Annica Högbergs analyser

1. Valanalys utifrån mitt perspektiv
Klassperspektivet – eller; vem vill vara en förlorare?
Hur många människor identifierar sig i dag med en samhällsklass? Om jag skulle knacka dörr
hos grannarna och be dem definiera vilken samhällsklass de tillhör så tror jag att jag skulle
mötas av förvåning. Att slå fast klasstillhörighet får liksom inte plats bland alla de andra
besluten som rinner förbi en vanlig familj. Du ska hinna vara lyckad på jobbet, ha en aktiv
fritid, se till att barnen har en aktiv fritid, välja elbolag, tv-leverantör, mobilabonnemang och
tusen andra saker. Klasstillhörighetsfunderingar står inte högt på dagordningen.
Samtidigt tror jag att många vill känna att de är lyckade, känna tillfredsställelse med livet. Hur
det går till är förstås olika. Däremot diskuterar vi socialdemokrater ofta i termerna trygghet
och skydd. Vi vill att människor ska känna tryggheten i ett väl fungerande
socialförsäkringssystem. Och då måste vi få alla som just nu inte behöver systemen att förstå
att det är okej att vara lyckad. Det är väldigt fint att vara fri och lyckad i ett
socialdemokratiskt samhälle.
Vi skrek högt att alla som riskerar bli en samhällets förlorare ska rösta på oss. Moderaterna
lockade med att alla som känner sig som vinnare skulle rösta med dem. Och vem vill vara en
självidentifierad förlorare?
Klassperspektivet ska inte glömmas bort. Vi kan dock behöva definiera och debattera på nytt
sätt. Att vara i opposition mot orättvisor fungerar även när vi har regeringsmakten.
NetRoots - cyberrymdens agitatorer gör skillnad
När jag började blogga kände jag mig vilsen i både språkbruk och vilsen i hur cyberrymdens
alla glädjeämnen och problem skulle hanteras. Bloggen var min plats för mina tankar. Det
kändes ganska överväldigande med ansvaret som följde med bloggens publika förhållande. I
NetRoots fann jag allt jag behövde för att känna både trygghet och tillhörighet. Vi delar fakta,
kunskap och länkar. Att läsa andras bloggar är så utvecklande. I NetRoots finns dessutom ett
så brett kunnande. Så många olika profiler som delar med sig. Alla bidrar på sitt sätt och alla
är välkomna. Allt detta är oumbärligt i bloggosfären. Det gäller att ha en riktigt hård hud för
att kunna hantera verbala spyor som dyker upp förr eller senare. Då är det fint att ha ett gäng
som alla upplevt samma sak och som snabbt kan peppa och lyfta. NetRoots är inte bundet av
tid eller plats. Vi finns överallt och dygnet runt. Somliga mera än andra. Men alla lika mycket
värda.
NetRoots är nya tidens agitatorer, gräsrötter som ser till att agitera och ge ett annat perspektiv
på saker. NetRoots slår hål på myter, sänder smutsigheter till tvättstugan och sållar fakta från
lögner. Gammelmedia följer bloggar och hittar nyheter. Gammelmedia har fått lära sig att
nyheterna många gånger finns först i bloggosfären. Ordet bloggbävning – hur många av er
kände till det före 2010 års valrörelse?
Stor del av socialdemokraternas idédebatt förs, och kommer att föras, i bloggosfären. Må bara
partiet ha modet att förstå styrkan i NetRoots okuvliga underifrånperspektiv och kärleksfulla
kritik.

2. Politikern – ingen konstig typ
Mona Sahlin är ett unikum. Ja, det vågar jag påstå. Hon förväntas kunna svara på alla frågor
om allt i hela Sverige samt resten av världen. Jag undrar hur många av oss som känner sig
som statsministerämnen när det är vad som krävs. Lägg till detta att en politiker ska vara
fullkomligt oförvitlig in i minsta detalj. Det går bara att ha fuskat och smitit undan om man
kandiderar för att alliansparti. Jag förespråkar att man ska leva som man lär, det är inget
snack. Ingen politiker kan förvänta sig mera av andra än av sig själv. Så försöker jag leva.
Vi måste bli bättre på att tala om att politiker inte bara är Mona och gänget i Stockholm. De
allra flesta politiker, fritidspolitikern, bor granne eller jobbar på avdelningen intill. Vi är inte
så konstiga eller fullfjädrade. Vi brinner för politiken och vi jobbar på på vår fritid med lokala
frågor. Vi måste bli bra på att tala om att man inte behöver kunna svara på allt, vara extremt
mediatränad eller slipad till max för att vara politiker. Det räcker med intresset, ideologisk
hemvist och viljan att förändra. Då kommer du långt. I dag är valet att bli politiskt aktiv
många gånger synonymt med en offentlighet som jag tror är oerhört skrämmande för många.
Och då menar jag inte att politik och politiker inte ska tåla granskning, absolut inte. Men allt
för ofta handlar det om person inte om sak. Det är synd.