Josephine

Josephine
av EvaBirgitta
Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5 Kapitel 6 Kapitel 7
Kapitel 8 Kapitel 9 Kapitel 10 Kapitel 11 Kapitel 12 Kapitel 13
Kapitel 14 Kapitel 15 Kapitel 16 Kapitel 17 Kapitel 18
Tillbaka till hemsidan
Kapitel 1
Den vackra sekelskiftesvillan låg i ensamt majestät på den höga kullen. Den såg visserligen ut att
behöva lite underhåll, men den hade samtidigt fått den där fina patinan som bara äldre hus hade. Den
såg riktigt charmig ut med sin höga gavel mot vägen och det vackra tornet som reste sig vid bortre
gaveln. Det glasade tornrummet måste ha en vidunderlig utsikt över den kringliggande nejden.
Kanske såg man ända ut till havsbandet, som inte låg speciellt långt ut. Jag kontrollerade adressen, än
en gång, innan jag öppnade den knarrande trädgrinden och började gå uppför den branta gången.
Trädgården var lite vildvuxen, men var samtidigt anpassad till den branta sluttning som utgjorde
tomten. Jag blev nästan andfådd av den korta, men branta stigningen, och jag stannade upp för att
återhämta andan innan jag ringde på dörren.
Här, uppe på platån, skiftade tomten karaktär. Bakom huset fanns en stor öppen yta, väl
insynsskyddad eftersom gatan låg långt nedanför. Det fanns några grannhus i närheten, men de doldes
effektivt bakom de höga granhäckar som omgav hela tomten. En vacker syrenberså i ena hörnet
gjorde att vissa delar av tomten var dolda även från huset. Allt såg verkligen trevligt och fint ut. Nu
hade jag hunnit återhämta andan, så jag tog de få stegen fram till dörren och ringde på. Det dröjde
inte länge innan jag hörde någon röra sig innanför och dörren öppnades på vid gavel. En pigg och
gladlynt dam, säkert minst 75 år, öppnade dörren och tittade nyfiket på mig. Inte bara nyfiket, utan
hon nästan hajade till när hon öppnade dörren. Jag harklade mig och inledde
- Goddag, jag heter Josef Alexandersson, och det gällde rummet.
Hon svarade inte, utan verkade fara långt bort i sina tankar. Hon är säkert lite senil, tänkte jag och
väntade en stund för att se om det blev någon reaktion. Men damen fortsatte att stirra på mig med sin
tomma blick. Jag kunde inte spåra någon ovänlighet i blicken, utan mer forskande och undrande. Lite
obehagligt kändes det, så jag upprepade strax min inledningsfras
- Jo, det gällde rummet. Jag skulle gärna vilja titta på rummet. Är det fortfarande ledigt?
Nu reagerade damen, och blev liksom väckt ur sina drömmar. Utan att ta bort blicken från mig så tog
hon till orda
- Javisst, visst är rummet fortfarande ledigt. Varsågod och stig på, unge man. Var det Josef han
hette?
- Ja, svarade jag
- Själv heter jag Beatrice. Välkommen hit. Ni kan hänga av er därborta, så skall vi titta på
rummet på en gång.
Sida 1 av 74Josephine
2013-07-31http://evabirgitta.se/josephine.html

Jag lydde och hängde av mig min jacka, samtidigt som jag såg mig om i hallen. En bred trappa
försvann upp längs ena väggen, och på motsatta sidan var det en bred öppning in i en stor sal. Vackra
ekmöbler skymtade bakom dörrarna och väggarna var rikligt bemängda med både tavlor och andra
dekorationer. Jag hann inte ser mer innan Beatrice började gå uppför trappan och bad mig följa efter.
Längs hela trappan fanns det ett stort fönsterparti ut mot gatan med färgade blyinfattade fönsterrutor.
In mot huset var hela trappan täckt med gedigen träpanel upp till lejdaren, för att sedan övergå till
strukturmålad vägg. Vi kom upp till ytterligare en hall med ett antal dörrar. Beatrice gick rätt mot en
av dom och öppnade dörren.
- Varsågod och stig in. Det är det här rummet jag hyr ut, började hon. Det ligger rätt i söder, så
det är både ljust och varmt här.
Rummet var både stort och ljust. Ganska sparsamt möblerat, men det viktigaste fanns. Ett stort
skrivbord framme vid fönstret var den största möbeln. Jag tittade mig omkring för att hitta sängen,
men såg den ingenstans. Beatrice såg min blick och skrattade till
- Jodå, det finns en säng också, sade hon och gick fram till ett draperi.
När hon drog undan draperiet så uppenbarade sig en inbyggd säng. Den var på något vis inbyggd i
väggen, för vägglivet var helt slätt. Jag tittade förundrat på det hela och såg hennes roade min.
- Det är min makes far som byggde det här huset, och han var lite av ett original. Det här är
bara ett av många små finurligheter som finns i det här huset. Kom med så tittar vi på några
saker till som hör ihop med det här rummet.
Utan att vänta på min kommentar gick hon fram till ena väggen och hittade ett väl dolt handtag. Med
ett litet gnissel öppnades en del av väggen och vi gick in i ett litet rum.
- Det här är klädkammaren, här finns det gott om plats för era kläder.
Jag kunde inte annat än instämma med en nickning. Jag noterade samtidigt med stort intresse den
stora spegel som satt på insidan av dörren. Vi gick tillbaka in i rummet igen och mot en annan vägg.
Nu var jag mer observant, och hade redan sett handtaget innan hon öppnade ännu en panel. Bakom
dolde sig en trappa, och hon började genast gå uppför den. Mitt emot ingången var en annan dörr, och
på väg uppåt berättade hon
- Den där dörren går in till mitt rum, men den har jag stängd. Det står tom en bokhylla för den.
Så enda vägen hit upp är genom det här rummet. På vintern har jag värmen nästan helt
avstängd, men annars så låter jag mina hyresgäster disponera det.
Det var tornrummet vi hade kommit upp till. En strålande utsikt mötte oss i den klara augustikvällen.
Solen stod fortfarande högt på himlen och värmen kändes i hela rummet. Livligt berättade hon om
allt det vi såg, och det hördes att hon kände väl till trakten. Hon öppnade ytterligare en dörr och vi
steg ut på en liten altan som låg mycket vindskyddat längs taket på övriga huset. Verkligen en mysig
och ostörd plats att tillbringa fritiden på. Det här rummet måste jag bara ha.
Vi gick tillbaka in, och ner i det andra rummet. Hon fortsatte att visa övriga utrymmen, som toalett
och badrum. Allt såg helt okej ut. Jag var mer än nöjd, och berättade att jag gärna ville hyra rummet.
