Renässansens kulturhistoria
•
2 gostaram•16,352 visualizações
Renässansens kulturhistoria
Recomendados
Mais conteúdo relacionado
Mais procurados
Mais procurados (20)
Destaque
Semelhante a Renässansens kulturhistoria
Semelhante a Renässansens kulturhistoria (20)
Mais de Andrzej Ferber
Mais de Andrzej Ferber (8)
Renässansens kulturhistoria
- 1. RENÄSSANS C:A 1400 – 1630 ANDRZEJ FERBER - KULTURHISTORISKA STENCILER Renässansen var perioden i den europeiska kulturhistoria som med sin ambition att frigöra sig från religionens alltför sträng påverkan på människor och kulturen, som så starkt präglade hela Medeltiden, innebar en explosion av kreativitet av sällan skådad intensitet på så gott som alla konstområden. En ny livsåskådning föddes. Benozzo Gozzolis fresk från Medici familjens kapell, Florens Benämning ”Renässans” har sitt ursprung i det italienska ordet ”rinascimento” som betyder ”pånyttfödelse”. Pånyttfödelse av Antikens värld, dess humanism och dess kulturella ambitioner. De tidigaste renässanstecken syntes i sena 1300-‐talets Florens i Italien. Inte minst Francesco Petrarca (se: MEDELTIDEN) inspirerade sina samtida att återupptäcka den grekiska och romerska Antiken, dess filosofi, kultur, vetenskap och den typiska för grekiska antiken humanismen, då människan och inte gudavärlden stod i centrum för både samhällsutvecklingen och skapandet.
- 2. -‐2-‐ Det var Petrarca och hans samtida som ”sjösatte” de nya ambitionerna att skapa för människan och om människan, att bejaka människans behov av sinnlighet, att väcka hennes nyfikenhet, att söka kunskap om världen, att sträva efter utveckling inom vetenskapen och inte minst att lära människan att njuta av livet. Francesco Petrarca Renässansen kom inte plötsligt utan var en process som pågick i sena 1300-‐tals Italien, tack vare Italiens alltmer täta kontakter med Sydöstra Medelhavet och Orienten och växande handelsutbyte med denna region. Tack vare täta handelskontakter och varuutbyte med Östern blev Venedig, Genua, Florens och Milano till mäktiga finanscentra och mäktiga metropoler. Stora finansfamiljer fick allt större makt och började påverka lika mycket stadsstaternas politik, förvaltning som kulturlivet. Denna nya handelskapitalism skedde utanför kyrkans kontroll och ledde till en snabb sekularisering av samhället. Med det ökade välståndet, högt utvecklad varudistributionskedja, finansinstitutioner som t ex. banker, kom även ett nyväckt intresse för det andliga – konsten, musiken, filosofin. Kulturen började utvecklas i lika snabb takt som det nya samhället. Italien var först att, under 1400-‐talet, utveckla den nya renässanskulturen, som bröt med det gamla medeltida kulturmönstret. Denna period kom till historia under benämningen QUATTROCENTO (quattro = 4, cento = 100, men man menar -‐ mille =1 000 quattrocento = 400, d.v.s. 1400 -‐ talet). Och det blev just 1400-‐ talets italiensk kultur som kom att inspirera 1400-‐talets andra stora renässans kulturmakt – prinsdömet Burgund i Nordöstra Frankrike i mitten-‐ och i slutet av 1400 – talet. 1400-‐tals kultur i Italien , Flandern och Burgund kallas också gemensamt för Ungrenässansen eller Pre-‐Renässansen. I övriga Europa levde medeltidsideal vidare under hela 1400-‐talet med gotiken som den allt överskuggande stilen. Först med början av 1500-‐talet blev Renässansen den enda dominerande kulturen i hela Europa och Medeltiden blev historia. Italien var det dominerande kulturlandet under detta århundrade och inspirerade konstnärer i andra länder. Samtidigt nya viktiga impulser kom till ytan inom renässanskulturen, inte minst, i Flandern, Burgund, Holland, Tyskland, Spanien, England och Frankrike. Hela 1500-‐talet var en makalöst rik kulturperiod inom nästan alla konstarter, men i synnerhet inom drama, måleri och skulptur. SENRENÄSSANSEN, 1560 – 1630, var en övergångsperiod vidare till nästa epok i kulturhistoria – BAROCKEN.
- 3. -‐3-‐ 1400-‐ och 1500-‐talet präglades av en snabb samhällsförvandling men också människors mentalitet förändrades i rask takt, faktorer som i sin tur präglade konsten och kulturen under hela Renässansen. De viktigaste av dessa faktorer var bl. a: -‐ ambitionen att veta och kunna så mycket som möjligt var påtaglig bland både de lärda som bland konstnärer, samtidigt som man ville vara duktig på så många områden som möjligt. Denna ambition, så typisk för den tiden, kom till eftervärlden under begreppet: renässans människa eller universal geniet -‐ att vara unik, att vara individualist och att skilja sig från andra var inte längre dåligt sett, som det var under Medeltiden. Istället, strävade man efter dessa egenheter och egenskaper. Man börjar signera sina verk och ”vill synas” -‐ nationalstater uppstår och den nationella identiteten börjar bli allt mer uttalad -‐ handelsmännens, bankirers makt ökar i samhället och i samband med det utvecklas hantverk och industri. Den internationella handeln ökar lavinartat -‐ i. o. m. att kyrkan och i viss mån även aristokratin börjar långsamt tappa greppet om makten, utvecklas det s.k. politiska tänkandet, inte minst bland de allt mäktigare finansfamiljerna. Politiska och filosofiska skrifter som behandlade makten och maktstrukturer fåt allt större betydelse och diplomatikonsten utvecklas snabbt, liksom statsvetenskapen. Bland de främsta skrifter rörande makt, diplomati, krigskonst, politisk styrning var Niccoló Machiavelli’s (1469 – 1527) skrifter: ”Principe” (Fursten) och ”Om krigskonsten” Niccolò Machiavelli -‐ universiteten blev till viktiga och mäktiga centra för vetenskap, humaniora och teologi och spelade en central roll i danandet av det nya samhället. De främsta var universiteten i Bologna, Padua, Paris, Prag och Krakow men även de två största universiteten i Skandinavien får en stor betydelse: Lunds Universitet och Uppsala Universitet -‐
- 4. -‐4-‐ -‐ påvens inflytande minskar, inte minst i England, Frankrike, i norra Italien och i Tyskland, vilket senare kom att mynna ut i viljan att reformera den katolska kyrkan /Jan Hus (1371 -‐ 1415) i Tjeckien/ och slutligen i reformationen led av Martin Luther (1483 – 1546), då den nya kristna kyrkan skapades – den protestantiska kyrkan Jan Hus’ staty i Prag Martin Luther -‐ de stora renässans furstarna skapade nya statsformationer med komplicerade system av skatter och stats kontrollsystem, som snabbt hjälpte att utveckla de nya national staterna friare från kyrkomakten. Bland de mäktigaste var Filip den gode i Burgund, Frans I i Frankrike, Henrik VIII i England och Karl V i Tyskland. Den nya och för Renässansen så betydelsefulla hov kulturen växer snabbt
