ökar sitt ansvar för
produktivitetsutvecklingen, genom kreativitet, skapar de ett
lönetryck uppåt. De bidrar till ökat löneutrymme som stärker
reallöneutvecklingen.
Det är genom produktivitet vi som nation lyckats klara vårt
välbestånd, välbefinnande och välfärd. Genom att hela tiden
jobba smartare och mer effektivt klarar vi oss i den globala
konkurrensen. Vi ställer om vårt näringsliv och arbetsliv, från
det som inte är effektivt till det som fungerar på marknaden.
Mellan 1994 och 2006 ökade svensk ekonomis produktivitet
mest i världen (jämte USA), med ca 6 % per år. Det betyder
att sex gubbar av hundra får gå från pappersverket om
företaget håller samma tillväxt. Men genom nya företag, nya
produkter och nya tjänster skapas fortsatt efterfrågan på
arbetskraft.
Detta ska ställas mot såväl moderaterna som vänsterpartiet.
Före valet 2006 gjorde Reinfeldt ett generalangrepp på ”den
den produktivitetsdrivna ekonomin”. Det är detta angrepp
som legat till grund för moderaternas samlade politik. I
riksdagsdebatten den 18 januari 2005 säger Fredrik Reinfeldt:
”Det är ett knepigt ord det där – produktivitet. Det är inte
varje dag som man känner att det är det ord som man vill
använda allra mest. Men det betyder någonting viktigt; det
betyder att merparten av den tillväxt som vi har och det
faktum att vår ekonomi växer kommer att vi blir alltmer
effektiva när vi producerar saker. Om ni tänker efter så är det
precis det som ni nu har sett tio års effekter av. Vi gör alltmer
på allt färre händer. Det är så den produktivitetsdrivna
ekonomin ser ut.
Problemet är att den blir som en hiss – upp för några och ned
för andra. Det kan ni se runtomkring er. En del märker att det
blir allt högre tempo på arbetsplatserna och allt större krav
och att man blir mer produktiv. Med detta följer också bättre
löner och bättre livsmöjligheter, även om många säger: Glöm
inte bort stressen! Glöm inte bort hur svårt det är att få livet
19
20. att gå ihop! Detta är den ena utvecklingen som vi har sett
under Göran Perssons statsministertid. Det är många som
åker med hissen uppåt och får det bättre.
Men effekten blir också en hiss som går nedåt. Där åker de
som märker att de inte får plats i den produktivitetsdrivna
ekonomin. Jag som just passerade 50 verkar inte räknas in,
tänker de. Jag får inte riktigt plats. Och jag som är ung och
som bara har min goda nya utbildning och viljan att arbeta,
men ingen erfarenhet, får inte komma in. Jag som är lite sjuk
ibland och som har känt av stressen sorteras bort av
arbetsgivare som reagerar på en vänstermajoritet som har
lagt över kostnaderna för sjukfrånvaron på företagarna
snarare än att de bärs av skattebetalarna, som förut. Vi
sorterar bort människorna. Många åker hiss nedför.
Vi har ställt oss frågan: Hur ska vi kunna skapa ett Sverige där
faktiskt alla ska få komma till sin rätt? Där ska vi skapa vägar
tillbaka från utanförskap, och där vägrar vi att acceptera att
vi stämplar ut människor och att många ska åka hissen ned.
Hur ska vi skapa ett Sverige som gör att människor får
komma till sin rätt utifrån egna förutsättningar? Det är därför
det är så viktigt med maktperspektivet. Börjar man hos
människorna i strävan att försöka förbättra för dem eller
börjar man i egen förtjusning över tabeller och siffror,
berusad av makten för egen del? Det avgör vilken sorts
projekt man skapar för sig själv, för sitt parti och för sitt
politiska alternativ.”
Reinfeldt säger i detta debattinlägg att han inte tror på
människan. Jo, på en del. De som klarar av att effektivisera
sitta arbete och växa med uppgifterna tror han på. De är en
del av den produktivitetsdrivna ekonomin/tillväxten, och ska
fortsätta vara så. Uppåt med hissen. Sen finns det de andra.
De som Reinfeldt förbarmar sig över. ”De som åker hiss
nedåt.” De som inte klarar av att effektivisera, att vara en del
av arbetslivet. De får stå kvar på den våning där de är. De
anses inte kapabla att följa med hissen uppåt, och lämnas
därför kvar.
Reinfeldt buntar ihop alla som inte får plats på dagens
arbetsmarknad som oförmågor utan plats i den
produktivitetsdrivna ekonomin. De ska egentligen inte vara
del av samma tillväxtskapande ekonomi som alla andra. Så
länge de har arbete, effektivt eller inte, så är det nog.
Moderaterna vill genom sänkta skatter för låginkomsttagare
(jobbskatteavdraget) minska trycket uppåt på lönerna (”Äh,
jag behöver inte så mycket mer i lön när jag nu fått så mycket
skattesänkningar”). Med relativt sett mindre
reallöneökningar för de med lägst löner skapas ett nytt
paradigmskifte. ”Om du bara håller dig på mattan med de
(enkla) arbetsuppgifter du nu gör, kommer du ha jobbet kvar.
20
21. Ja, de andra kommer att springa ifrån dig lönemässigt, men
det är för att vi tror på dem. Vi tror inte på dig.”
Vänstern å sin sida bryr sig inte om att enbart en del av
arbetskraften – alltså de högre avlönade – ökar sin
produktivitet och därmed springer ifrån lönemässigt.
Vänstern är ”netto”-politiker. Visst, brutto kanske de springer
ifrån, men det är därför vi har skatt som det viktigaste
politiska verktyget. Vi skattar de högavlönade ännu högre och
utjämnar därmed alla skillnader. På så sätt har vänstern en
människosyn som inte bygger på människors potential: ”Äh,
strunta i att utveckla jobbet. Vi ska se till att alla får lika lön,
ändå. Du behöver inte känna att arbetet du utför har något
som helst samband med vad tjänar.”
Den solidariska kreativiteten
De företag som förmår utveckla såväl varumärke som
produkter är öppna inför omvärld och förändring, och
samarbetar kring forskning och utveckling.
Den nya kreativiteten - som varje enskild medborgare som
näringslivet måste förhålla sig till - kan bäst uttryckas i ”Fuck
Einstein”.