Hon sken upp och efter att ha gått igenom lite papper och förhållningsregler, så skrev jag under ett
papper, och betalade första månadshyran kontant. Det var inga konstiga regler, tvärtom. Jag fick röra
mig i hela huset, utnyttja köket, tvättstuga etc helt efter eget gottfinnande. TVn i biblioteket stod till
mitt förfogande liksom alla de böcker som fanns där. De enda restriktioner hon hade var att hon inte
ville att jag drog hit egna gäster. En eller två kamrater kunde gå för sig, under dagtid, men aldrig efter
21 på kvällen. Hon ville heller inte att jag förde "oväsen" efter samma klockslag, då hon ogärna ville
få sin nattsömn störd. I övrigt så stod huset till min disposition. Hon skulle naturligtvis även
respektera att jag behövde vara ostörd för att kunna studera. Hon hade dessutom en liten oskriven

regel i huset. I salong och bibliotek så umgicks man. Ville man söka den andres gemenskap, så var
det där man skulle befinna sig. Till den andres privata rum gick man bara om man var bjuden, eller
vid viktiga angelägenheter. Det var ett recept som hon tyckte fungerade alldeles utmärkt, och som
hon gärna såg att även jag infogade mig i. Jag hade inget att invända.
Jag accepterade gladeligen alla restriktioner, då ingen av dom upplevdes som någon restriktion. Mitt
umgänge var inte av den större digniteten, och att få vara ostörd ingick även i mina förutsättningar.
Det var en viktig beståndsdel för att mina studier skulle kunna fungera, men en än större förutsättning
för att jag skulle kunna få andra behov tillgodosedda. Jag var nämligen också transvestit, och kände
ett behov av att få klä mig i vackra kvinnokläder. Fram till nu hade jag haft mina saker i en kartong.
Nu när jag skulle studera vidare på högskolan, och därmed slitit mig från förädrahemmets lugna, men
ack så nyfikna, vrå, var min förhoppning att jag skulle hitta någon bostad som kunde erbjuda mig
lugn och ro, förenat med ett stort mått av avskildhet. I detta huset tyckte jag att alla dessa bitar fanns
med och uppfylldes till nästan 100%.
Vi bestämde tid för min inflyttning till kommande vecka, och jag fick med mig min nyckel redan nu.
Innan vi skildes åt så fick jag mig en liten rundvandring i övriga huset, med löfte om en närmare
guidning när jag väl kom hit. Lycklig som en liten kalv på grönbete skuttade jag iväg hem till min
syster, i andra ändan av stan, och meddelade den glada nyheten. Flyttlasset gick utan problem.
Beatrice hade tagit emot oss och glatt hälsat på Maria, min syster, och för femtielfte gången hade vi
fått förklara det lustiga namnvalet våra föräldrar gjort. Sedan hade vi blivit lämnade åt oss själva, så
hennes egna regler om ostördhet gällde verkligen. Även min syster tyckte att jag gjort ett fynd. Hon
var mycket imponerad över huset och då speciellt tornrummet. Det märktes att hon gärna ville vara
kvar och hjälpa till att installera mig. Speciellt känsligt blev det när hon tänkte ge sig i kast med min,
mycket slitna, kartong. Hon ville så gärna hjälpa till med uppackningen av mina fåtaliga saker, men
jag avböjde vänligt men bestämt. Med diverse avledande manövrer lyckades jag distrahera henne och
vi kunde skiljas åt efter ett litet obligatoriskt pusskalas oss syskon emellan.
Så var jag då äntligen ensam. Ja inte riktigt ensam förstås. Beatrice fanns ju i huset, men höll sig
undan. Under stor högtidlighet började jag med att packa upp det allra heligaste. För första gången
någonsin skulle mina saker få komma fram ur kartongens mörka djup och hänga på vanliga galgar i
en vanlig garderob, eller ligga i en vanlig byrålåda. Det kändes verkligen högtidligt när jag sorterade
upp mina fåtaliga saker och såg ut deras kommande boplatser. Varje sak fick sin egen, mycket
rituella, behandling. Speciellt högtidligt blev det när jag kom till mina sminksaker. De fick sin
alldeles egna plats i en av bokhyllorna. Visserligen med några saker som lätt kunde ställas framför
dom, men annars helt öppet. Jag litade verkligen på att jag skulle få vara helt ensam.
När uppackningen var klar gick jag runt och myste i rummet. Jag gjorde mig många turer in i
garderoben och tittade längtansfullt mot de få plagg som hängde i den bortre delen. Det var några
kjolar som min syster sorterat ut, samt några blusar som jag köpt på en realisation. Jag minns än hur
generad jag varit när jag först rotade bland kläderna, och sedan gick fram för att betala mina fynd. En
klänning hängde också där. Den hade jag inhandlat på en loppmarknad, och som tur var fungerade
mitt ögonmått, för den hade passat mig alldeles utmärkt. Jag återvände sedan till rummet och drog ut
den byrålåda som innehöll mina kvinnokläder. Några trosor låg där, även dom inköpta på rea,
tillsammans med två utsorterade behåar och en trosgördel med några strumpor. Det var ingen
vidlyftig garderob jag hade, men jag var omåttligt stolt över den.
Jag tittade längtansfullt mot de fåtaliga plaggen, men intalade mig själv att det inte fanns tid för några
utsvävningar just nu. Det var alltför mycket som skulle hinnas ordnas så här i terminsstarten för att
jag skulle hinna ägna mig åt mina kära kläder. Till slut blev ändå längtan för stark och jag beslutade
mig för att utnyttja den här nya friheten och sätta på mig mina tjej-kläder. Snabbt åkte kläderna av
och med en handduk kring min kropp försvann jag in i badrummet för en snabb avrivning. Med lite
darr i benen återvände jag till rummet och valde ut vilken av mina trosor som skulle få den äran. Jag
hann precis få på dom och böja tillbaka min lem, innan den blev stor och präktig. Puh! Det där var i
sista sekunden. Lite senare och det hade varit en omöjlig uppgift att få den bakåtböjd, men även den

här situationen var obekväm, och enda sättet vara att försöka ta några djupa andetag och låta bli att
tänka på vad jag höll på med.
Jag fumlade rätt mycket innan behån kom på plats. Det var nästan att jag var genomsvettig igen. Lite
bomull i kuporna stoppades i innan jag satte på mig min trosgördel. Än en gång blev jag våldsamt
stimulerad när den tajta gördeln smet åt mot min kropp och höll mina privata delar i ett fast grepp.
Helt enligt konstens alla regler rullade jag upp strumpan, ända ner till tårna, innan jag började trä den
på min fot. Sakta och varligt drog jag upp den längs mitt ben innan jag sträckte på benet för att kunna
fästa strumpan vid strumpebandshållaren. Även här fick jag pillra en stund innan den satt så som jag
önskade. Den andra strumpan följde efter och fastsättningen gick mycket bättre den här gången.
Mycket nöjd betraktade jag mig länge i spegeln innan jag gick vidare med nästa steg.