- 5. -‐5-‐ -‐ Erasmus från Rotterdam (1466 – 1536), genom sina filosofiska studier av Antikens stora filosofer som Platon, Aristoteles, antikens vetenskapsmän som Galenos och Ptolemaios samt sina kritiska studier av kristen teologi och Bibeltexter, skapade en ny världsbild. Han bidrog också till utveckling av ett helt nytt utbildningssystem som i mångt och mycket påminner om dagens. -‐ Erasmus av Rotterdam -‐ nyfikenheten på världen och omvärlden resulterar i febrilt upptäcktsresande och som resultat av detta även kolonisation av andra världsdelar -‐ Afrika, Sydamerika, Sydost Asien. Vasco da Gama når Indien, Christofer Columbus (1451 – 1506) upptäcker Amerika, Vasco Nunes når Stilla Havet, och Ferdinand Magellan ( 1480 – 1521), som första man, rundar gjorden -‐ Christofer Columbus Ferdinand Magellan -‐ vetenskapliga och medicinska studier ledde till en explosionsartad utveckling av nästan alla vetenskapliga discipliner, studier av människokroppen och kroppens fysiologi (bl. a. Leonardo da Vinci (1452 – 1519) företog dissektioner av människokroppar och förklarade kroppens anatomi, kroppens basala funktioner, skelettens uppbyggnad,
- 6. -‐6-‐ musklernas uppbyggnad, nervsystemet och många sjukdomar som bl. a. åderförkalkning, m m.) Leonardo da Vinci och hans studie i människokroppens proportioner Engelska filosofen Francis Bacon (1561 – 1626) med sin empirism och studier av materia, lade viktiga grunder för naturvetenskapliga studier då han hävdade att enbart genom experiment och studier av resultat av dessa experiment som man kan tygla naturen och dess krafter. Just experiment och studier av materia skulle, enligt Bacon, utveckla vetenskapen och leda till teknikens utveckling och detta i sin tur till en snabb social utveckling. Francis Bacon -‐ tack vare sina studier av stjärnhimmel och jordens plats i universum, skapade astronomer en helt ny och, för dåtiden, omvälvande världsbild. Polska astronomen Nicolaus Copernicus (1473 – 1543) fastställde med sina astronomiska studier och med vetenskaplig säkerhet att jorden kretsar kring solen och inte tvärt-‐om. Galileo Galilei (1564 – 1642) upptäckte pendelrörelsens mönster och Bekräftade Copernikus’ heliocentriska teori (att solen var centrum för vårt planet
- 7. -‐7-‐ system och inte jorden) samt förklarade att jorden var rund och inte, som kyrkan påstod, platt. Nikolaus Kopernikus Galileo Galilei -‐ vetenskapens-‐, teknikens-‐, allmänbildningens-‐, men även konstens snabba utveckling berodde inte minst på Johann Gutenbergs (1395 – 1468) uppfinning: boktryckeri, som gjorde det möjligt att snabbt och billigt sprida trycksaker och med dem kunskap. Men hjälp av Gutenbergs uppfinning ökade kunskaps utbyte, bildningen i befolkningen ökade snabbt och informationsflödet moderniserade samhället på ett lika omvälvande sätt som intåg av datorer och internet i den moderna tiden Johann Gutenberg RENÄSSANS MÅLERI, SKULPTUR & ARKITEKTUR, C:A 1400 – 1630 QUATTROCENTO (Italiensk Ungrenässans), C:A 1400 – 1480 Snabbast utvecklas måleriet, skulpturen och arkitekturen i Florens och de norditalienska stadsstaterna.
- 8. -‐8-‐ QUATTROCENTOS ARKITEKTUR & SKULPTUR Inte minst betydelsefull var Filippo Brunelleschis (1377 – 1446) upptäckt av centralperspektivet, som tillsammans med komplicerade matematiska beräkningar gjorde det möjligt att bygga stora rum utan stödkolonner. Det lineära perspektivet revolutionerade inte bara arkitekturen utan påverkade även renässansens skulptur och måleri. Hans arkitektur präglas av klassisk enkelhet, harmoniska proportioner och sparsamma utsmyckningar. Brunneleschis största mästerverk var den stora kupolen över Domen i Florens, länge den största konstruktionen i världen och San Lorenzo kyrkan i Florens, Ospedale degli Innocenti och Capella Pazzi även dem i Florens. Även Michelozzo di Bartolomeo (1396 – 1472) som byggde Palazzo Medici-‐Riccardi i Florens hade en stor betydelse för italiensk Quattrocento arkitektur och senare Leone Battista Alberti (1404 – 1472) vars arkitektur applicerade en klassisk fasad på en medeltida byggnad. Han utvecklade ett komplicerat matematiskt system för att skapa en central kyrkoplan, baserad på en cirkel (ur den skulle alla andra former härledas – kvadrat, hexagon, oktogon). Hans byggnader präglades av proportioner som balanserade horisontala och vertikala linjer på ett mästerligt sätt. Skulpturens i särklass mest betydande mästare under 1400-‐talet var tveklöst Donatello (1386 -‐ 1466). Hans skulpturer präglades av det klassiska antika idealet och vidareutvecklade detaljrikedomen och rymdkänslan och perspektivet av sällan skådat slag. Det sistnämnda var särskilt tydligt i hans nya relief skulpturteknik -‐ schiacciato (utplattad) som med skuggor och dagrar bildade ett speciellt ljusspel på marmorytan. viktigaste verk: ”St. Georg och draken” reliefen, den första nakna statyn i brons sedan Antiken – ”David”, förgylld brons relief – ”Herodes’ gästabud” och hans sista verk, slående realistiska ”Maria Magdalena” i trä från baptisteriet i Florens
- 9. -‐9-‐ Dotatello, ”David” Donatello, ”Maria Magdalena” Andra betydande skulptörer av italiensk quattrocento var Lorenzo Ghiberti (1378 – 1455) som skapade den berömda ”Paradisporten” till baptisteriet i Florens och den första stora ouattrocento skulptören Nanni di Banco (1384 – 1421) som helt lämnar den medeltida skulpturen för att återuppliva klassiska antika ideal inom skulpturens värld. Slutskedet av italiensk quattrocento märks, inte minst, Luca della Robbia (1400 – 1482) som bygger sin reliefskulptur på den klassiska romerska reliefskultur traditionen, Antonio del Pallaiuolo (1431 – 1498) och Andrea del Verrocchio (1435 – 1488) som med sina skulpturer i marmor, terrakotta, silver och brons åstadkom mästerverk i rörelse, anatomistudie och komposition. detalj ur Lorenzo Ghibertis ”Paradisporten”, Florens QUATTROCENTOS MÅLERI Quattrocentos första mästerverk som sätter ett nytt ramverk för måleriet dyker upp först vid 1420-‐talet i verk av Massaccio /Tommaso di ser Giovanni di More/ (1401 – 1428), Fra Filippo Lippi (1406 – 1469), Fra Angelico /Fra Giovanni da Fiesole/ (1387 – 1455), Domenico Veneziano (1410 – 1461), Paolo Uccello (1397 – 1475), Andrea del Castagno (1423 – 1457) och Piero de la Francesca (1420 – 1492). Dessa målare experimenterade med det lineära perspektivet, med djupeffekter i tavlorna och med balansen mellan det kristna budskapet och det antika arvet.
- 10. -‐10-‐ Massaccio, ”Adam & Eva kastas ur Paradiset” Fra Angelico, ”Tronande Madonna” Piero de la Francesca, ”Kristus med Johannes döparen” Slutfasen av Quattrocento dominerades av norditalienska mästare: Andrea Mantegna (1431 – 1506), Giovanni Bellini (1431 – 1516), Domenico Ghirlandaio (1449 – 1494) och Sandro Boticelli (1444 – 1510). I dessa mästarnas verk ser man betydligt större detaljrikedom och större omvårdnad om färgskalan i tavlorna samtidigt som experiment med perspektivet och djupet i tavlorna fortsätter.