Copyright: Paul Alarcon
21
22. Detta är ett paradigmskifte i paradigmskiftet. Inte bara sker Jonny Johansson, kreativt ansvarig på ACNE,
intervjuas i en intervju med The Times den 22
en förskjutning till förmån för kreativitet, utan kreativiteten
augusti 2009:
förändras. Detta är denna utveckling som såväl politiker som
näringsliv haft svårt att förstå i Sverige. Hela Pirate Bay-
debatten kan ses i detta ljus. Unga människor är i dag del av If the A in Acne stands for ambition, that
ett flöde av kunskap, inspiration, idéer, infall och uttryck, via certainly characterizes the way the collective
nätet och på stadens gator och torg. Att vara delaktig i detta of four has grown into a family of successful,
flöde är avgörande, för såväl den egna sociala utvecklingen,
independent companies – companies that
som möjligheten att skapa sig sysselsättning och jobb. Men
have been known to bail each other out
också för möjligheten att bidra till de stora frågorna. Därför
when they’ve run into financial difficulties,
blir hotet att stänga ned Pirate Bay av ”etablissemanget” ett
direkt hot mot livsstil, framtid och kapacitet. De som växt which the fashion side did at one point, when
upp med den nya sortens kreativitet vägrar stängas av från Johansson got too ambitious for his own
flödet. good and made too many jeans in one early
season. But there’s still a kind of
Denna nya syn på kreativitet bär tydliga socialdemokratiska interdependent, social democratic quality in
värderingar. Det är en process där man skapar tillsammans, evidence within the Acne family – very
man delar med sig, lyssnar på varandra, och struntar i formell Swedish.
auktoritet och hierarkier. Våra ungdomars vilja att lösa frågor
i grupp, att diskutera med varandra, att skapa sig nyanserad “We sometimes get into trouble when we
förståelse bortom det förenklade är drivkrafter vi ska vara deal with American or British companies,
stolta över som svenskar. Det vi ser är en förlängning av alla because as Swedes we tend to work very
de gånger en svensk förälder sagt ”dela med dig” till sitt barn. collaboratively and to ignore the
Det är precis vad de gör. De sprider glädje, inspiration och
hierarchies,” admits Max Ahlbom, co-
utvecklingskraft mellan sig. Därför blir de upprörda över
ordinator on Acne Digital. That thought is
”etablissemangets” reaktion (på t.ex. fildelning). Sociala
echoed by Johansson, who with a generosity
nätverksrelationer är grunden för kreativitet, inte enbart
also seldom found in fashion, attributes his
distributionsväg för redan kreerad materia.
own success as a designer to the fact that “I
Creative commons och “free software” är uttryck för denna like to work with people who are better than
nya ekonomi och kreativitet. me”: people like Frida Bard, in charge of
womenswear, and Christoffer Lundmann,
”Free” i ”free software” står inte för att det är gratis, utan för
head of menswear design.
att källkoden är gratis. Det är för att man vill bidra till en
kollektiv utveckling av programvaran på ett sätt som gynnar
såväl ”mig” som ”dig”. Detta sätt att dela med sig och se på
kollektiv kreation stärker innovationskraften.
Creative commons är en ny upphovsrättslig modell vars syfte
är att enklare dela med sig av kreativitet och estetiska utryck.
Istället för en strikt upphovsrätt, har upphovsmannen genom
Creative commons möjlighet att släppa på upphovsrätten
under reglerade former. Man låter helt enkelt ”commons” att
använda det man skapat utan svåra upphovsrättsliga trösklar.
Man skapar en sorts kreativ allemansrätt. På så sätt blir det
kollektiva kreativa flödet än kraftigare. Man inspirerar
varandra, använder varandras verk (under reglerade former)
för att skapa något ännu bättre eller annorlunda. Det är en A shared culture
kollektiv kreativ utvecklingsprocess. http://www.youtube.com/watch?v=1DKm96Ftfko
22
23. I Sverige har vi ännu inte växlat ut insikten att det är slöseri
med mänsklig förmåga att låta mängder med människor
syssla med enahanda och rutinmässiga uppgifter. I finans-
och arbetslöshetskrisens spår är det än svårare att växla bort
från det gamla industriella samhället. Vi håller fast vi det vi
kan. Och det räddar oss idag. Och även imorgon. Men inte
om tio år.
Större delar av arbetslivet måste utveckla metoder och
arbetssätt som bättre uppmuntrar och tar tillvara på
medarbetarnas kreativitet.
Kreativa medborgare
Frågan är: hur fostrar vi fram ännu kreativare medborgare?
Det enkla svaret idag är: vi gör det inte, utan vi gör
motsatsen. Vi kväser kreativiteten.
Och den största skurken är skolan. Utbildningsforskaren Ken
Robinsons tes är att dagens skola är utformad utifrån två
principer: den industriella ekonomin och upplysningens syn
på kunskap och förmåga.
Den industriella ekonomin bygger på arbetsdelning. Olika
arbetsmoment utförs av olika personer i olika rum och tider.
Fords löpande band är sinnebilden för detta. Men det är
bilden/symbolen för det mekaniska arbetet. Än viktigare var Sir Ken Robinson
så klart uppdelningen i ”tänkandet” och utförandet. Det var Changing Education Paradigms
en liten, välbeställd och upplyst grupps rätt att bestämma http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U
vad som skulle produceras och hur.
Upplysningens främsta kraft var att bryta kyrkans makt över
tanken, och istället hävda förnuftets och kunskapens makt.
Det var en tro på människans förnuft. Och i detta fanns en
jämlikhetstanke, att alla människor kan tänka själva. I
förlängningen var det denna filosofi som ledde fram till den
obligatoriska skolan. Alla kan utbildas.
Men ändå inte. Upplysningstiden präglades av elitism. Till
exempel fanns det bland upplysningens största tillskyndare
en syn på att länder inte kan låta sig styras av folkvilja. Istället
skulle upplysta envåldshärskare styra i folkets intresse. Det
fanns under hela upplysningstiden en konflikt mellan idealet
och synen på den enkla människans outbildbarhet.
Denna konflikt är idag del av den svenska skolans DNA.
Främsta förespråkare är Jan Björklund. ”Alla vill inte gå på
högskolan”, säger Jan Björklund. Med det menar han att alla
inte kan. Och därför inte bör. ”Kan inte” eftersom de är
arbetarklassungdomar som inte klarar av den akademiska
bördan. ”Bör inte” eftersom Jan Björklund är
”organisationens” främsta tillskyndare: hans jobb är att se till
att den redan etablerade och organiserade arbetsmarknaden
23
24. får de anställda de behöver (trots att industrin behöver
omformas och att ungdomarna själva kanske vill annat).