Efter mycket stor tvekan bestämde jag mig för att det nu var nog. Jag måste faktiskt ut på stan, och
jag vågade inte har mer på mig nu. Redan det här var ett stort steg för mig. Jag skulle för första
gången gå ut med annat än mina vanliga underkläder på mig. Min oro var stor att det skulle synas på
mig vad jag hade under. Jag synande mig därför ytterst noga när alla övriga kläder satt på kroppen,
men jag tyckte att inget syntes. En liten putning kunde visserligen anas under jackan, och på benen
kunde jag även se en liten upphöjning där strumpebanden satt. Jag hoppades dock att ingen annan
skulle notera det hela. Däremot kunde jag inte ta av mig jackan, för då lyste behån igenom. Efter
ännu en kontroll bestämde jag mig för att ge mig iväg, och med en vällustig rysning genom kroppen
öppnade jag dörren och steg ut på gården.
Kapitel 2
Det märktes att de var skolstart på gång. Mycket folk ute på stan som for mellan affärerna och
inhandlade allt det nödvändiga. Affärerna var inte sena att haka på och olika erbjudande kämpade om
att få vår uppmärksamhet och i slutändan våra pengar. Som i ett lyckorus gick jag från butik till butik.
Först hade jag varit väldigt ängslig att det syntes på mig vad jag hade under mina ytterkläder, men
rätt snart hade jag insett att jag skulle få nojan om jag inte kopplade av dessa grubblerier, och då blev
det genast roligare. Jag hade snabbt klarat av alla "måsten", och nu kunde jag ta mig friheten att titta
runt efter tjejsaker. Egentligen hade jag väl ingen direkt inköpslista, men en hel del önskemål. Skor
stod högt upp bland önskemålen, liksom alldeles egna underkläder.
Under min promenad hittade jag en oansenlig skylt som berättade om en skoaffär. När jag letat mig
fram till den angivna platsen, visade det sig att det var en källarlokal med massor av små prång. Det
var som ett eldorado. Här kunde jag strosa omkring och både titta och prova utan att få besvärande
blickar från personalen som höll till vid kassan, alldeles vid utgången. Efter många provningar och
funderingar kom jag fram till ett par promenadskor med ganska hög klack. Priset var också det
överkomligt, så med skakiga ben tog jag mitt par och gick mot kassan. Den unga tjejen tog bara
skorna, noterade priset och stoppade ner inköpet i en kasse. Jag betalade och fick kassen med mina
nyinköpta skor. Mycket lättad och glad över mitt mod stegade jag ut i friska luften och gick nynnande
iväg längs gatan.
Sporrad av detta lyckade inköp drog jag åter ner i centrum och började mer målmedvetet titta på
tjejsaker. I ett av varuhusen pågick en utförsäljning av diverse underkläder, och jag dök rätt in i
mängden av rotande damer och tittade på det utbud som fanns. Jag visste vilken storlek jag hade, så
när jag hittade en behå i min storlek, så var jag inte sen att lägga beslag på den. Jag passerade även en
ställning med några nattlinnen, och ett av dom föll mig helt i smaken. Nu vågade jag inte fresta
lyckan mer i det här varuhuset, utan jag ställde in mig i kön som ledde fram till kassan. Kvinnan
tittade till på mig, och skulle precis fråga något, när hon med en axelryckning bara tog emot mina
framsträckta pengar och slog in rätt summa i kassan. Jag kände hur det hettade till i mitt ansikte innan
jag fick tillbaka mina växelpengar och kunde ta mina varor och gå.

Trots denna lilla "incident" gick jag lyckligt vidare och slank in i nästa varuhus. Nu fokuserade jag
mitt intresse på smink och andra hygienartiklar. Jag ville gärna prova på att rulla upp mitt hår, så ett
antal papiljotter lades i min inköpskorg, liksom en riktigt tjusig rosafärgad kamkrage. En speciell kam
och lite läggningsvätska valde jag också ut. I en annan låda med erbjudanden hittade jag både
nagellack och läppstift i samma färg. En tub med bruncreme fann också min nåd, även fast jag inte
hade en aning om vilken färg jag borde använda. Det mesta gick på ren chans. Lite längre bort fanns
avdelningen för bijouterier, och där hittade jag en påse med allehanda smycken i. Jag valde länge och
väl mellan två påsar, innan jag bestämde mig för den ena. Nu var jag nöjd även på det här varuhuset.
Min sista anhalt innan jag kände mig helt nöjd med dagens inköp var ytterligare ett varuhus och deras
underklädesavdelning. Jag hade på första stället sett någon form av inlägg till behåkuporna som jag
gärna ville ha. Där hade jag inte vågat mig på att både köpa behå och inlägg, utan nu letade jag upp
motsvarande plats, och fann mycket riktigt dessa inlägg även här. De var förmodligen av
skumgummi, men med ett tunt överdrag av tyg. Jag försåg mig genast med ett par och dessutom
hittade jag några billiga strumpor, samt några trosor att komplettera min garderob med. Innan jag
lämnade varuhuset drog jag mig till deras ungdomsavdelning, och redan på långt håll lyste en
intressant ställning emot mig. Det var ett antal skotsktrutiga kjolar som var rejält nedsatta, och efter
lite letande hittade jag både rätt storlek och en färgställning som passade mig. Precis bredvid fanns ett
antal slimmade tröjor i matchande färger så jag begåvades med en hel ensemble innan jag måste sätta
mig på bussen för att åka hem.
Fullastad med kassar och påsar anlände jag hem. Väl uppe på rummet måste alla fynd noga studeras,
och jag dukade upp allt på skrivbordet. Det var med en rejäl samling artiklar som min garderob nu
utökades med, och jag måste ju genast prova några av inköpen. Av åkte alla mina manliga kläder och
slängdes in i ett av hörnen. Först så provades behån, och med nervösa fingrar stoppade jag in mina
nyinköpta inlägg. Vilken känsla jag fick när jag smekte mig över de glansiga kuporna och kände
fyllningarnas lätta motstånd när jag tryckte mina händer mot kuporna. Jag kastade långa blickar i min
spegel och kände hur jag ryste till av välbehag över den syn jag såg. Kjolen stod på tur härnäst, och
den mjuka klockningen gjorde att mina höfter verkade vara bredare än de var. Visst var den kort, men
den täckte i alla fall, gott och väl, kanten på strumporna. Tröjan åkte snabbt på och sedan satte jag på
mig skorna innan jag på nytt paraderade runt och tittade på mig ur alla möjliga vinklar.
Jag var så tillfreds med min uppenbarelse att jag omedelbart beslutade mig för att vara tjej resten av
dagen. Efter lite botaniserande bland de smycken jag köpt hittade jag både några örhängen och ett
halsband som jag tyckte passade bra ihop. Jag vågade mig tom på att prova läppstiftet. Nagellacket
fick vänta ännu så länge. Jag hade inte tänkt på att köpa nagellacksborttagning, så det fick anstå till
ett senare tillfälle. Nu var det väl egentligen bara håret jag inte var nöjd med, men kvällen hade blivit
alltför långt gången för att jag skulle hinna med att exprimentera med att lägga upp mitt halvlånga
hår, så jag fick nöja mig med hur jag såg ut just nu. Jag vandrade runt i rummet och plockade i
ordning mina övriga saker. För varje sak som kom på plats, så måste jag ta mig en sväng förbi
spegeln och titta till på den tjej som log så vänligt mot mig. Det blev många glada leenden som
utväxlades innan jag konstaterade att jag nog måste uppsöka min säng för att få lite nattro innan
morgondagen.