- 11. -‐11-‐ Giovanni Bellini, ”DogenLeonardo Loredan” Sandro Boticelli, ”Venus’ födelse” PRE-‐RENÄSSANS UTANFÖR ITALIEN, C:A 1410 – 1500 Gränsen mellan Medeltiden och Renässansen var inte lika skarp i länder utanför Italien som det var i italiensk konst, samtidigt som bindningar till den rådande gotiken var betydligt starkare där än Italien. Det är främst i måleriet som nya tendenser får starkaste fäste. Framför allt i Flandern utvecklar stora mästare en så detaljerad måleriteknik att den blev vida beundrat runtom i hela Europa och påverkade t.o.m. italienska målare.
- 12. -‐12-‐ Det utmärkande för det flamländska och burgundiska 1400-‐måleriet var en slående realism i avbildningar av människor och objekt. Oljemåleri börjar tränga ut tempera och träsnitt börjar bli en allt populärare än sten relief. De främsta målerimästare och träsnidare i Flandern och Burgund var: Jan van Eyck (1390 -‐ 1441), Rogier van der Weyden (1399 – 1464) och Hieronymus Bosch (1450 – 1516) vars mardrömslika bilder föreställande visioner av Helvetet, märkliga varelser och djur, plågade människosjälar och kroppar, kusliga landskap och tortyr redskap blandad med invecklad symbolik och metafor rikedom, skulle avskräcka människor från synden. Rogier van der Weyden, ”Bebådelsen” Jan van Eyck, ”altartavlan i Sant Bávo katedralen, Gant
- 13. -‐13-‐ I slutet av 1400-‐talet, spred sig realismen även till Frankrike och Tyskland och måleri av bl. a. Jean Fouquet (1420 – 1491) och koppastick-‐ och träsnidsarbeten av Martin Schongauer (1430 – 1491). Hieronymus Bosch, ”Lustarnas trädgård” Jean Fouquet, ”Madonna med barnet” HÖGRENÄSSANS MÅLERI, SKULPTUR & ARKITEKTUR I ITALIEN, C:A 1480 – 1560 Steget från quattrocento måleri till högrenässans måleri i Italien var enormt. Även om högrenässansens måleri utgick klart från quattrocentos mästarnas verk, tack vare de genialiska
- 14. -‐14-‐ högrenässans mästarna, lyftes målerikonsten till ofattbart höga konstnärliga nivåer och det var under denna period som vi verkligen kan konstatera att målerikonsten blev en av de ledande konstarterna i Västerlandets kulturtradition, vilken förblev så i många århundraden framöver. Orsaker till denna magiska explosion av skaparkraft var bl. a. den stora genikulten som började sprida sig i Italien under denna tid, en stark tro på ett gudomligt ursprung av inspirationen i konsten, mindre intresse för regelverk i konsten och samtidigt tro på konstnärens rätt att tolka sanningen och inte enbart att avbilda den. Trots att de italienska högrenässansmästarna inte alltid kunde stoltsera med lika högt utvecklad teknik av avbildning som mästarna i Flandern, Tyskland och Burgund, blev de till inspiration för konstnärer i hela Europa och väckte beundran med deras atmosfäriska bilder vars klimat, stämning och utsökt smak i bildskapandet inte hade motstycke någon annanstans i världen på den tiden. Leonardo da Vinci, ”Sista måltiden”, fresk på väggen av klostret Santa Maria delle Grazie i Milano Leonardo da Vinci (1452 – 1519) – universalgeniet och en sann renässans människa. En av tidernas mest genialiska skapare. I en och samma person – arkitekt, ingenjör, konstruktör, anatom, klädskapare, filosof, poet, målare, bildhuggare, vetenskapsman, musiker. Skapade prototyper av bl. a. cykel, stridsvagn, helikopter, flygmaskin, fallskärm, olika typer av kanoner och andra krigsmaskiner, m fl., m fl.
- 15. -‐15-‐ Leonardo da Vinci , Självporträtt (teckning) Leonardo da Vinci,studie av fostret i livmodern Skapar en målarteknik som kommer att revolutionera måleriet i århundraden framöver: chiaro/oscuro tekniken (ljus/skugga tekniken) som skapar dramatiska kontraster på målarduken. Viktigaste verk: ”Mona Lisa”, ”Anna-‐själv-‐tredje”, ”Nattvarden”, ”Damen med hermelinen” Leonardo da Vinici , ”Anna Själv Tredje”, ”Damen med hermelinen”, ”Mona Lisa” Michelangelo Buonarotti (1475 – 1564) – liksom Leonardo da Vinci, en sann renässans människa och oerhört mångsidig skapare. Betraktade sig själv huvudsakligen som skulptör men hans kreativitet fick sitt största utlopp inom måleriet. Tydligt släktskap med den klassiska antika skulpturen är slående i hans skulpturer men också hans måleri. Hans väl skulpterade kroppar är lika mästerligt utförda som den andlighet och spiritualitet de utstrålar. Hans kärlekssonetter tillhör lyrikens dyrbaraste diktskatter.
- 16. -‐16-‐ Michelangelo Buonarotti, ”Pietá” Michelangelos skulpturer ”Pietá” i St. Petri kyrkan i Rom, ”David” i Galleria dell’ Accademia i Florens, hans murala målningar i Sixtinska Kapellet i Vatikanen och hans viktigaste arkitektoniska arbete – kolonnaden utanför St. Petri kyrkan i Rom ”Campidoglio” tillhör fram till idag mänsklighetens dyrbaraste konstskatter.
- 17. -‐17-‐ Michelangelo Buonarotti, detalj ur Sixtinska kapellets fresker (Adam får livsgnistan av Gud) Viktigaste verk: arkitektur: Piazza del Campidoglio utanför St. Petrikyrkan i Rom, delar av Palazzo Farnese, fasaderna av Palazzo dei Conservatori och Palazzo Conservatorio skulptur: ”Pietá”, ”David”, ”Moses”, ”Den döende slaven”, ”Den upproriske slaven”, ”Pietá Rondanini” måleri: fresker i Sixtinska Kapellet i Vatikanen, Rom Michelangelo Buonarotti, ”David”
- 18. -‐18-‐ FlorensMichelangelo Buonarotti, Sixtinska kapellet fresk, Vatikanen Rafael Santi (1483 – 1520) – hans måleri hade förmodligen det största inflyttandet på målerikonstens vidareutveckling. Med sitt genialiska arbete med färgen skapade han ”en skola” inom målerihistoria. Fram till våra dagar framstår Rafael som en av de största kolorister (mästare av färg) genom tiderna. Hans bilder präglas av harmoni, lugn och stor lyrik. Stämningsfullheten i hans målningar saknar sitt motstycke i renässans måleri.
- 19. -‐19-‐ Rafael Santi, ”Sixtinska madonnan”, Dresden Rafael Santi, ”Madonna med barnet” Viktigaste verk: ”Madonna del Granduca”, ”Skolan i Aten”, ”Sixtinska madonnan”, ”Damen med slöjan”, Jungfruns bröllop”, Madonna Belvedere”, porträtt av Elisabeth Gonzaga, porträtt av Bindo Altoviti, ”Kristi förklaring” och fresker i Sixtinska kapellet (stanzas av Rafael) Rafael Santi, ”Madonna med barnet” Giorgione /Giorgio da Castelfranco/ (1478 – 1510) – venetiansk mästare och liksom Rafael stor kolorist. Mästare av naturmåleri. Hans bilder är lyriska, stämningsfulla och ofta skildrar musicerandet, hans stora intresse.