Skolan i sig är en fabrik. In- och utringning, olika lokaler för
olika ändamål, de utbildas i bestämda och rigida enheter
(klasser). Och de klustras efter ålder, trots att ålder är det
minst relevanta de har gemensamt när det gäller utbildning
och kreativitet.
Detta sätt att ordna skolan är inte bästa sättet att gynna
bildning. Däremot är det bästa sättet att standardisera. Och
det är ju dagens utveckling. Att standardisera. Ken Robinson
hävdar att vi måste gå åt andra hållet.
Vi måste hitta sätt att bygga vidare på den kraft som vi alla
verkar födas med: fantasin. Och utveckla den till förmåga att
tänka ”divergent”. Därifrån är vägen kort till kreativitet (som
är att tänka divergerande på ett värdefullt sätt).
Ken Robinson hänvisar till en undersökning som visar hur vår
förmåga till divergerande tänkande avtar med åren. Inte
ökar, utan avtar. När man frågar ”vad kan man göra med ett
pappersgem” brukar de allra flesta komma på tio till femton
användningsområden. De som är duktiga kommer på upp
emot två hundra. Undersökningen ställde sådana frågor och
gjorde en skala där de som hamnade i översta skiktet kunde
klassas som genier. Och så lät man förskolebarn svara på
frågorna. Och sedan samma barn när de var 8-10 år. Och
sedan igen när de var 13-15. Hur många kunde klassas som
genier i förskoleåldern? 98 procent. När de var 8-10 år? Cirka
hälften. Progressionen är tydlig. Skolan urholkar människans
inneboende förmåga till divergerande tänkande.
Over Sernhede skriver i ”Territoriell stigmatisering, ungas
informella lärande och skolan i det postindustriella
samhället”:
”Skolan har inte längre uppgiften att fostra till lönearbete,
varken i innerstaden eller i förorten. Men medan
medelklassens barn i innerstadsskolorna får en utbildning
som på ett adekvat sätt ger dem möjligheter att möta det
postindustriella samhällets krav på entreprenörskap,
kreativitet och egna val, så ter det sig som om förortens
skolor närmast har funktionen att fostra barnen till acceptans
av marginalitet och underordning. Ser vi till resultat vad gäller
avgångsbetyg och vad som händer med de unga från förorten
efter skoltidens avslutande så framträder ett mönster. De
ledarskapsideologier och pedagogiska modeller som regerar
på de skolor som ingår i vår studie har som mål att bryta
detta mönster, men det tycks ändå som om oavsett vad
skolan har för avsikter och mål, oavsett vilken pedagogik eller
vilka visioner man har med undervisningen, så är skolan
kontaminerad av den dominerande diskursen om förorten.”
24
25. I en skola som uppmuntrar kreativitetsutveckling är detta
inte acceptabelt. Den borgerliga alliansens politik, där alla ska
hitta sin plats i organisationsskissen och inte ska tro att de är
mer än så, är förödande för oss, såväl mänskligt som
ekonomiskt.
Ett omfamnade av kreativitet och frigörelse är att acceptera
viss oordning. Därför är social trygghet försäkrad av staten
avgörande för såväl individens som samhällets utveckling.
Joel Mokyr skriver i boken ”The lever of riches”, 1990: ”Såväl
ekonomer som historiker inser den stora skillnaden mellan
homo economicus och homo creativitus. Den ena gör det
mesta av vad naturen har givit honom, medan den andra gör
uppror mot naturens regler. Teknologisk kreativitet är, liksom
alla annan kreativitet, rebellisk.”
1974, i det radikala klimat som då var, skrev feministen Inga-
Lisa i HSB:s tidning Att Bo om småhusägaren: ”Han är
skuldsatt och bunden av räntor och amorteringar (strejkar
alltså ogärna, säger inte upp sig i hastigt mod), han är fullt
upptagen på fritiden med att klippa gräsmattan och laga
staketet (ofarliga sysselsättningar), han har gott om utrymme
och stora ”behov”, och är alltså, i motsats till den som bor
kollektivt, en idealisk konsument. Han äger och är följaktligen
samhällsbevarande: ett folk av villaägare gör förvisso inte
revolution!” Trots det allt för radikala kommunistiska
anslaget, och att vi idag kanske mer renoverar kök än bygger
staket, kan vi känna igen oss i beskrivningen. Vi har landat i
den största organisationen av alla, samhället, och har inga
incitament att rubba detta. Detta hämmar kreativiteten.
När kreativiteten och dess utlopp får styra form och
sammansättning blir det industriella sättet att jobba
begränsande. Detta måste (S) förhålla sig till. Vi måste
välkomna en utveckling som förändrar vissa grundfundament
i hur vi arbetar. Men det som talar mest för en stark
socialdemokrati och en stark fackföreningsrörelse i framtiden
är arbetsmiljöns relevans för den kreativa utväxlingen.
25
26. Kreativitet förutsätter urbanitet
Richard Florida, forskare vid University of Toronto, hävdar att
de kreativa motorerna i samhället är städerna. Det är staden,
med alla dess flöden, mångfald av kompetenser, kreativt
spetskunnande och öppenhet inför det nya, ifrågasättande
och inspirerande som kan ta hand om och ekonomisera
kreativiteten. Han har skapat ett kreativt index, som mäter
städers förmåga att vara kreativa, och bygger på tre
perspektiv: Teknologi, Tolerans och Talang. Kreativa
människor söker sig till städerna. Att värna städers
attraktionskraft är därför ett sätt att stödja kreativiteten, och
därmed den ekonomiska tillväxten.
Socialdemokraterna måste acceptera städernas potential.
Ökad kreativitet kommer i symbios med ökad urbanisering.
Och visst, det betyder att storstadsregionerna får allt mer
makt och inflytande. Och så ska det vara. En förflyttning av
politikens fokus till urbanitet är egentligen bara att erkänna
den roll storstäderna spelar idag, för den sociala, ekonomiska
och miljömässiga utvecklingen. Nationalstatens vikt urholkas
sakta men säkert.
Men det är mer än så.
Enligt SCB är andelen boende i tätorter i Sverige 84 % (En
tätort har minst 200 invånare). Detta visar att Sverige inte
lägre är ruralt. Men är vi urbana?
Alla medborgare påverkas av och är en del av urbaniseringen,
och dess utvecklingskrafter påverkar i princip alla, oavsett var
i landet vi bor och på vilket sätt. Men vad är urbanitet? Hur
ska man stötta det, politiskt? En av de mest inflytelserika
urbaniseringsforskarna, Jane Jacobs, skrev redan på 50-talet i
boken The Death and Life of Great American Cities vad det är
som skapar värde (ekonomiskt, socialt och kulturellt) i
staden:
1. Att det är blandade funktioner istället för att
separera dem. Med andra ord, vi ska inte bo på ett
ställa, jobba på ett annat och handla på ett tredje.