Med lite sorg i hjärtat började jag ta av mig alla kläder, men jag blev genast gladare närjag kom på att
det fanns ett nattlinne som väntade på mig. Iförd endast nattlinne och trosor bäddade jag min säng
innan jag, efter flera minuters spänd väntan, vågade mig de få stegen över till badrummet. Jag kom
lyckligt och väl över dit utan att Beatrice dörr hade öppnats, och jag kunde i lugn och ro tvätta bort
läppstiftet och borsta mina tänder. Efter ännu en stund i stillhet, gick jag snabbt över hallen och in i
mitt rum. Jag kröp genast ner under täcket och det svala nylonnattlinnet smekte sig underbart mot
min kropp. Mycket lyckligt somnade jag in och drömde mig bort i vackra drömmar.
Jag vaknade upp och såg trånsjukt mot mina tjejunderkläder som hängde över närmaste stol. Jag
vågade mig dock inte på att ha dessa under kläderna idag, utan valde mina högst vanliga och tråkiga
kalsonger och ankelsockor. Man visste ju inte vad ett upprop och efterföljande information på

studentkåren kunde innehålla för spektakel. Rykten om omfattande nollningar hade nått våra öron.
Men jag lät alla kläder ligga framme, för så fort jag kom hem tänkte jag byta om och bli tjej igen. Det
hände inget speciellt under dagen, så lite besviken över att inte ha haft mina tjejunderkläder återvände
jag hem. På vägen hade jag köpt lite mat, och då även passat på att köpa lite nagellacksborttagning.
Nu skulle jag ordna till min första middag i storstan.
Jag släntrade snabbt in i köket, och blev förvånat stående på tröskeln. Framme vid spisen stod en tjej i
min egen ålder och rörde i några grytor. Hon vände sig mot mig och log med hela ansiktet
- Hej, jag förstår att du måste vara Josef, Beatrice nya hyresgäst. Jag heter Katarina och hjälper
Beatrice med städning och matlagning. Tre gånger i veckan brukar jag vara här.
- Ja, hej på dej, stammade jag fram. Förlåt att jag ser så förvånad ut, men jag visste inte om dig.
- Nej, Beatrice sa att hon nog glömt och berätta det för dig. Jag brukar städa i ditt rum också,
men jag har inte varit där ännu. Vill du att jag städar, så säger du bara till, jag rättar mig efter
hur du vill ha det. Jag kan väl samtidigt bara ge dig ett gott råd och det är att låta mig sköta den
detaljen. Beatrice är mycket noga med att allt är rent och snyggt.
- Javisst kan du få städa, fortsatte jag fortfarande lätt stammande. Men du stökar väl inte runt
med mina grejer?
- Absolut inte, skrattade Katarina. Nej jag bara städar och dammar. Någon gång torkar jag
golvet och piskar mattorna. Dessutom är jag van att ha med er hyresgäster att göra. Du är inte
den första här. Jag har nog sett både det ena och andra, så du behöver inte vara blyg för den
sakens skull. Var du som du är. Jag tål nog och se den röra du kan ordna till också.
- Men då säger vi väl så. Du städar hos mig också. Vilken dag städar du?
- Jag brukar ta det som idag, dvs onsdagar. Jag kan göra det så fort jag är färdig här.
- Fint, svarade jag, jag ska bara ställa in mina saker i kylskåpet, så går jag upp. Du är
välkommen när du är klar.
Jag försökte att låta bli att verka stressad, men det var precis det jag var. Så fort jag kom innanför
dörren spanade jag snabbt över rummet och tittade vilka saker som måste röjas undan. Strumpor och
underkläder åkte i rask fart ner i en låda, och mitt nattlinne stoppades in under kudden. Kjolen och
tröjan hängde jag upp i garderoben och draperade några av mina andra kläder vid sidan om. Mina
sminkgrejor placerades bakom några böcker, och jag hann se mig omkring en extra gång innan en
försynt knackning hördes på dörren. Hon städade snabbt och effektivt av rummet, och gick sedan
iväg. Precis innan hon stängde dörren vände hon sig mot mig och undrade
- Jag är precis på väg att ordna med min egen mat. Jag såg att du också köpt en köttbit, om du
vill kan jag steka på den samtidigt, så kan vi väl äta tillsammans?
- Gärna det svarade jag. Jag kommer direkt och hjälper dig.
Katarina var skicklig med stekpannan, och det dröjde inte länge förrän vi kunde sitta ner vid bordet
och äta vår mat. Hon berättade att hon nu jobbade tredje året hos Beatrice, och att hon trivdes bra.
Hon bodde fortfarande hemma, bara en bit härifrån. Efter 9an hade hon tröttnat på skolan och sök
efter ett arbete. På privat väg hade hon hittat det här jobbet, och trivdes fint med det. För att dryga ut
kassan jobbade hon även inom kommunens hemtjänst övriga dagar. Jag kunde berätta lite om min
bakgrund också, innan hon måste bryta upp för att se till Beatrice tvätt. Jag påtog mig ansvaret för att
diska upp efter oss och vi skildes åt med att vi kanske skulle ses på fredag igen.

När jag åter kom till mitt rum drog jag en suck av lättnad hur väl det hela hade avlöpt. Rena turen
hade "räddat" mig den här gången. Jag lovade mig att alltid hålla rummet städat och rent från mina
tjejsaker när jag var borta på dagarna. Jag kände mig emellertid inte avskräckt för att ha mina
tjejkläder på mig här hemma. Jag visste ju när hon skulle vara här. Jag bytte därför om snabbt och
satte på mig alla persedlar, inifrån och ut, innan jag började med min studieplanering för den
kommande terminen. Ett dörr slog igen, och när jag sträckte på halsen kunde jag se Katarina skymta
förbi på sin väg nerför sluttningen. Jag och Beatrice var åter ensamma i huset, och jag kunde vara lite
mer fri.
Det tog mig gott och väl en timme innan jag tyckte att jag fått något grepp på hur terminen skulle
läggas upp, och vilka hållpunkter som fanns under terminen. Jag kände mig riktigt nöjd, och kände att
det skulle sitta bra med en paus. Innan jag hann tänka tanken, så hörde jag Beatrice dörr öppnas och
hennes lätta steg rörde sig nerför trappan. Det gick ytterligare några minuter innan ytterdörren åter
slog igen, och jag såg hur Beatrice gick mot en väntande taxi. Jag var alltså helt ensam i huset. Den
här situationen måste utnyttjas. Varför inte ta en tur i huset och lokalisera mig lite bättre. Jag hade
ändå tänkt göra det vid första bästa tillfälle, och nu behövde jag ju inte ens byta om.