- 20. -‐20-‐ Viktigaste verk: ”Ovädret”, ”Madonna de Castelfranco”, ”Sovande Venus” Giorgione, ”Sovande Venus” Tizian /Tiziano Vecellio/ (1480 – 1576) – även han en framstående venetiansk mästare som ägnade mycket intresse åt, lika mycket, religiöst måleri som naturmåleri, psykologiska porträtt, måleri med mytologiska motiv och klassiska myter. Viktigaste verk: ”Venus från Urbino”, ”Backanal på Andros”, ”Paul III och hans nepoter”, ”Törnekröningen”, ”Mannen med handsken” och ”Familjen Pesaros madonna” Tizian, ”Karl V’ s porträtt Tizian, ”Diana och Callisto”
- 21. -‐21-‐ Donato Bramante /1444 – 1514/ -‐ den främsta av högrenässansens arkitekter. Hans hus präglas av antik monumentalitet och ytterst sparsam dekor. Han var den första att återuppta betong som byggnadsmaterial, material som inte användes sedan Romarrikets fall. Viktigaste verk: Il Tempietto (Lilla Tempel), Sant Pietro in Montorio i Rom, original planen för St. Petrikyrkan i Rom, Santa Maria delle Grazie kyrkan i Milano Donato Bramante, Tempietto vid San Pietro i Montorio Andrea Palladio (1518 – 1580) – den mest betydande av renässans arkitekter, vid sidan av Michelangelo. I stort, beundrare av antikens arkitektur han var, kopierade Palladio antikens byggnadskonst. Logiska arkitektoniska lösningar, matematiskt uträknade proportioner och symmetrins oerhört centrala plats i hans hus var det viktigaste. Han företrädde den klassicistiska stilen som baserades starkt på antikens arkitektoniska kanon. Både hans profana hus, liksom hans kyrkor, byggde Palladio som symmetriska centralbyggnader, vilket skapade klassisk harmoni och symmetri. Viktigaste verk: San Giorgio Maggiore kyrkan i Venedig och Villa Rotonda i Vicenza Andrea Palladio, Villa Rotonda i Vicenza
- 22. -‐22-‐ HÖGRENÄSSANSEN UTANFÖR ITALIEN, C:A 1500 – 1630 Albrecht Dürer, ”Haren”, akvarell Efter 1400-‐talets gotiska dominans norr om Alperna och betydligt större inflyttande av flamländsk och burgundisk konst, återigen blir det italienska inflyttandet märkbart i Central, Väst och Norra Europa. Hela 1500-‐talet var en turbulent tid norr om Alperna. Stilar utvecklade under 1400-‐talet blandades med italienska influenser, samtidigt som den allt starkare reformationen började sätta allt starkare prägel även på arkitekturen, skulpturen och måleriet. Inte minst Nederländerna och Tyskland påverkades oerhört mycket av denna konstnärliga ”vindvirvel”.
- 23. -‐23-‐ De starkaste kollisionerna i konststilarna inträffade i Tyskland. Detta, naturligtvis, p.g.a. den oerhörda striden som reformationen utkämpade mot katolicismen. Ingenstans i Europa var konsten så delad och splittrad som just i Tyskland på 1500-‐talet. Matthias Grünewald /Mathis Gothardt Nithart/ (1460 – 1528) – hans realistiska, nästintill naturalistiska måleristil var utan motstycke i renässans måleri. De främsta av hans verk var beställningsverk av katolska kyrkor, altarmålningar och religiösa målningar, även om vi vet att han sympatiserade starkt med Martin Luther. Hans djärva färggranna och ytterst individualistiska måleri bär fortfarande karaktärsdrag av den uttrycksfulla 1400-‐tals gotiska konsten. Viktigaste verk: ”Isenheimaltaret” Matthias Grünewald, Isenheimaltaret Albrecht Dürer (1471 – 1528) – förmodligen där största renässansmålaren utanför Italien under renässansen. I hans konst är syntesen av det sengotiska med det italienska och flamländska näst intill fulländad. Hans studier i proportioner, inte minst i avbildning av människor mynnade ut i 4 böcker. Dürer förfogade över en fenomenal målarteckning och hans avbildnings förmåga var utan motstycke i sin tid. Han var en mångsidig konstnär och sysslade med väldigt många olika tekniker, bl. a. träsnitt, koppastick men också oljemåleri. Hans verk var både religiösa beställningsverk, naturmålningar, porträtt, m fl. Viktigaste verk: ”Den förlorade sonen”, ””Självporträtt”, ”Kristipassion”, ”Marias liv”, ”St. Hieronimus i sin cell”, ”Riddaren, döden och djävulen”, ”De fyra apostlarna”, ”Adam och Eva”
- 24. -‐24-‐ Albrecht Dürer, Självporträtt Alrecht Dürer, ”Jesus med doktorerna” Lucas Cranach d.ä. (1472 – 1553) – mest känd för sina begåvade porträtt och nästan naiva mytologiska scener Lucas Cranach, d.ä., ”Madonna med barnet Albrecht Altdorfer (1480 – 1538) – bayersk miniatyrmålare och mästare av naivistiskt landskapsmåleri
- 25. -‐25-‐ Hans Holbein d.y. (1497 – 1543) – begåvad porträttmålare och känd även för sina träsnitt. Bodde för i Basel, Schweiz för att sedan flytta till England Viktigaste verk: Porträtt av Erasmus av Rotterdam, porträtt av engelska kungen Henrik VIII Hans Holbein, Henrik VIII porträtt NEDERLÄNDERNA i.o.m. reformationen och dess förakt för bildkonsten blev det nederländska måleriet allt mindre närvarande och istället ägnade sig konstnärer åt landskapsmåleri, scener ur vardagslivet och stillebens. Banbrytande på stillebens område var inte minst Pieter Aertsen (1508 – 1575). Pieter Bruegel d.ä. (1525 – 1569) – med sina måleriska scener ur bondelivet och landskapsmåleri framstår han som en gigant i renässansmåleriets historia. I hans konst hittar vi vare sig särskilt många religiösa bilder och nästan inget inflyttande från det italienska måleriet, med undantag för det venetianska landskapsmåleriet. Hans skildringar av bondelivet framställd med värdighet och djup kärlek till den enkla människan är oslagbara i sin ärlighet och spontanitet. Viktigaste verk: ”De blinda”, ”Jägarnas hemkomst”, ”Bondbröllop” Pieter Bruegel d.ä., ”Blinda leder blinda” Pieter Bruegel d.ä., ”Slaget mellan karnevalen och fastan”
- 26. -‐26-‐ FRANKRIKE I Frankrike var det främst arkitekturen och skulpturen som visade betydligt större skaparkraft och egna lösningar än måleriet. Till att börja med var närvaron av sengotiken väldigt påtaglig, för att senare ge plats åt italienskt inspirerade renässans palats. Det italienska inflyttandet syns mest i Pierre Lescots Chambord Slott vars bygge påbörjades 1519. Även bildhuggerikonsten var av betydelse under den franska renässansen. Jean Goujon var den främste relief skulptören i mitten av århundradet och i sluttampen av 1500-‐ talet blev det Germain Pilon (1535 – 1590) som dominerade skulpturscenen i Frankrike, inte minst med hans rikt utsmyckade monumentala gravskulpturer. SENRENÄSSANSENS MÅLERI, SKULPTUR & ARKITEKTUR, C:A 1560 -‐ 1630 Slutet av 1500-‐talet utmärks av ett febrilt sökande efter nya sätt att arbeta med bildkonsten och försök att bryta högrenässansens bildspråk. Den förmodligen mest iögonfallande av dessa stilar och den mest betydande var manierismen. I denna måleristil var det det subjektiva seendet som var allt överskuggande och det enda viktiga och inte längre högrenässansens formella perfektionism, strävan efter perfekt perspektiv, perfekta proportioner och naturen och antiken inte längre var alltings mått. I det manieristiska måleriet är proportioner medvetet onaturliga, över-‐ eller underdimentione rade, färger gräla, ljuset onaturligt och nästan obehagligt, och spindelaktiga formationer och kurviga svängiga linjer och konturer allt närvarande. Vissa detaljer var förstora andra försmå. Detta var en medveten handling för att skapa en subjektiv bild av människan eller objektet som avporträtterades. Parmigianino /Francesco Mazzola/ (1503 – 1540) – redan under högrenässansen experimenterade han med störningar av proportioner och på detta sätt blev han en föregångare till senare manierister. Viktigaste verk: ”Självporträtt”, ”Kurtisanen Anteas porträtt”, fresker i St. Madonna della Steccata kyrkan i Parma. Parmigianino, Självporträtt