Där dessa funktioner blandas, i kvarteret, skapas
värde.
2. Korta kvarter och öppna ytor för möten mellan
människor, i olika åldrar, olika bakgrund, olika
klasser, ute på olika ärenden.
3. Gamla byggnader blandat med nya. Det skapar ett
område med olika typer av människor.
4. Tätbefolkat, för att skapa ett synligt och attraktivt
stadsliv.
26
27. URL/IRL
Hur kan Åmål lyckas med detta? Svårt, och dyrt att göra IRL
(In Real Life). Men att förstå att dagens unga generation
redan lever urbant på nätet (URL/på Internet) är viktigt att
förstå för Åmål. De principer som Jane Jacobs listade för en
kreativ stad går att återfinna på nätet.
Multifunktionalitet. På nätet gör vi allt, och möts i
multifunktionaliteten. På särskilda platser, fora,
såsom Facebook, kan vi dela med oss av olika skärvor
av våra liv, arbete, fritid, familj, etc. Det blir ett
inspirerande flöde.
Korta kvarter. På nätet är det inte ”långt att gå”
mellan olika funktioner, och tätheten är hög. På en
webbsida kan utgången till andra alternativ vara
hundratals.
Olika åldrar på byggnader. Olika ”åldrar” och
funktioner på webbplatser, som gör att människor
blandas, oavsett klass, etnicitet, inkomst och ålder.
Täthet. Nätet klarar av täthet som inte klaras i det
fysiska rummet. Antal vänner i dialog samtidigt kan
vara uppemot hundratal på en kommentarsslinga till
ett facebookinlägg. Det skulle krävas en
konferensplanering för att ordna det i riktiga livet.
På så sätt agerar idag många människor i en ”urban miljö”
dagligdags. Men urbanitet är något mer. Det är ett
förhållningssätt till människa, ekonomi, samhälle som präglas
av det täta livet. Vad är det vi säger oss vara när vi är urbana?
Richard Floridas tre T:n är en bra utgångspunkt. Han hävdar
att storstadsområden med hög koncentration av
högteknologi, konstnärligt verksamma personer, ett stort
inslag homosexuella och en grupp som han beskriver som
"high bohemians" står i samband med en hög nivå av
ekonomisk utveckling. Som ett sätt att ranka detta värderar
han städer eller stadsdelar efter de tre T:na: Teknologi,
Talang och Tolerans. Genom att främja dessa tre främjas
urbanitet.
Att vara urban är också något annat.
I rapporten Stadsutbredning och kärnor (Stockholm 2009,
Region- och trafikplanekontoret vis Stockholms Läns
Landsting) visas hur aktivitetstäthet faller med avståndet från
den centrala kärnan.
27
28. En artikel från Strategy+Business refererar till Geoffrey West,
forskare vid Santa Fe Institute: “A global study by Geoffrey
West, a theoretical physicist and former head of the Santa Fe
Institute. West found that the creativity of a city scales to the
quarter power with respect to size. What that means is that a
metropolis 50 times the size of a nearby town is, on average,
130 times more innovative on measures such as the quantity
of inventors, number of inventions, research and
development budgets, and so on. Further, West found that
the average resident in that city is three times as creative as
his or her smaller-town neighbor.”
Staden med dess mångfald av möjligheter låter invånarna
utforska olika vägar genom livet, om det så är för att
undersöka vingummifärg eller skapa nya tjänster. Impulser
ges utrymme att fortsätta längs sin egen tangent, utan att
hindras av omständigheter, tradition eller öppettider. Den
kreativa staden blir ett medie där medborgarskapad
kreativitet mixas och flödar runt. Staden blir inkubatorer för
sociala nätverksmarknader.
Det är denna urbanitet som är vägen framåt för såväl det
socialdemokratiska partiet som Sverige. Att förstå att alla är
på väg att urbaniseras, IRL och URL, oavsett om man bor i
Almvik, med 201 invånare, eller i Stockholm. Vi ska öka
urbaniseringstakten. Som Richard Florida säger: ”Kreativitet
behöver en social och ekonomisk miljö som kan vårda den i
alla former.”
I perspektivet av den kreativa frigörelsen i städerna finns
också en längtan efter gemenskap, att vara delaktig i en
pågående samhällsförändring. Den individuella utvecklingen
vill speglas och bekräftas i ett kollektivt sammanhang, på
orten, i staden eller på nätet. Ett socialdemokratiskt
perspektiv.
28
29. Framtiden tillhör förorten
Per Wirtén skriver i sin bok ”Där jag kommer från – kriget
mot förorten” om skillnaden mellan möjligheter som
politikens blick medskapar. ”Hälsovägen skär som en rak
gräns mellan två Flemingsberg. Jag ser ingen som passerar
över den. Övergångsställena ligger tomma. På höger sida
ligger arbetarstaden och på vänster sida kunskapsstaden. I
den senare ligger Universitetssjukhuset med medicinska
nischer i världsklass, Karolinska Institutet med en tredjedel av
sin forskning, Tekniska Högskolan KTH som tillsammans med
Karolinska utvecklar arbete kring medicinsk teknik och
naturligtvis Södertörns högskola. *…+ Men båda sidor förenas
av att de är mer globala stadsdelar än de flesta i
Storstockholm. De sträcker ut sig mot avlägsna platser.
Forskarna spinner drömmar om elituniversiteten i Europa och
USA: Cambridge, Harvard, Duke, Stanford. I arbetarstaden
löper kommunikationsvägarna mot helt andra
världsmetropoler: Istanbul, Teheran, Bagdad. Somalier i
Flemingsberg kan bläddra mellan somaliska teveprogram som
sänds från städer som Bryssel, Chicago, Stockholm och
Mogadishu. Plats och tillhörighet är komplicerade saker på
båda sidor Hälsovägen. I kunskapsstaden värderas de globala
nätverken högt och kallas kreativa. I arbetarstaden anses de
hota landets språkliga och kulturella sammanhang. Politiska
rapporter och utredningar förmedlar uppfattningen att de
skapar tillväxt i ett hus och utanförskap i ett annat.”