Jag förvissade mig om att mina kläder satt rätt, och att läpparna var nymålade innan jag öppnade min
dörr och steg ut i hallen. Biblioteket blev min första anhalt. Väggarna var täckta, från golv till tak,
med böcker. Vad jag kunde se på de titlar jag såg, så var det ett mycket varierat utbud. Hade jag
tråkigt någon gång, så fanns det säkert mycket läsvärt på dessa hyllor. En hyfsat modern TV stod på
golvet, och två härliga länsmansfåtöljer stod mitt på golvet, riktade mot TVn. Jag kröp genast upp i
en av dom och drog upp mina nylonklädda ben in under mig. Tänk vilka mysiga kvällar som jag
skulle kunna få här. Jag kunde bara hoppas att det skulle bli fler tillfällen som jag var ensam. Det
enda som saknades i rummet var egentligen en öppen spis. Nåväl, man kan inte få allt här i världen,
tänkte jag innan jag drog vidare till nästa rum.
Det fanns ytterligare två rum här på övervåningen, förutom mitt och Beatrice. Till det ena rummet var
dörren stängd, så jag gick omedelbart vidare till nästa. Det rummet var ganska litet och såg helt
annorlunda ut. En enkel säng stod i ena hörnet, och några garderobsdörrar täckte hela ena väggen.
Alla väggar var slätmålade, till skillnad från övriga rum som hade rikt dekorerade väggar. Ett litet
handfat fanns det också i rummet, och då förstod jag helt plötsligt i vilket rum jag befann mig i -
pigkammaren. Nu såg jag också att det fanns en trappa bakom en avbalkning, och nyfiket började jag
gå ner för den. Min kjol studsade käckt mot mina ben för varje steg, och jag njöt över den annorlunda
känslan. Det var svårt att tro att det var mina ben som gick ner för trappan. Det stack till i mig, av
välbehag, varje gång som jag såg mina nylonklädda ben skymta till nedanför kjolkanten.
Mycket riktigt. Trappan mynnade ut i serveringsrummet, som låg väg i vägg med köket. Åt andra
hållet kom jag direkt ut till matsalen och de smäckra vita möblerna, av rockokoliknande snitt, som
fanns där. Huset var tydligt och klart byggt för stora middagar. I det här rummet kunde åtminstone 20
personer äta middag utan problem. Jag måste bara sätta mig vid det vackert dekorerade bordet och
känna mig som en dam. Jag kunde livligt föreställa mig hur familjens gäster suttit här och dinerat,
innan de breda skjutdörrarna öppnades och de galanta damerna gick i armkrok med sina kavaljerer ut
i salen för att kanske ta sig en svängom. Jag såg mig om efter det obligatoriska rökrummet, och
mycket riktigt så fanns där ytterligare ett rum.
Mitt på golvet tronade ett väl använt, men fortfarande mycket väl bibehållet, biljardbord. Hela
rummet andades av makt och styrka, inte minst från de mörklaserade väggpanelerna. Hur många
affärstransaktioner hade gjorts upp i det här rummet, var en stilla undran som flög genom mitt huvud,
innan jag återvände ut i stora salen för att närmare beskåda den. Tyst och försiktigt stängde jag dörren
bakom mig, det kändes högtidligt att gå runt här, och jag ville inte på något vis störa den förtrollade
stämning som låg över rummen. Salen innehöll den öppna spis som jag saknat på övervåningen.
Framför den stod också ett par fåtöljer av mycket modernt snitt. Det syntes också att spisen var flitigt
använd. Jag skulle tro att Beatrice tillbringade långa stunder här framför brasan. Övriga rummet
innehöll en blandning av möbler. Här var inte det genuina så framträdande, utan det här var ett rum

som användes. Däremot talade väggarna sitt tydliga språk. Stora målningar med kraftiga guldbelagda
träramar hängde tätt på väggarna. På några fanns det skyltar som berättade både vem som målat och
vilket motivet var. Jag förstod att flera av Beatrice släktingar höll ett vakande öga på henne och detta
huset från sina platser.
På en av målningarna framträdde tydligen Beatrice själv. Hon var verkligen en skönhet där hon satt
på en stol. Hennes långa böljande hår gick ner över ena axeln och draperade sig snyggt över hennes
bröst. En kornblå hellång klänning hade hon på sig och hennes händer vilade behagligt elegant i knät.
Hela bilden strålade av självförtroende och harmoni. Det här var en bild av en kvinna som såg tiden
an med tillförsikt. Världen låg framför hennes fötter och bara väntade på att erövras. Jag stod länge
kvar och studerade alla detaljer som framträdde ju mer man tittade på målningen. Med en behaglig
och längtansfull suck vände jag på klacken och fortsatte min rundvandring.
Ute i hallen hittade jag dörren jag sökte. Innanför den gick det en trappa ner till källaren, och jag
kunde snabbt konstatera att här hade det inte hänt mycket under årens lopp. Visst var tvättmaskinen
av modernaste snitt, men rummet i övrigt såg nog lika ut nu som när huset var nytt. Likadant var det i
övriga utrymmen. När jag återigen kom tillbaka till tvättstugan, så erinrade jag mig att det nog var
dags för att utnyttja den. Jag hade samlat på mig en hel del smutstvätt hos syrran. Hon hade velat ta
hand om den, men jag hade vägrat. Jag skulle klara mig själv. Så kvinnligt som möjligt skred jag
uppför trapporna och samlade ihop mina smutsiga persedlar. Med ett rejält bylte framför mig
återvände jag ner och sorterade upp tvätten innan första maskinen fylldes och sattes igång. Nu fanns
inte så mycket mer att göra än att vänta, så jag återvände upp till köket och gjorde i ordning lite mat
åt mig. Från köket hade jag bra utsikt över gatan, så jag kunde direkt se om någon närmade sig huset.
Första tvättmaskinen blev klar, och jag såg mig om efter torkmöjligheter. Det fanns ett torkrum, men
jag misstänkte att det skulle torka långsammare inomhus än ute. Jag öppnade därför källardörren ut
mot gården och strax utanför fann det en torkställning. Jag såg mig noga omkring, och insåg att ingen
skulle kunna se speciellt mycket av mig. Jag samlade därför ihop den rena tvätten, och tog klivet ut i
trädgården. Den svala augustikvällen slog emot mina nylonklädda ben och det gick en rysning genom
kroppen. En hel del av rysningen får nog tillskrivas det faktum att det här var första gången som jag
klev ut i fria luften, klädd som tjej. Trots att det bara gällde en så enkel sak som att hänga upp tvätten,
kände jag det som att en milstolpe passerades. Jag var därför mycket noga med att försöka bete mig
så kvinnligt som möjligt och vara mycket noga med hur tvätten hängdes, inte bara slänga upp den
som Josef brukade göra.
Kapitel 3
Min första helg var i antågande. Jag klarade av mina föreläsningar och kom hem lagomt för att hinna
se Katarina innan hon gick sin väg. I förbifarten fick jag reda på att Beatrice åkt iväg till några goda
vänner för att spela bridge, och väntades åter först sent i kväll. Jag hade alltså huset åter för mig själv.