- 27. -‐27-‐ Agnolo Bronzino (1502 – 1570) – även han en föregångare till senare manierister. I hans verk är till synes oviktiga detaljer det centrala (t ex. klädernas mönster, smycken, etc.) och proportionerna medvetet onaturliga. Viktigaste verk: ”Eleonora av Toledo och hennes son Giovanni di Medici”, ”porträtt av Cosimo di Medici Bronzino, ”Eleonora av Toledo med sonen Giovanni di Medici” Tintoretto /Jacopo Robusti/(1519 – 1594) – hand diagonalt konstruerade bilder bearbetar både perspektivet, ljuset och färgerna i hans verk, som är oerhört dynamiska, uttryckfulla och spännande. Viktigaste verk: ”Kristus inför Pilatus”, ”Nattvarden” och ”Mercurius och de tre gracierna” Tintoretto, ”Adams förförelse” El Greco /Dom Theotocopoulos/(1541 – 1614) – den främste av manieristerna. Grekiskt född, studerade El Greco i Italien för att senare bosätta sig i Toledo i Spanien. Hans måleri präglades av djup och nästan mystisk religiositet. Avlånga figurer på hans målningar är nästan
- 28. -‐28-‐ tyngdlösa i sina krokiga avsmalnade och spöklika formationer. Hans övedrifter med chiaro/oscuro tekniken (ljus/skugga tekniken) skapade extremt dramatiska och spännande effekter. Viktigaste verk: ”Greve Orgaz’ begravning”, ” Utsikten över Toledo”, ”St. Mauricius martyrdom”, ”Korsfäst Kristus”, ”Kristi Hemmelsfärd” El Greco, ”Fray Hortensio Felix Paravicino” El Greco, ”Greve Orgaz’ begravning” En helt annan stil utvecklade Correggio /Antonio Allegri/(1489 – 1534) som redan under högrenässansen experimenterar med illusionistiskt perspektiv, tjock färgtextur och färgpalett och former som förebådar kommande barocken. Corregio, ”Leda och svanen”
- 29. -‐29-‐ Italiensk vardagsrealism utvecklades i norra Italien av Paolo Veronese /Paolo Caliari/(1528 – 1588). Hans måleri leker med arkitektoniska bakgrunder till hans huvudgestalter och hans spontant realistiska skildringar av människor och vardagen är långt ifrån högrenässansens högdragna antika ideal. Viktigaste verk: ”Fest i Levis’ hus”, ”Calvaria”och ”Venedigs triumf” Senrenässansens skulptur utvecklas något långsammare än måleriet. De främsta verk på detta område skapades av Benvenuto Cellini (1500 – 1571) inte minst i hans förträffliga guldsmeds-‐ och bronsarbeten, samt en flamländsk skulptör som flyttade till Italien – Jean Boulogne (1529 – 1608) vars marmorarbeten överraskade med perfektion av utförandet och uttryckful rörelsemönster av hans skulpterade figurer. Hans främsta verk var ”Sabinskans bortrövande” som står framför Palazzo Vecchio i Florens. Det främsta och mest betydande arkitektoniska mästerverk under sena renässansen var ett verk av två arkitekter – Vignola och Giaccomo della Porta, deras berömda och oerhört betydelsefulla i kyrkoarkitekturens historia Il Gesú kyrkan i Rom byggd mellan 1575 och 1584. RENÄSSANSKONSTEN I NORDEN Renässansen anlände i Norden mer eller mindre samtidigt som reformationen gjorde sitt intåg i landet. Detta hade en stor betydelse, då kyrkan tappade greppet och väldigt få kyrkor kunde byggas under den tiden. Istället ökade kungamakten, aristokratins betydelse och rika köpmännens inflyttande över samhället. De viktigaste renässans byggnadsverk i Norden blev därför sekulära hus, bland dessa utmärks: Gripsholmslott – det äldsta renässansslott i Sverige påbörjat redan 1537. Vadstena renässansslott och ombyggda under renässansen – Kalmar-‐, Uppsala-‐ och Örebroslott. Malmö har oerhört rikt bestånd av renässansarkitektur: Malmöhusslott byggd av Christian III på ruiner av Erik av Pommerns slott och, inte minst, liggande vid Stortorget: Jörgen Kocks Hus (1525) och byggd av Jörgen Kock Malmö Rådhus (1546). Alla dessa byggnader restes, då Skåne fortfarande var dansk. Kockska Huset i Malmö Rådhuset i Malmö
- 30. -‐30-‐ Vadstena Slott RENÄSSANS MUSIK, C:A 1400 – 1600 Renässansmusiken är den sista perioden i musikhistoria som dominerades fortfarande av vokalmusik. Detta berodde på att instrument var fortfarande dåligt byggda, av undermåligt material och därmed klingade inte så bra så att det attraherade tillräckligt många kompositörer att skriva musik för dessa instrument. De flesta av renässansens instrumentala former hade därför sitt ursprung i någon vokal prototyp. Till exempel utvecklades det instrumentala ricercar från den vokala motetten och ensemble-‐ och orgelcanzona (som under barocken skall vidareutvecklas i fuga och kyrkosonat – sonata da chiesa) utvecklades ur chanson. Det mest utbredda praxis, under tidiga renässansen, var att man byte ut vissa stämmor i vokala kompositioner och ersatte dem med instrument som var till hands. Alla instrument delades i två stora grupper: haut – instrument som klingade starkt & bas – instrument som klingade svagt
- 31. -‐31-‐ typiska renässans musikinstrument Alla former av instrumentala ensembler kallades consort. Inte minst blockflöjts consort var populära under renässansen, primärt därför att blockflöjter var vida utsprida i.o.m. att det var billigt att tillverka dem. Andra typiska för renässansen instrument var: luta, olika typer av fiddlor, krumhorn, gambor, dulcianer, samt tidiga klaverinstrument som klavikord, virginal och cembalo. Gradvis förflyttas tyngdpunkten från den sakrala musiken (kyrkomusik) på det profana musikens (musik för civilt bruk utanför kyrkan) område. Musikens sprids allt snabbare, inte minst tack vare Johann Gutenbergs boktryckeri. Ju längre in i renässansen desto större betydelse får de yttre stämmorna – bas och sopran, vilket resulterar i allt mera homogen klang. Samtidigt ökar basgångens betydelse och basstämman börjar fungera som harmonisk grund. Alla dessa förändringar bidrar till att tonala centra börjar uppträdda i musiken allt oftare, vilket leder slutligen till tonalitets tänkandet i musiken. PRE-‐RENÄSSANSMUSIK, C:A 1400 – 1500 ENGELSK 1400-‐TALS MUSIK P.g.a. att England inte hade så starka kontakter med kontinenten (Engelska Kanalen var en fysisk barriär för resandet), sökte engelska 1400-‐tals kompositörer inspirationen i engelsk folkmusik. Därifrån kom en rad musikformer som baserades på bl. a. på ackord innehållande terser och sexter som förflyttades upp och ner -‐ fauxbourdon, engelska danssånger som hette carols. Den viktigaste samlingen av engelska kompositioner från 1400-‐talet, med 147 musikverk, hette The Old Hall Manuscript. Den främste engelska kompositören av denna period var John Dunstable (1385 – 1453). Hans musik påverkade många andra kompositörer även på kontinenten då han flyttade runt i Litalien, Frankrike och Burgund.