Som parti är vi skyldiga. Se bara på rapporten ”Bokslut
Rinkeby - så har fyra år med en borgerlig politik slagit mot
Stockholms fattigaste” som partiet i Stockholms Stad tog
fram inför valrörelsen 2010. Där utmålar vi Rinkeby som ett
utsatt område. Det är den ena eländeskvoten efter den
andra. Inget verkar fungera. Och vi gör det genom att
redovisa ytliga makroperspektiv istället för att se mänskliga
mikroperspektiv. Vi skriver själva fram och befäster
utsattheten. Rapporten stinker av bedömningen att Rinkeby
är förlorat. Så blir det när innerstadsbor kämpar för förorten.
”Borgerligheten har gjort dem till förlorare, men med min
politiska kapacitet ska jag göra dem till mindre förlorare.” Per
Wirtén använder sig av ett annat begrepp: ”Politiken i
Stadshuset domineras av stadskärnans begränsade
perspektiv och den ”över medelklass-etnocentrism” som
Herbert Gans identifierade för snart femtio år sedan.” De två första meningarna i rapporten lyder:
”Rinkeby är ett av de socioekonomiskt sett mest
Otroligt att de fortfarande röstar på oss, när vi inte ens har utsatta områdena i Stockholms stad. Det är den
mage att se dem som handlingskraftiga människor. stadsdel där medelinkomsten är allra lägst, liksom
förvärvsfrekvensen.”
Vår tids normer – tydligt i de yngre generationerna – är
http://www.socialdemokraterna.se/upload/webbf
individualism, självförverkligande och öppenhet, framför oralla/ak/stockholm/dokument/pdf/stadshuset/20
industriålderns värderingar: homogenitet, likriktning och en 10/Bokslut%20Rinkeby.pdf
29
30. vilja att passa in. Och i Sverige mer än i många andra länder.
Och häri ligger (S) problem med att förstå
förortens/ytterstadens ungdomar. I (S) ögon borde de vilja
vara offer, eftersom de är fattiga, segregerade och inte kan
språket som en riktig svensk. Men dessa ungdomar är
fostrade i Sverige. De har frigjorts från tvingande
familjetraditioner. De har gått i demokratiskt inriktade
förskolor, som byggt verksamheten på lekens grund. De är
flerspråkiga och växlar mellan identiteter. Och de tar del av
subkulturer som fötts i alla delar av världen. Sverige har
fostrat all ungdomar, också förortens ungdomar, till kreativa,
självständiga individer med skaparlust. Men samhället kan
inte ta upp den här energin.
Urbaniseringen flödar utifrån in. Nya centra utanför de redan
etablerade historiska centrumen kommer att växa fram, s.k.
edge cities. I Stockholm är det tydligt att kreativ plats och
innovation också förläggs till nya centra: Telekom och Kista,
Medicin och Huddinge/Södertälje. Frågan är hur man lyckas
använda omgivningens potential. I ytterstaden finns den
solidariska kreativitetens hjärta.
(Svenska Dagbladets tunnelbanekarta över hur stockolmarna röstade i 2010 års val)
30
31. Moderaternas fattiga ekvation
Moderaterna har i och med Reinfeldt åter hittat sin själ och
sin berättelse. ”Gör din plikt: arbeta”. Det är genom att
jobba, och få pengar i plånboken (och dessutom mer pengar i
och med skattesänkningar) som du kan köpa frihet. Köp dig
tid. Köp dig kultur. Köp dig bildning. Köp dig materiell
trygghet. I deras samhällssystem måste jag konsumera min
mänsklighet. Och det tar upp all vår tid. Vi är nu inne i vad
Göran Persson fruktade: inte bara marknadsekonomi, utan
ett allt mer utstuderat marknadssamhälle.
För moderaternas är ekvationen enkel: anställning +
marknadsekonomi = frihet. För dem har aldrig social och
kulturell frihet – bortom klass – varit önskvärt. De är i
grunden i ett konservativt parti som vill behålla
samhällsordningen. Då ska alla förbli på sin plats.
Klassfrigörelse skapar oordning på ”marknaden” (i alla dess
former) och rubbar därmed jämvikten i deras ekvation. Sällan
har vi haft så visionslöst styrd regering. Anders Borg är som
den stora Oz, fast med en whiteboard-penna där han på en
gigantisk whiteboard gör en organisationsskiss över samtliga
invånare i kungariket.
Medan moderaterna säger ”Var den du är” – i produktionen,
på orten, i klassen, i bildningen – måste Socialdemokraterna
säga ”Var mer än du är”. Det stora gemensamma projektet
för samhällsförändring delegerar vi till individen, vi ber dem
anamma sig själva som kontinuerliga förändringsprojekt. Är
du inte mån om frigörelse, så förbli. 2000-talets politik är inte
för dig.
31
32. Öppenhet för mångfald är värdeskapande.
Sverigedemokraterna är gårdagens parti.
Med den syn på mångfald, värdeskapande och ekonomisk
tillväxt med utgångspunkt: kreativ urbanitet kommer
Sverigedemokraterna blir det förgångnas parti.
Sveriges tillväxt och styrka bygger på att utnyttja och
kapitalisera på mångfald och nya idéer genom kunskap och
kreativitet. I det samhället har Sverigedemokraternas
perspektiv ingen plats. Deras samhällsbygge kommer att
ruttna inifrån. Detta måste bli socialdemokraternas främsta
kritik mot Sverigedemokraterna. Att de är tillväxtfientliga och
kommer att kosta oss jobb och utvecklingskraft.
32
33. Vi måste göra oss av med den
fabriksproducerade politiken inom partiet
Socialdemokraternas inre demokrati är såväl avundsvärd som
problematiskt. Partiets folkrörelserötter har skapat ett parti
och en organisation som med mycket – och många – starka
institutioner samt tydliga regler för hur politik ska tas fram är
demokratisk. Jag som enskild kan få en motion bifallen av
partiets högsta organ, partikongressen. Men vägen dit är
lång, genom lokalföreningen, kommunen och distriktet. Det
är diverse styrelsen som ska bifalla på vägen för att det ska
lyckas.
Framförallt är det så politiken skapas. Punkt. Förslag ska in
någonstans utmed denna värdekedja (är man vanlig
lokalmedlem är det längst ned i lokalföreningen, är man
partiordförande är det bara att presentera dem för
partikongressen). Men partiet kan aldrig gå utanför kedjan.
Och är något beslutat är det fastslaget. Inget utrymme för
förbättring eller förändring finns förrän fyra år senare till
nästa partikongress.
Denna ”löpande band”-metod för att skapa politik fungerar
inte längre. I ett samhälle där allt fler löntagare arbetar i
processer, med kontinuerlig utveckling av varor och tjänster,
och där det är tjänstefel att inte förbättra när tillfälle ges,
framstår det socialdemokratiska partiet som
utvecklingsfientliga. Vi måste inse att beslut ska tas fortare,
att öppen dialog om föregående beslut ger underlag för
fortsatt förbättring av beslutet, och att samhället kräver att
politiken är flexibel och anpassningsbar.