Den här chansen skulle inte försättas, den heller, utan jag skyndade mig upp på rummet och
formligen slet av mig mina kläder. Jag trippade sedan ut i badrummet och började fylla upp badkaret
med hett vatten. Jag hade införskaffat några badoljor, och dessa droppade jag nu i det heta vattnet.
Medan badkaret fylldes plockade jag fram alla de tillbehör som jag trodde mig få användning av. Det
blev en ansenlig mängd med prylar. Schampo, hårläggningsvätska, papiljotter, nagellack, läppstift
mascara och alla övriga skönhetsprodukter. I kväll skulle jag verkligen göra mig snygg, från topp till
tå.
Det var knappt jag ville stiga upp ur det varma vattnet. De väldoftande oljorna gjorde min hud så len
och mjuk. Plötsligt fick jag ett infall att allt hår på ben och armar också skulle väck. Jag sträckte mig
efter min neccesär och fiskade upp min rakhyvel. Med stor omsorg rakade jag mig så över hela
kroppen. Ingen fläck nedanför mitt huvud blev bortglömd. Jag kan inte påstå att jag hade kraftig
hårväxt, men jag märkte ändå skillnaden nu när jag var rakad. Huden kändes ännu lenare och

mjukare, och det var en fröjd att låta mina händer glida längs kroppen och låta tankarna fara långt,
långt bort.
Jag återvände dock strax till verkligheten, och fortsatte med mitt värv. Håret stod nu på tur. Efter en
grundlig schamponering och sköljning så masserade jag in läggningsvätskan i mitt hår. Jag klev
sedan upp ur badkaret, och svepte en handduk runt hela min överkropp. Inte för att det behövdes, jag
hade ju inget att skyla så högt upp, utan för att det kändes så kvinnligt att göra det. Mitt hår
kammades ut och fick hänga rakt ner innan jag försiktigt började med att dela in allt i sektioner och
planera för hur jag skulle göra. Det såg så enkelt ut när min syster gjorde det, jag hade i smyg noga
studerat henne och hennes handgrepp under många år, men aldrig fått några bra tillfällen att pröva
själv. Dessutom hade mitt hår varit alldeles för kort, tidigare, för att kunna göra något, men efter lång
tids sparande var nu håret tillräckligt långt för att kunna rullas upp på spolar.
Det var både svårare och jobbigare än jag trott. Mjölksyran kom flera gånger krypande när jag stod
med armarna högt ovanför huvudet och försökte få trilskande hårtestar att ta reson. Många var de
gånger som jag fick börja om och tålamodet började tryta. Ibland lyckades tom någon tår tränga sig
fram innan jag bet ihop tänderna och fullföljde mitt arbete. Med stor lättnad konstaterade jag att de
flesta hårstrån hade fångats upp av någon spole, och att mitt huvud nu var täckt av en stor mängd
taggiga pastellfärgade papiljotter. Det stramade och tryckte lite här och där, men samtidigt tyckte jag
att mitt ansikte nu var mycket mjukare och kvinnligare i sin framtoning. Jag lyckades tom fästa
hårnätet runt hela härligheten på ett tillfredsställande sätt innan jag var nöjd med håret och gav mig i
kast med återstoden.
Först försvann jag in i mitt rum och klädde på mig behå och trosor. Jag kände mig lite mer klädd så
när jag gav mig i kast med det svåra uppdraget att färga mina naglar, på både tår och fingrar, ljust
röda. Det var en strålande eftermiddag, så jag passade på tillfället att smita upp till altanen utanför
tornrummet, och sitta där i solskenet och lägga min makeup. Med darrande fingrar försökte jag, efter
bästa förmåga, anlägga något som kunde liknas vid en makeup. Svårast var att lägga den där tunna
fina linjen ovanför ögonfransarna. Jag fick göra om det hela några gånger innan jag kände mig nöjd.
Det jag såg tilltalade mig mycket. Jag sträckte lojt ut mig i solstolen och betraktade mina läckert ljust
röda naglar som vackra pendanger till mina alldeles släta armar och ben. När blicken sedan fortsatte
upp längs benen kom jag så fram till mina spetsprydda trosor som blänkte skinande vita. Ingen
förarglig bula förstörde in trycket, utan trosornas skarpa "v"-skärning gjorde bilden mycket kvinnlig.
Återstoden såg inte mycket sämre ut, min nyinköpta behå visade upp två fullt acceptabla kullar på
överkroppen.
Jag satt kvar i solskenet ända tills solen började försvinna bakom några höga tallar. Genast kändes det
att det bara var solen som värmde. Hösten hade börjat göra sitt intåg. Jag plockade ihop mina grejer
och återvände ner till mitt rum. Håret hade nu torkat, och spänningen stegrade sig inom mig hur
resultatet skulle te sig. En efter en av spolarna lossades, och till slut hade mitt hår helt befriats från
dessa nödvändiga, men ändå riktiga tortyrredskap. Jag satte genast igång med att borsta ut håret, och
jag tyckte att jag lyckats riktigt bra. Mitt hår blev helt annorlunda, det fick mycket större volym, och
böljade sig nu mjukt runt om på min hjässa. Jag fixerade hela härligheten med några lätta duschar av
hårspray och beundrade mig ytterligare några gånger innan jag återvände till rummet för att få på mig
resterande klädesplagg.
I dag valde jag min klänning, och efter att strumporna snällt glidit upp för mina ben och fästs vid min
strumpebandshållare trädde jag klänningen över huvudet och började med det slitsamma jobbet att få
upp dragkedjan i ryggen. Efter lite akrobatik så lyckades det hela, och jag kunde släta ut klänningen
över min kropp. Ett par högklackade skor med slingback hade jag lyckats rädda undan utsortering,
och trots att dom nog var ett nummer för små, så kunde jag få i mina fötter i dom. Slingbackmodellen
hjälpte till en del liksom de glatta strumporna. Mina accessoarer satte jag också på mig innan jag gick
fram till spegeln för "slutbesiktning". Det jag såg gick naturligtvis inte att jämföra med en riktig
kvinna, men för mig var det höjden av lycka att se på mitt nya jag. Jag rättade till några hårstrån och
bättrade på mitt läppstift innan jag svängde på klacken och gav ut på en promenad i huset.

Allt arbete hade gjort mig ordentligt hungrig, så det första jag gjorde var att gå ut i köket och tillaga
mig en måltid. Jag hittade ett vackert vitt förkläde, som jag satte som skydd mot min klänning under
tiden som maten bereddes. Oh vad ljuvligt det var att gå omkring i köket, och höra klackarnas
klapprande mot golvet, samtidigt som min klänning svajade så mjukt varje gång jag vände på mig.
Det blev nog några extra svängar här och där för att riktigt få uppleva all det nya och stimulerande.
Sent om sider blev i alla fall maten klar, och jag kunde sätta mig vid dukat bort och stilla min hunger.