- 32. -‐32-‐ BURGUNDISK SKOLA (FÖRSTA NEDERLÄNDSKA SKOLA), C:A 1420 – 1480 I Burgunds huvudstad – Dijon rådde ett oerhört gynnsamt klimat inte bara för dansen, teatern och arkitekturen utan även för musiken. Detta, huvudsakligen, tack före Philipp den Gode, prinsen av Burgund, som stödde de olika konstarterna på ett väldigt aktivt sätt. Många musiker, dansare, skådespelare, konstnärer och arkitekter sökte sig därför till Dijon. Just detta var orsaken till den s.k. första nederländska skolan också kallad Burgund skolan. Vårt nuvarande system av körsång som baseras på fyra stämmor: sopran, alt, tenor och bas föddes just under den burgundiska skolan (discantus, contratenor, tenor, bassus). Även cantus firmus kompositionstekniken skapas där, en teknik som innebär att man komponerar enbart vissa stämmor medan en (oftast tenorstämman) ”citeras”(lånas) från befintlig musik (oftast från gregoriansk sångsamling). Huvudrepresentanter: Guillaume Dufay (1400 – 1474) och Gilles Binchois (1400 – 1460) Guillaume Dufays manuskript ANDRA NEDERLÄNDSKA SKOLAN, CA: 1440 – 1500 Många kompositörer bildar en krets kring två huvudgestalter i den andra nederländska skolan: Johannes Ockeghem (1420 – 1495) och Jacob Jan Obrecht (1450 – 1505) , för övrigt den första kompositören som skrev en dödsmässa (missa pro defunctis) Kompositörer av den andra nederländska skolan ägnade mycket möda åt motetter, chansons och, inte minst, mässor. En mycket typisk skapelse av denna period var den s.k. parodimässan som, istället för att ”låna” en stämma, som man gjorde i cantus firmus mässan, citerade man hela sektioner ur sina tidigare verk eller andras verk med alla stämmor. På detta sätt blev mässor en ”ihopplock ”/mosaik av olika musikstycken som sattes samman.
- 33. -‐33-‐ HÖGRENÄSSANS MUSIK, 1500-‐TALET DEN TREDJE NEDERLÄNDSKA SKOLAN (FRANCO – FLAMLÄNDSKA SKOLAN), C:A 1490 – 1560 Den av nederländska skolor som levde längst och betydde mest för musikens vidareutveckling. De populäraste musikformerna är fortfarande motett (numera skriver man inte enbart 4-‐ stämmiga utan även 5-‐stämmiga motetter), chanson, cantus firmus mässa, parodimässa och typisk för denna period – frottola, en skojig profan danssång med dansanta och uppryckande rytmer. Främsta kompositörer: Nicolas Gombert (1500 – 1556), Jaconus Clemens (1510 – 1556), Ludwig Senf (1490 – 1543), Adrian Willaert (1490 – 1562) och den största av dem, kompositören som ofta kallas i musikhistoriska böcker ”musikens fader” – Josquin des Préz (1440 – 1521) vars mest kända verk är hans många frottolor, mästerliga motetter och hans cantus firmus mässa ”L’Homme armé” Josquin Des Prez NATIONELLA RENÄSSANS SKOLOR, C:A 1520 – 1630 Renässansen var den första epoken då den nationella identiteten började få sin genomslagskraft även i konsten. Trots den snabba spridningen av det franco–flamländska musikidiomet i Europa, började olika länder utveckla musikstilar som använde sig av olika musiktraditioner karaktäristiska i respektive land. Detta var särskilt tydligt efter 1520. ITALIEN Med utgångspunkt från den franco-‐flamländska frottola utvecklade kompositörer som bl. a. Andrea Gabrieli (1510 1586), Giovanni Gabrieli (1557 – 1613), Claudio Merulo (1533 – 1604), Cipriano de Rore (1516 – 1565) nya sånger som använde sig av italiensk folksångs tradition. Sammanblandning av, i synnerhet, frottola med den italienska folksångtraditionen kom senare att resultera i den mest karaktäristiska av alla renässans musikformer – madrigalen.
- 34. -‐34-‐ FRANKRIKE Franska kompositörer, även dem utgår ifrån den franco-‐flamländska skolan och på grundval av den nederländska chanson utvecklar de snart en fransk variant – en fransk chanson. Ett mycket utbrett sätt att komponera var den s.k. musique mesurée – chansons som ackompanjerades av luta i vilka musikens rytm bands till textens egen rytm, vilket resulterade i överraskande fritt rytmflöde. Främsta representanter: Clement Janequin (1475 – 1560), Pierre Ronsard (1524 – 1585), Jaques Mauduit (d. 1627) och Claude Jeune (1530 – 1600) Clement Janequin TYSKLAND De ledande två former som utvecklades i Tyskland var polyfonisk Lied – 3 stämmiga tyska sånger som blandade tyska melodier med nederländsk kontrapunkt och quodlibet – ”som man vill” sånger, som bestod av ett ihop plock av olika texter och melodier som man satte samman. Bland de främsta tyskar som skrev sådana sånger var: Henricus Isaac (1450 – 1517) och Heinrich Finck (1445 – 1537) SPANIEN I Spanien var det enkla flerstämmiga sånger med rötter i spanska folksånger som hette villancicos som var mest populära. Dessa skrevs av bl. a. Juan del Encina (1468 – 1529) och Cristobal de Morales (1500 – 1553) POLEN I Polen, förutom vokalmusik utvecklade man många nya instrumentala former. Det viktigaste dock var en uppfinning av ett annorlunda musiknotationssystem – tabulatur, som använde grepp-‐ och fingersättningssystem för att notera musiken. De främsta polska kompositörer under den tiden var: Waclaw från Szamotuly (1520 – 1567) och Mikolaj Gomolka (1535 – 1591) 1500-‐tals tabulatur musikskrift
- 35. -‐35-‐ ITALIENSK MADRIGALSKOLA, C:A 1560 – 1630 Italiensk 1500-‐tals madrigal hade ingenting gemensamt med 1300-‐tals madrigal som var strofisk och hade ritornelli/refränger. Renässansens italienska madrigal saknade refränger och var en typiskt genomkomponerad form, d.v.s. ny text försågs alltid med ny musik. Italienska 1500-‐tals madrigaler var ofta dramatiska och hade en utvecklad handling och framstår som renässansen mest fulländade musik och mest typiska musik för just renässansen. De mest populära och typiska för renässansen var s.k. pastoralmadrigaler som handlade om herdar, idylliskt lantliv och herdarnas kärlekslängtan. Italienska madrigalens främsta representanter: Philippe de Monte /1521 – 1603/, Orlando di Lasso (1532 – 1594), Cipriano da Rore (1516 – 1565), Luca Marenzio (1553 – 1599), Gesualdo da Venosa (1560 – 1613) och Claudio Monteverdi (1567 – 1643) Claudio Monteverdi