Materiell produktion
Input Produktion Output
Immateriell produktion
Input Output
33
34. Politik för kreativitetsutveckling:
reformförslag
Utgångspunkter
Detta är naturligtvis inte en uttömmande lista av
reformförslag. Snarare ska de ses som exempel på förslag
inom ett antal politikområden som kan bidra till ökad
kreativitet i samhället. Många av förslagen är dessutom
”gamla” socialdemokratiska förslag. Men kreativitetsanslaget
ger ofta de gamla förslagen ytterligare tyngd.
Reformförslagens effekter påverkar en eller samhällsaspekter
av kreativitet. Dessa kan delas in i tre sfärer:
1. De kreativa näringarna. Präglas av:
a. Produktion, näring, experter, slutna system
2. Kreativa tjänster. Präglas av:
a. Tjänsteekonomi, slutna nätverk, experter,
kluster
3. Kreativa medborgare. Präglas av:
a. Samhällskultur, öppna nätverk,
användargenererat
Kreativa
medborgare
Kreativa tjänster
Kreativa näringar
Skola och utbildning:
K2 – Kunskap+Kreativitet
Haningemodellen som grund
Haningemodellen kom till 2005. Socialdemokraten Robert
Noord satte sig ned tillsammans med sina borgerliga kollegor
för att göra något åt att Haninge var Sveriges sämsta
barnkommun och Sveriges sämsta barnkommun. Resultatet
blev en politik som mixade Jan Björklunds nya politik med
den gamla socialdemokratiska. Men istället för att antingen
som Jan Björklund hävda att eleven själv har allt ansvar för
att tillgodogöra sig kunskap, eller som socialdemokratin
hänvisa till att dåliga resultat i skolan är det omgivande
34
35. samhällets fel, blev Haninges svar att det är på skolan det
beror. I boken Att riva plåstret – Tankar om en ny (S)kolpolitik
beskrivs modellen: ”Med höjda förväntningar kommer också
höjda resultat, det var hypotesen Haninge arbetade efter.
Man hade sett hur lärarnas låga förväntningar styrde och den
negativa effekt detta fått på elevernas kunskapsinhämtning. I
Haninge trodde enbart 60 procent att det var möjligt för
Haninges elever att klara av de grundläggande målen. Det var
också precis det som var resultatet: 60 procent av Haninges
elever lämnade grundskolan med fullständiga betyg.”
Skolverket skyllde dessutom de dåliga resultaten på den
socioekonomiska strukturen i kommunen.
Robert Noords recept för en framtid socialdemokratisk
skolpolitik är avgörande för att frigöra varenda unge, och
kunna ge barnen verktyg för att vara kreativa. ”Det absolut
viktigaste är att vi får en skola som har höga förväntningar på
alla elever. *…+ Det är också viktigt att slå fast att det är
elevens rätt att få lämna skolan med tillräckliga kunskaper
och det är skolan som har ansvaret för att eleven kan
tillgodogöra sig kunskapen.”
Det är de höga förväntningarna som skapar självförtroende,
lust och förmåga att gå den kreativa vägen. Höga
förväntningar är avgörande om Sverige ska klara sig i den
globala kreativa ekonomin.
Kunskap+Kreativitet är en ambitionshöjning av skolpolitiken.
Kunskap räcker inte längre.
En ny läroplan som tar sig an att tolka omvärlden och
vågar peka ut en riktning för skolan:
Kunskap+Kreativitet
Läsåret 2011/2012 börjar den nya läroplanen gälla. Det är ett
läro-och kursplansarbete som initierades av Jan Björklund
och bär hans signum. När läroplanen presenterades sa
utbildningsministern: ”Kraven i skolan ska vara tydliga och
konkreta. Lärare, föräldrar och elever ska förstå vad som
förväntas under lektionerna. Läroplanen slår fast att eleverna
har rätt till strukturerad, lärarledd undervisning. Det är dags
att uppvärdera läraren och undervisningen i skolan.”
Det betyder:
Mer katederundervisning – ”läraren har ordet”
Läraren som kunskapsförmedlare ska ha respekt –
”Jag är facit”
Struktur, ordning och reda – ”Tyst, stilla och blickarna
framåt i klassen”
35
36. Standardiserade mål som skapar en standardiserad
undervisning – ”Du ska kunna det här – och det är så
här du lär dig”
Roger Sjunner skriver i sitt examensarbete från Malmö
Högskola Kreativitet i äldre, nuvarande och kommande
läroplan för grundskolan följande:
”När industrin som arbetsplats, med sina producerande
maskiner, tar mindre plats i det allmänna medvetandet,
fungerar maskinen allt sämre som metafor för andra
samhällsföreteelser. Eleverna som går till skolan varje dag
förväntas inte längre komma till skolan som tomma tavlor –
enligt John Lockes idé om den nyfödda människan som en
tabula rasa – som ska fyllas med fakta och termer innan
dagen är slut. I stället förväntas eleverna vara delaktiga i sitt
lärande. Lärarna är inte längre förmedlare av kunskap i
samma grad. Lärarna blir i stället handledare, som hjälper
eleven till lärande och utveckling.”
I samma anda beskriver Sten Svensson utmaningen i Lärarnas
Tidning (nr 3, 2009):
”Under 1900-talet gjorde det svenska samhället en resa från
ett odemokratiskt samhälle till ett demokratiskt. Från en
odemokratisk skola där eleverna disciplinerades med våld till
en skola med en demokratisk och human människosyn. [---]
Svenska skolelever är frimodiga och kreativa och de vågar
ifrågasätta om de anser något vara fel. Svenska elever gör
inte skoluppgifterna för att de är rädda för lärarna utan för
att de har en inneboende lust att lära. Precis som vi vuxna.
Det är en elevsyn och en skola som vi ska vara väldigt rädda
om. ”
Det betyder att Jan Björklund i ett alexanderhugg tar skolan
tillbaka ca 50 år istället för framåt.
Socialdemokraterna kan vid ett maktskifte inte låta detta
bero. En ny läroplan måste fram. En läroplan som bygger på
den demokratiska grunden i skolan – samtalet, öppenheten,
respekten för människan istället för auktoriteten – men också
utvecklar skolan till att forma kunskapsdrivna kreativa
medborgare.