Under tiden jag åt tog jag av mig förklädet, men nu när jag skulle diska upp efter mig åkte det
återigen på. Jag snyggade till både köket och mig efter maten och fortsatte sedan ut i salen. Jag sjönk
ner i en av de vackra och sköna fåtöljerna och kände hur Beatrice, i sin ljuvligt fina klänning, tittade
ner på mig från sin plats bredvid den öppna spisen. Jag tyckte nog att hon log mot mig och nickade
sitt gillande.
Jag slumrade nog till en stund och vaknade med ett ryck av att den stora klockan i hallen slog åtta
slag. Det var alldeles mörkt runt om mig, och jag började sträcka på benen för att kunna resa på mig
när jag fick den geniala iden att våga mig på en promenad utomhus. Jag gick upp för att byta skor och
återvände strax ner till hallen och såg mig om efter någon lämplig jacka att ha på mig. Jag hittade en
som borde passa mig alldeles utmärkt och satte på mig den. Jag konstaterade snabbt att jag hade
nycklar med mig och sedan tog jag steget ut i verkligheten. Jag stod stilla en lång stund och bara
samlade på mig av all den friska klara luften. Allt var lugnt och stilla runt om mig. Ett avlägset muller
hördes, det var tåget som åkte över den gamla fackverksbron en bit bort. Gatan nedanför låg lugn och
fridfull, så efter ett djupt andetag började jag försiktigt gå nerför slänten.
Utan problem kom jag ner och ut på gatan. Jag styrde omedelbart stegen bort från huset, men hade
egentligen inget mål för min promenad. Jag hade ännu inte hunnit bekanta mig med omgivningarna,
så det här blev en promenad ut i det okända. I sakta mak strövade jag längs de glest upplysta gatorna.
Några andra kvällsflanörer skymtade på håll, men aldrig någon som kom i min väg. Jag hade nog
varit ute gott och väl i en timme när jag började känna av mina vrister. De hade verkligen fått
bekänna färg och hade stått ut både länge och väl, men nu började det bli plågsamt. Som tur var hade
jag inte långt hem utan jag kunde avsluta promenaden på ett ärofullt sätt. Men direkt innanför dörren
sparkade jag av mig skorna och fortsatte i bara strumplästen. Det gjorde mig rakt inget, för emot mig
lyste de röda naglarna genom de tunna nylonstrumporna. Jag hängde tillbaka jackan och återvände
upp till mitt rum.
Jag vandrade sedan runt i huset ytterligare en stund och funderade på vad jag kunde hitta på härnäst.
Jag bestämde mig för att titta lite på TV, och drog mig därför upp till biblioteket och satte mig tillrätta
i soffan. Jag hann se nästan hela fredagsunderhållningen innan jag hörde en bil utanför på gatan.
Försiktigt tassade jag fram till fönstret och såg att Beatrice hade anlänt efter sin bridgekväll. Jag
stängde av TVn och gick in till mig. Strax efteråt hördes jag hur Beatrice, lätt gnolande, gick uppför
trapporna och stängde sin dörr bakom sig. Mitt hjärta bultade kraftigt av spänningen som nu släppte,
och jag kände hur glädjen över kvällens eskapader blandades med hur nära jag, återigen, hade varit
att bli avslöjad.
Lätt förvirrad vaknade jag på lördagsmorgonen. Förvirrad därför att jag såg så många trevliga rester
av gårdagskvällen, både runt om mig och på mig. Jag var inte van att vakna upp i ett ljuvligt nattlinne
och sträcka ut rödmålade tånaglar utanför täcket. Jag var heller inte van att se mitt hår i ett enda stort
feminint "burr", utan det låg vanligtvis helt slätt mot huvudet. Mina känslor svallade också fram och
tillbaka hur mycket av det hela jag skulle våga behålla. Ute i badrummet provade jag med några olika
varianter av kammningar innan jag hittade en som vare sig var maskulin eller feminin. Nagellacket på
fingrarna kunde jag inte behålla, men däremot lät jag det vara kvar på tårna. Mycket, mycket lätt lade
jag också på lite mascara, för att sedan gå tillbaka och klä på mig. Alla mina tjejunderkläder fann nåd,
men sedan sade jag stopp. Mer vågade jag inte ha på mig. Jag fick på mig resten av kläderna och gick
sedan till köket för att äta min frukost och sedan försvinna iväg in mot stan för att lära känna den och
säkert göra ett och annat fynd.

Visst hade jag gjort fynd. Mitt viktigaste inköp var en jacka, så att jag slapp låna av någon annan.
Den hade en bred pälsfodrad krage, som man gärna lade kinden till och riktigt "gosade" in sig i. Även
fler underkläder hade jag hittat och ytterligare ett par skor, nu för innebruk. Jag hade fått skärpa mig
ordentligt för att inte sätta sprätt på hela studielånet, men en hel del av mina besparingar flög sin kos.
Men jag tyckte ändå inte att jag slösat. Tvärtom upplevde jag mina inköp som måttliga och
välplanerade. Kläderna passade mycket väl ihop och kunde kombineras med varandra.
Förutom jackan var jag oerhört stolt för ett annat inköp. I en affär hade jag hittat en jättefin klänning,
men jag var högst osäker om storleken passade. Deras provhytter låg lite avsides, och expediterna
brydde sig föga om mig som vandrade runt på damavdelningen. Så när avdelningen var helt tom tog
jag, helt sonika, min klänning och gick in i provhytten. Visserligen skyndade jag mig på med
provningen, och tillät mig inga längre funderingar, men jag kunde i alla fall konstatera att klänningen
var i min storlek. Efter ett snabbt ombyte tillbaka till mina egna kläder tittade jag mig noga för innan
jag gick tillbaka ut på avdelningen. Efter ytterligare en stund vågade jag mig fram till kassan och
betalade mitt inköp. Med lätta steg gick jag ut ur affären och njöt av min våghalsighet.
När jag klev in genom dörren så såg jag Beatrice där hon satt framför den nu tända brasan. Hon vände
sig om mot mig och log med sitt varma leende. Jag ställde ifrån mig kassarna och höll på att ta av mig
jackan när hon tilltalade mig
- Goddag Josef, jag ser att du gjort en del inköp. Jag förstår att det måste vara mycket som skall
ordnas så här i början av terminen. Jag har ju knappt haft tillfälle att prata med dig sen du
flyttade in. Kan du inte ta dig en kopp ute i köket och komma hit. Jag har te och några
smörgåsar här. Hjälp mig äta upp dom så hinner vi bekanta oss lite med varandra under tiden.
- Visst, svarade jag, jag skall bara gå upp med grejerna, så kommer jag sedan.
Snabbt förflyttade jag mig upp för trappan och undrade om hon sett vilka kassar jag bar på. Några var
helt neutrala, men en del skvallrade rätt ordentligt om innehållet, eller åtminstone var det kom ifrån.