- 36. -‐36 tidig utgåva av Gesualdo da Venosas madrigaler modernt noterat madrigal av Orlando di Lasso”O occhi manza mia” I slutet av 1500-‐talet och i början av 1600-‐talet utvecklade madrigaler handlingar som var långa och invecklade, nästintill hela teatraliska berättelser. Ofta satte man ihop fristående madrigaler till att bli en sammanhängande madrigal berättelse – madrigalcykel. Ännu mera invecklade var s.k. scherzi madrigali, d.v.s. madrigalkomedier/madrigal skämt. I flera ihopsatta madrigaler som hade en komisk grundintrig , förutom madrigalsång, instrumentalt ackompanjemang, kostymer och enkel dekor använde man talade dialoger. Musikteatern var född där. Under tidiga 1600-‐talet, madrigalcyklar och scherzi madrigali mynnade ut i favola di musica, den första formen av opera i vår historia och på det sättet var de föregångs former för operan. ENGELSK MADRIGAL-‐, LUTA-‐, OCH VIRGINALSKOLA, C:A 1570 – 1630 Under 1570-‐talet utvecklade engelsmännen sin egen madrigal. Den var homofon, dansant, med melodin på toppen och hade korta tydliga avgränsade fraser. Efter c:a 1590 då intresset för madrigalen avtog betydligt, började man utveckla en madrigal som skulle ackompanjeras av luta och även verk för solo luta utan sång. Samtidigt blev virginal – ett enkelt klaverinstrument, oerhört populärt och många engelska kompositörer skriver många kompositioner för just virginal. Den viktigaste samlingen av klaver musik i England från denna tid hette ”Fitzwilliam Virginal Book” . Främsta engelska kompositörer i slutskedet av renässansen: Thomas Morley (1557 – 1602), Thomas Weelkes (1575 – 1623), John Wilbye (1574 – 1628), William Byrd (1562 – 1626), Orlando Gibbons (1583 – 1625), John Dowland (1562 – 1626)
- 37. -‐37-‐ John Dowland 1500-‐tals engelsk virginal REFORMATIONENS MUSIK, 1500-‐talet Då Martin Luther anslog sina 95 teser på kyrkans dörr i Wittenberg, 1517, började reformationens intåg i historia. Med reformationens starka framfart under 1500-‐talet, påverkades även kulturen. Martin Luther erkände musikens uppfostrande kraft. Samtidigt ville han förenkla musiken i kyrkan. Den katolska kyrkans musik blev, enligt honom, alltför invecklad, komplicerad och dess struktur alltför sammansatt. Luther förespråkade homofon enkel musik så att textens innebörd inte skull drunkna i polyfonins imitativa strukturer. Texterna i den protestantiska liturgin översattes till nationella språk och enkla former av kyrkomusik skapades: -‐ koral – en text understödd av enstämmig melodi (senare kunde man sätta enkla understödjande ackord under melodin -‐ Kyrchenlied (kyrkosång) -‐ enkel strofisk församlingshymn -‐ koralmotett – sammankoppling av motett och koral De främsta protestantiska kompositörer var: Johann Hermann Schein (1586 – 1630), Michael Praetorius (1571 – 1621), Claude Goudimel (1505 – 1572), Jan Pieterszoon Sweelinck (1562 – 1621), Clemens non Papa /Jacques Clément/(1510 – 1556) MOTREFFORMATIONENS MUSIK, 1500-‐talet Under Kyrkorådet i Trent 1545 – 1563 lade katolska kardinaler upp ett strategi hur katolska kyrkan skall bemöta hotet kommande från den protestantiska sidan. Musiken skulle bli ett kraftfullt vapen i denna strid mellan de två kristna religionerna. Många erkända kompositörer anslöt sig till detta katolska krig mot protestantismen. Bl. a. Orlando di Lasso (1530 – 1594) som skrev över 2000 verk, bl. a. motetter, mässor, chansons och mästerliga madrigaler för kör á cappella och Tomás Luis de Victoria (1549 – 1611) en spansk kompositör var religiösa mysticism hörs starkt i hans mässor, motetter, psalmer, responsorier och hymner.
- 38. -‐38-‐ Tomás Luis de Victoria Den främsta av motreformationens mästare och samtidigt renässansens största kompositör (vid sidan av Claudio Monteverdi), var dock Giovanni Pierluigi da Palestrina (1525 – 1594). Han komponerade uteslutande musik för kör à cappella. Hans musik präglades av en ovanlig renhet av polyfonisk stämföring, lugn, fantastiskt utvecklad kontrapunktisk teknik och trots det, en extrem känsla för homogen klang. Palestrinas kontrapunkt lära banade vägen för senare genier av kontrapunktisk polyfoni: J.S. Bach och G.F. Händel under barocken. Giovanni Pierluigi da Palestrina en sida ur ett manuskript av Palestrinas ”Lamentationes”
- 39. -‐39-‐ VENETIANSKA RENÄSSANS SKOLA, C:A 1570 – 1610 exteriören och interiören av St. Marco katedralen i Venedig Venetianska skolan är den sista ”bastionen” för renässans musiken. I slutet av 1500-‐talet blev St. Marco katedralen i Venedig det viktigaste centrum för kyrkomusik i Europa. P.g.a. kyrkans ovanliga konstruktion, påverkad av den bysantinska arkitekturen, utvecklade man ett speciellt sätt att dela kören i grupper som placerades i nischer runtom i kyrkan, då grupperna sjöng antigen växelvis eller samtidigt tillsammans. Denna körteknik hette – cori spezzati (delade körer). Denna teknik spred sig snabbt i hela Europa. Även instrumental musik, och inte minst orgel musik, utvecklas snabb i den venetianska skolan. Musiken skriven i senrenässansens Venedig karaktäriseras av fyllig, rik harmoni där homofonin dominerade över polyfonin. Det mest typiska, var starka kontraster mellan små instrumentgrupper och stora instrumentgrupper, vilket skapade spännande dynamiska kontraster. Detta ledde under senare tider, under barocken, till utveckling av stile concertato där små instrumentgrupper konserterar (tävlar) med stora orkestern. Främsta kompositörer: Adrian Willaert (1490 – 1592), Cipriano da Rore (1516 – 1565), Andrea Gabrieli (1510 – 1586), Giovanni Gabrieli (1557 – 1613), Tarquinio Merula (1590 – 1665) och Gioseffo Zarlino (1517 – 1590) RENÄSSANSMUSIKEN I NORDEN I.o.m. reformationen utvecklade Norden kyrkomusiktradition som följde reformationens mönster och den främsta sakrala musikformen blev kyrkovisan, av folket kallad i Skandinavien psalmen. I Sverige grundade Gustav Vasa Det Kungliga Hovkapellet 1526 med många duktiga lutenister, organister, pukslagare, blås-‐ och stråkmusiker. Den viktigaste samling av svensk musik för kyrkans-‐ och skolbruk från renässanstiden var ”Piae cantiones” utgiven 1582. Danmark, som dominerade Norge i en Union under 1500-‐talet, hade ett blomstrade musikliv under hela 1500-‐talet. Under Fredrik II’ s regering, många framstående musiker och kompositörer (bl. a. John Dowland, Giovanni Gabrieli, med flera) gästade det danska hovet och därmed påverkade inhemska danska musiker och kompositörer. Den främste danska komponisten var Mogens Pedersön, mest känd för sina begåvade spännande madrigaler.
- 40. -‐40-‐ DANS UNDER RENÄSSANSEN, C:A 1400 – 1620 Catarina di Medici, största dans mecenat, bevakar en dansföreställning UNGRENÄSSANSENS DANS, C:A 1400 – 1500 Trots Italiens kulturella hegemoni i slutet av 1300 och börja av 1400-‐talet, var det i de rika burgundiska och flamländska hov som dansen utvecklades snabbast i början av renässansen. Inte minst blev Burgunds huvudstad Dijon den europeiska dansens absoluta centrum. Magnifika storslagna hov föreställningar hade alltid en spektakulär och noggrant koreograferad hov balett. Det första dokumentet innehållande detaljerade dansrörelser och planering av dansen härstammade också från Burgund – ”Det Burgundiska Manuskriptet”, en samling dansmelodier med anvisningar till dansrörelser (ingen koreografisk dansskrift än).