Den nya läroplanen låtsas inte om att det finns en värld
utanför den svenska skolporten. Inte en rad ägnas åt att sätta
in skolan i den ekonomiska och arbetslivsmässiga globala
logik vi kommer att leva med de närmaste decennierna.
En ny läroplan måste våga prata om globaliseringen, om
förskjutningen från kunskap till kunskap+kreativitet, om
Sveriges förmåga att hävda sig i en global marknadsekonomi,
om den enskildes väg till egenmakt via förstärkt kreativitet.
36
37. Uppvärdera de estetiska ämnena – för att öka
kunskap+ kreativitet i alla ämnen, i alla sammanhang
(inte bara ”kulturella”)
Nordiska Rådet genomförde år 2008 en studie för att mäta
värdet av estetiska ämnen för skolelevers trivsel och
prestationer i teoretiska ämnen.
I förstudien har Nordiska rådet kartlagt flera exempel på att
kreativiteten förbättrar inlärnings- och undervisningsmiljön.
Resultatet är entydigt. ”Eleverna tar ett betydligt större
ansvar för den egna inlärningen och bättre på att presentera
sina ämnen när kreativ utveckling ingår som en del av
undervisningen i skolan. Och en bieffekt är också att eleverna
presterar bättre i modersmålsundervisningen och matematik,
vilket kan avläsas direkt i PISA-sammanhang”, säger Mogens
Jensen, ordförande i Nordiska rådets kultur- och
utbildningsutskott.
I Sverige innebär Jan Björklunds nya gymnasieskola att all
estetisk verksamhet berövats sin ställning som obligatorium
och som meriterande kurser överhuvudtaget. Eftersom
kurserna är valbara, och samtidigt inte längre ger meritvärde,
styrs eleverna till att välja bort dem om de vill få höga betyg
för att kunna läsa på högskolan.
I Skolvärlden (2010-09-15) säger den renommerade forskaren
Anne Bamford – som bland annat gjort den globala studien
”The Wow Factor”, om kreativitetens roll i undervisning – att
det kan leda till att Sverige tappar den kreativitet som skapat
IKEA och andra internationella framgångar. ”De länder som
toppar Pisas rankning har starka inslag av konst och kultur",
säger hon, och att ”de innovationer vi ser i det Svenska
samhället i dag är resultatet av den utbildning som bedrevs
för 20 år sedan”.
Den socialdemokratiska vägen är åt andra hållet. Stärk den
estetiska undervisningen. Obligatorium på alla program, och
ger meritvärde. Skapa samarbeten med det omgivande
samhället. Kan England, så kan vi. England avsatte år 2008
320 miljoner pund till satsningen ”Every primary School to
become a musical school.
Teoretisk grund på alla gymnasielinjer
Regeringens nya gymnasieskola, med yrkesförberedande
program som inte ger allmän behörighet till högskolan,
skapar onödiga trösklar och begränsningar som hämmar
utveckling och kraft. Som socialdemokrater ska vi ha höga
förväntningar på ungdomar, och ge skolorna tillräckligt med
resurser för att se till att alla klarar allmän behörighet. Jan
Björklunds syn på vissa elever som outbildbara har nu blivit
omsatt i reform. Detta måste (S) förändra.
37
38. 33 gymnasiala kreativa utbildningspalats
En tydlig socialdemokratisk idé vi som parti måste förstärka
är att statligt styrd verksamhet kan fungera som
marknadsutvecklare. SBAB är det främsta exemplet. Under
många år var SBAB marknadsledande när et gällde
bolåneräntor, och pressade marknaden på ett för kunden
fördelaktigt sätt. I USA tog regeringen över krisande General
Motors, rustade upp bolaget, tog det till svarta siffror, och
sålde tillbaka bolaget till finansmarknaden med oerhörd
vinst.
Staten kan med sin styrka och resurser visa och utveckla såväl
välfärd som marknad.
Staten bör därför finansiera 33 stycken gymnasiala kreativa
utbildningspalats över hela landet. Dessa ska få något mer
resurser än vanliga gymnasieskolor (Skolpeng 1,5 gånger
friskolenormen). Låt kommunerna ansöka om att få driva
skolorna.
Skolorna ska få i uppgift att leda utbildningssystemet i
utvecklingen mot kunskap+kreativitet. Det ska ställas krav på
att de samarbetar med högskola/universitet, med något eller
några näringar/kluster, att de finns i städer/orter med stor
etnisk och annan mångfald och att de har förmåga att
använda den senaste teknologin.
Intagning sker dels med betyg, dels på intagningsprov
baserad på kreativitet/talang (”Creative aptitude”). Betyg får
aldrig stänga ute en elev som har potential att bli
superkreativ.
Kreativt pedagogiskt institut, för att utveckla
skolbarns kreativitet
Skapa ett kreativt pedagogiskt institut som får i uppgift att
utveckla pedagogiken kring kreativitetsutveckling. Detta
institut kopplas till de 33 gymnasiala kreativa
utbildningspalatsen, men får i uppgift att bistå hela
utbildningsväsendet. Ska presentera ny forskning och göra
den applicerbar på verksamheten i skolan. Låt
lärarhögskolorna få ansöka om vem som ska få institutet.
Utveckla vuxnas kreativa kompetens
Alla medborgare, oavsett arbete, utbildning och livssituation,
behöver hitta avsättningsytor för kreativt tänkande. Det är
först när man kliver ur den situation man är i, antingen
enbart tankemässigt eller fysiskt, och därmed möter nya
intryck och infall, och därmed kombinerar flera världar, som
kreativitet hittar sitt bränsle. Att enbart sitta på sin
arbetsplats för att utveckla sin arbetsplats duger inte.
38
39. Här kan staten vara främsta garant för att ta ansvar för att
detta sker.
IKS (Individuellt kompetenssparande)
Människans egna drivkrafter måste ligga till grund för fortsatt
utveckling av kunskap och kreativitet. Som parti behöver vi
uppmuntra alla att ta eget ansvar för kreativitets- och
kunskapsutveckling. Därför bör staten införa Individuella
kompetenskonton. Utformningen kan ske på olika sätt, och
därmed också statens finansiering. Globaliseringsrådet
skriver i sin slutrapport:
”Eftersom Rådet anser att tillkomsten av ett bra
finansieringssystem för återkommande utbildning är en
strategisk utbildningspolitisk fråga vill vi redan här slå fast att
det offentliga bör ta ett delansvar för finansieringen av ett
sådant system, antingen i form av avdragsrätt för sparade
medel eller genom att staten kompletterar privata
insättningar (till exempel från individer och arbetsgivare)
med bidrag av skattemedel.