- 41. -‐41-‐ ur Det Burgundiska Manuskriptet Man dansade alltid i par. Dansledaren ledde paren och visade steg och rörelser. Män höll sina damer i ärmen eller i handleden. Man dansade alltid tre danser i följd: 1. rondeau – 2. carol eller estampie – 3. espringale, saltarello eller virelai Ur denna serie av 3 danser utvecklades en fast sammansatt svit av danser som benämndes burgundisk ballo: 1. basse danse – 2. quadrilena – 3. saltarello – 4.piva Två huvudtyper av dans dominerade den burgundiska dansen och påverkade hela dansutveckling under senare renässansen: Basse-‐danse (den låga dansen) – en långsam, värdig promenaddans som blev grunden till nästan alla renässans sällskaps danser. Den använde bestämda grundsteg: simple – enkelt steg double – steg med svepande benrörelse branle – steg åt sidan reprise – steg bakåt med böjd kropp burgundisk bassedans tidiga nedteckning Haute-‐danse (den höga dansen) – snabb livlig dans med akrobatiska inslag, många hopp, snabba piruetter och svåra danssteg. De populäraste av haute-‐danser var saltarello och tourdion Den burgundiska danstraditionen spred sig snabbt till Italien och England. Inte minst i 1400-‐talets Florens ordnade man stora hov fester som förenade mysterier och moraliteter (drama) med musik-‐ och sång inslag. Men det var dansen som skulle binda ihop dessa ”multimediala” skådespel som kallades – trionfi. Även dansteori och danspedagogik började utvecklas i 1400-‐talets Italien och det första betydande traktat om dansen gavs ut – ”Traktat om dansen” av Domenico Piacenza (1416) I England föredrog man karnevaldanser som dansades i masker och rika dräkter – mommons.
- 42. -‐42-‐ HÖGRENÄSSANS DANS, C:A 1500 – 1620 I början av 1500-‐talet får, det typiska för renässansen, intresset för den antika världen, dess mytologi och estetik, en stor genomslagskraft. Grekiska och romerska myter skildrades ofta i renässans danser. Även intresset för dansen ökade betydligt under 1500-‐talet och med det även dansteori, dans pedagogik och dansteknik utvecklades snabbt. Första seriösa försök att skapa dansnotationssystem gjordes och det första bokstavssystemet av dansnotation blev ett faktum: b – branle (sidosteg med förflyttning av kroppstyngden från det ena benet till det andra) s – simple (rak steg med anslutning av det andra benet) d – double – dubbelsteg med upprest kropp R – révérence (kvinnans nigning) r -‐ réprise (steg bak med kroppen bakåtböjd) c – congé (mannens bugning) Med detta system kunde de första koreografier antecknas. Koreografi – anteckning av danssteg och danskomposition Hovdansen utvecklades snabbt till en högtstående konstart och ingick, tillsammans med musik, skådespel och sång, på lika villkor i överdådiga hov föreställningar som blev magnifika och påkostade ”multimediala” föreställningar med rik dekor och överdådiga kostymer. Dansinslagen i dessa hov spel kallades dansintermedier och ofta planerades av en och samma dansare. Den mest kända danspedagoger (professori di ballo) som samtidigt skapade dessa intermedi var under 1500-‐talet: Bergonzo di Botta, Pompeo Diobono, Virglio Bracesco och Francesco Giera. Även commedia dell’arte bidrog till dansens snabba utveckling under renässansen, då skådespelarna fick inte bara skådespela och syssla med pantomim utan också dansa. DEN FRANSKA HOV BALETTEN, 1500-‐talet Frankrikes hov inspirerades länge, dels av den burgundiska danstraditionen och den italienska hov dans kulturen. Men först med bröllopet av franska Kungen Henrik II med den mäktiga Catarina di Medici (av den rika florentinska Medici släkten) (1519 – 1589) blev den franska danskulturen den ledande i Europa. I Catarina di Medici fick danskonsten en mäktig och trogen mecenat. När Catarina Medici blev Frankrikes Drottning, tog hon med sig de allra duktigaste dansare och danspedagoger till Frankrike. Med hennes nya status som drottning, omarbetades italienska balli och balletti och blev till mycket välplanerade dansföreställningar i fransk tappning. Balettkonsten har sitt ursprung just i de franska baletts. Baletter som tillkom under Catarina di Medicis ti var bl. a. ”Défense du Paris” (1572), ”Ballet aux Ambassadeurs Polonaise ”(1573), ”En gyllene tidsålder förebådas” (1589) och ”Circe – Ballet Comique de la Reine” (1581)
- 43. -‐43-‐ en scen ur en fransk hov ballet Catarina di Medici, dansens främsta mecenat Den främste av koreografer vid det franska hovet var Beaujoyeux som blandade samman dansen med pantomim, körsång, musik och skådespel. I slutskedet av Renässansen utvecklades ett fast schema av flera sammanhängande danser – en renässans danssvit av hovdanser, då snabba och långsamma danser, danser i 2-‐ och i 3-‐ takt blandades i en fast konstruktion. Grundstommen i dessa danssviter var: pavande – gaillarde – basse danse – volta eller tordion Man kunde byta en eller flera av dessa danser med danser av folkligt eller exotiskt ursprung: passepied (Bretogne), allemande (Tyskland), sarabande (Spanien), chaconne (spanska kolonier), canarie (Kanarieöarna), passamezzo (Italien) De två, i särklass, populäraste danser under senrenässansen var: pavane – ceremoniell paraddans i 2-‐ eller 4-‐takt av värdig karaktär som dansades i långa rader i salens mitt. Pavane (påfågelnsdans) dansades alltid i praktfulla kläder. gaillarde – livlig dans av lombardisk ursprung som dansades i 6-‐takt med små livliga hopp och finurlig fotarbete hos den manliga dansaren
- 44. -‐44-‐ SÄLLSKAPSDANSEN UNDER HÖGRENÄSSANSEN, C:A 1500 – 1650 Sällskapsdansen utvecklades, liksom hov baletten, i europeiska hov där etiketten och elegansen var honnörsord. Därför rörelser som underströk elegansen -‐ som bugningar, nigningar och eleganta arm-‐ och huvudrörelser, blev de mest utmärkande för sällskapsdansen. Dansen ackompanjerades oftast av fiddla, flöjt eller luta, med en obligatorisk liten trumma i bakgrunden. Vid extra tillfällen användes även blåsinstrument ensembler. De populäraste sällskapsdanser under 1500-‐talet var: courante – livlig 3-‐takts spring dans med växelvisa rörelser mellan benen och armarna, med ständig rörelse framåt utan att man fick stanna på en plats. volta – 3-‐takts eller 6-‐takts dans som dansades i närkontakt mellan kvinnan och mannen och då den manliga dansaren lyfte kvinnan vid midjan och svängde henne runt med vänstra armen. Virveldans prototyp. branle – dansades oftast i cirkel eller i rader med många pantomimiska inslag. Det är ur branle som menuetten kom att utvecklas senare ländler – lugn och gungande tysk dans i 3-‐takt med betoning på 2:a slaget dreher – en snabb tysk virveldans corea polonica – snabb spring dans av polskt ursprung som var särskilt populär i Tyskland krakowiak – polsk livlig dans i 2-‐takt med snabba korta hopp polonaise (polonäs) – elegant aristokratisk polsk dans i 3-‐takt av promenad karaktär morisca – spansk dans som blev populär, inte minst, i Tyskland som dansades alltid av manliga dansare och hade groteska inslag och var arabiskt inspirerad flamenco – en dans som dansades till sång-‐ och gitarrackompanjemang. Utmärktes av mycket uttrycksfulla rörelser och dansades i zigenarkläder. Typisk var canto hondo – den djupa sången, som uttryckte själens sorg. Mycket avancerad gitarr ackompanjemang stödde dansen och sången. Flamenco var en sammanslagning av traditioner från olika kulturer: zigenar dans och kläder, arabisk sång samt flamländsk gitarrmusik och flamländsk hov dans