Allomfattande komvux
Komvux ska vara flexibelt, tillgängligt och utvecklande för
alla. För de som saknar gymnasial utbildning får det inte
finnas en enda tröskel för att kliva in i komvux. De ska
uppmuntras till att utbilda sig vidare, och vidga sina vyer. Om
en högutbildad upplever att komvux är ett alternativ för att
utvecklas vidare – till exempel genom att lära sig ett nytt
språk – ska det offentliga uppmuntra detta. Sänk spärrar,
finansiera för fler platser och uppmuntra människor med
olika bakgrunder att kliva ut och in i utbildning.
En modern statligt finansierad folkbildning – fokus på
kreativitet.
Folkbildningen får årligen 1,5 miljarder kronor av staten,
genom studieförbund och folkhögskolor, för att genomföra
studiecirklar och folkhögskolekurser. I dag får 150
folkhögskolor och tio studieförbund del av statsbidraget.
Antal deltagare är stort:
Antal deltagare i studiecirklar/år: 2,1 miljoner
Antal studiecirklar/år: 285 000
Antal besökare på kulturprogram/år 15 miljoner
Antal kulturprogram/år: 250 000
Folkbildningens idégrund har många
kännetecken. Idégrunden är ickeformell då den saknar
nationellt fastställda läroplaner och betyg. Folkbildningen
värderar både praktiska och teoretiska färdigheter.
Folkbildning har förmågan att agera flexibelt med
okonventionella metoder för att möta nya behov i samhället.
Folkbildningens uppdrag är att själpåtaget uppdrag, och
staten stöttar detta. Men staten är också en medpart i
folkbildningen. En socialdemokratisk regering bör ge
39
40. folkbildning ett tydligt uppdrag att stärka deltagarnas
kreativitet.
Utvecklingspengar för kreativa projekt
Många medborgare har idéer på projekt som är kreativa,
gynnar samhället i stort och utvecklar verksamheter. Staten
bör starta en fond som stöttar utvecklingsprojekt som
utvecklar kreativitet inom kultur, arbetsliv, föreningsliv,
offentlig sektor, etc. Benchmark är Allmänna Arvsfonden,
som beskriver sin verksamhet så här: ”Arvsfonden stödjer
ideella föreningar och andra icke-vinstdrivande
organisationer, som vill pröva nya idéer för att utveckla
verksamheter för barn, ungdomar och personer med
funktionsnedsättning på deras egna villkor. Vi vill ge
organisationerna möjlighet att pröva nya idéer som kan
utveckla verksamheten inom olika områden.”
Trepartssamtal - stat, arbetsgivarna, facken
En socialdemokratisk regering bär ta initiativ till
trepartssamtal mellan stat, arbetsgivarna och de centrala
fackliga organisationerna om hur löntagarna ska utvecklas för
att kunna delta än bättre i den produktivitetsdrivna
ekonomin.
Föräldraperspektivet
Det finns också ett föräldraperspektiv i detta. Ska vi utveckla
våra barns kompetens och kreativa kunnande måste vi som
föräldrar också leverera. Barn till föräldrar med akademisk
utbildning har det dubbelt förspänt: Inte nog med att hälsa,
välbefinnande och trygghet är sämre hos barn med icke-
akademiskt utbildade föräldrar, de får dessutom sämre
möjligheter att utveckla sitt kreativa kunnande.
Kulturpolitik för kreativitetsutveckling
Gratis inträde till museer och maxtaxa på kommunal
kulturskola
Denna reform har (S) slagits för i många år. Den infördes
mellan 2002 och 2006 men togs bort av den borgerliga
regeringen under förra mandatperioden. Vår argumentation
för denna reform är rättvisa och jämlikhet. Bra så. Men
utifrån ett kreativitetspolitiskt perspektiv är det framförallt
en investering, i den enskilde och i samhället. I rapporten
Making of Me argumenterar författarna Jen Lexmond och
Shelagh Wright hos tankesmedjan DEMOS för att bryta ned
sådana barriärer som kostnader och praktiska faktorer för
deltagande i kultur. ”We need to find a way to connect all
40
41. young people with more opportunities to develop wider
social networks and capital that will help the shape their
economic and cultural lives in a way they are then able to
grow, sustain for themselves and pass on to their children.”
Möten med kultur – som på museer – bidrar till att inspirera
och ifrågasätta, och därmed dra igång kreativa processer. Det
leder dessutom till förvärvandet av ”mjuka” kunskaper såsom
initiativförmåga, applicerbarhet, empati, social kompetens
och känslomässig självkontroll. Något som föräldrar lär sina
barn. En förälders besök gynnar alltså även barnen, trots att
de inte är med. De 100 miljoner kronor den borgerliga
regeringen tror att de sparar, förloras i en ständigt läckande
rännil ur den kreativa potentialen.
Vi ska inte stödja kulturskolan enbart för att det ger tillgång
till konst, kutlur, musik och skapande för den enskildes fördel
och lust, ”något roligt att göra efter skolan”. Det är det också.
Men ur ett politiskt perspektiv är det en nödvändig
investering i kreativitet, ett sätt att stärka allas kreativa
färdigheter.
Forskning och utveckling
Förstärkt infrastruktur för mikrofinansiering
(mikrolån).
Idag erbjuder Almi mikrolån, men till högre ränta än
bankerna. En socialdemokratisk politik ska leda vägen på det
här området. Låt Almi agera marknadsledande istället, precis
som den socialdemokratiska regeringen lät SBAB göra med
räntorna på bostadslån: sänk räntan under dagens nivåer.
Låt den ideella sektorn få ta del av medlen. Sänka nivåerna,
sänk trösklarna, sänk kraven. Se det som en långsiktig
investering. Idag är högsta gränsen 250 000 kr hos Almi.
Skapa en ny nivå: högsta nivå 50 000. Tänk projekt. Tänk
samhällsvärde.
Satsning på inkubatorer och teknik- och
forskningsparker
Inkubatorn bistår entreprenörer med aktiv och anpassad
managementsupport, finansiella, tekniska och kommersiella
nätverk samt en kreativ tillväxtmiljö med tillhörande
kontorsservice. En Science Park erbjuder en stimulerande och
utvecklande miljö för utvecklingsföretag i tillväxt. Parken kan
beskrivas som en mötesplats mellan människor, men också
mellan idéer, människor, kunskap och kreativitet
(Branschföreningen SiSP – Swedish Incubators and Science
Parks).
Staten kan gå in som garant och finansiär av Science Parks
och Inkubatorer. Enligt branschorganisationen SiSP är Return
41