Jag hoppades också att jag hade låtit rätt naturlig, för det var allt annat än jag hade känt mig. Jag hade
blivit ordentligt överraskad över att hon satt där i rummet. När jag kom upp till rummet och ställt in
kassarna i garderoben, så blev jag blossande röd i ansiktet. Orsaken var att jag råkat slänga ett öga i
spegeln, och jag ser då att min behå syns genom skjortan. Visserligen lite otydligt, men ändå. Hade
hon sett även det? Jag kunde inte låta bli att fundera över detta medan jag letade upp en slipover som
jag drog över huvudet. Med nervösa steg gick jag nerför trappan och hämtade en kopp åt mig i köket.
- Trevligt att du ville komma och sitta med mig en stund, inledde Beatrice vårt samtal med. Hur
har du haft det den här veckan? Har allt fungerat till din belåtenhet?
- Ja, verkligen. Jag kan bara konstatera att jag hade jättetur när jag hittade det här rummet. Det
passar mig perfekt.
- Om det nu bara var tur, inflikade Beatrice
- Förlåt?, svarade jag då jag inte riktigt förstod henne
- Nej, det var inget. Tankarna bara flög iväg. Jag tänkte på något helt annat. Men det var ju
trevligt att du trivs här. Har du hunnit se dig om i huset då, och känt dig som hemma?
- Jadå, igår satt jag även här en lång stund och tittade på allt det vackra här i rummet. Speciellt
har jag fäst mig vid den där tavlan. Den är så vacker. Visst är det väl du som är motivet?
- Den målningen är också min favorit, svarade Beatrice. Den är som en hel historiebok för mig.
Ett tag kunde jag inte se på den, den fick stå undanställd i en garderob under många år, men nu
har den fått inta sin rättmätiga plats i det här rummet.

Beatrice fortsatte sedan att berätta om de övriga porträtt som hängde runt om på väggarna, och jag
fick mig till livs en stor del av detta hus historia och dess innevånare. Hon var en skicklig berättare
och historien kändes så levande att det kändes som om personerna steg ut ur sina ramar och deltog i
diskussionen. Allt detta medan brasans flämtande lågor kastade sitt varma sken mot oss två i våra
sköna fåtöljer.
Vi fortsatte att berätta om varandra, och jag fick en inblick i hur aktiv Beatrice var. Hon hade olika
träffar nästan varje dag. Det var bridge där, och diskussionsklubben där osv. För det mesta var det ett
gäng äldre kvinnor som träffades, många gånger tillsammans med sina döttrar och ibland även
dotterdöttrar. De hittade alltid på olika saker, även om det ibland bara skedde över en kopp te hemma
hos någon. I veckan skulle de förresten komma hit, så jag skulle nog passa mig då. Det fanns många
vackra kvinnor i gruppen, som dessutom var till äktenskap lediga, som Beatrice uttryckte det. Vi
skrattade gott åt det hela och Beatrice fortsatte
- Jag tycker förresten att din nya frisyr klär dig bättre än den gamla. Håret har fått mer volym,
vilket klär ditt ansikte. Har du varit hos frisören i nu idag?
Jag rodnade kraftigt och visste inte vad jag skulle säga. Jag blev visserligen glad åt kommentaren,
men hade inte räknat med att det syntes så uppenbart att något hänt med mitt hår. Beatrice märkte
min förlägenhet och räddade mig ur situationen genom att fortsätta
- Vill du ha lite mer te? Jag är i alla fall sugen på ännu en kopp, så jag går ut och kokar upp lite
mer vatten.
När Beatrice återvände med en kanna rykande hett vatten, hade jag hunnit lugna ner mig och samtalet
kunde fortsätta i nya banor. Vi diskuterade mycket om hur jag upplevde att flytta till storstan, och om
hur jag haft det under min uppväxt. Det kändes härligt att samtala med henne. Hon var visserligen
gammal, men mycket vital och väl insatt i de dagsaktuella frågorna. Det var en dam med skinn på
näsan. Hon visste vad hon ville, och kunde skickligt lotsa sig fram mellan blindskären för att nå sitt
mål. Hon var dessutom förmögen. Hennes rikedom hade hennes make och hans förfäder samlat ihop.
Mest beroende på lyckade affärer med det forna Tsarryssland. När revolutionen sedan kom och
förbindelserna bröts med de nya makthavarna hade det varit en tid av ovisshet, men nya marknader
hade öppnats och förmögenheten hade bara ökat. Numer levde hon gott på avkastningen från alla de
företag hon en gång ägt. Några hade hon fortfarande betydande andelar i, och det kom fina herrar hit,
då och då, för att fjäska för henne, som hon uttryckte det på sitt oefterhärmliga sätt.
Klockan blev närmare midnatt när vi slutligen tyckte att det var dags att avsluta dagens samtal och
kryp ner i våra sängar. Vi hjälptes åt att plocka undan efter oss och följdes åt uppför trappan. Vid min
dörr vände sig Beatrice hastigt mot mig och gav mig en lätt kram samtidigt som hon sade
- Det är så skönt att ha någon i huset igen. Jag tror vi kommer att trivas fint tillsammans.
Godnatt och sov gott.
- Godnatt själv, svarade jag lätt överraskad.
Jag gick in till mig och började ta av mig kläderna. Samtidigt återvände mina tankar till kvällens
händelser. Hur mycket hade egentligen Beatrice sett? Hade hon sett något, och hur skulle man tolka
hennes gillande av min frisyr. Var det bara jag som led av överdriven misstänksamhet, eller fanns det
anledning att tro att hon såg mer än jag anade. Jag ruskade på mig för att slå bort mina tankar, men
jag kunde i alla fall konstatera att om hon visste mer än jag ville tro, så bekymrade hon sig i alla fall
inte över den kunskapen. Detta faktum gladde mig och gjorde mig övertygad om att jag kunde
fortsätta att klä mig på det sättet jag nu gjorde.
Kapitel 4

Studierna tog mycket av min tid, så det blev inte så många tillfällen att byta om helt och hållet. Men
jag uppskattade de sköna strumporna under mina byxor när höstvindarna började vina runt knutarna
och gick genom märg och ben. Jag fick snart ge mig ut för att komplettera med kraftigare strumpor
och andra typer av underkläder. Några vackra och sköna linnen kompletterade jag min garderob med.
Styrkt av Beatrice kommentar kring mitt hår fortsatte jag också att rulla upp håret efter nästan varje
hårtvätt. Jag blev lite försiktigare med användandet av hårläggningsvätskan, och kammade ut frisyren
på ett annat sätt. Allt för att göra frisyren så neutral som möjligt. Även Katarina lade märke till den
förändring som skett och ville syna den extra noga. Hon sade att hon gillade när killarna hade lite
längre hår, men att det var få som skötte håret ordentligt. Hon ställde gärna upp och gav mig goda
råd, om jag ville förstås, eftersom kvinnor ju hade lite större erfarenhet inom detta område.
Katarina menade tydligen också vad hon sade, för en eftermiddag stod en påse på mitt rum med
hälsningar från henne. När jag öppnade påsen låg där massvis med papiljotter och ytterligare en lapp:
"Pröva gärna själv, annars är jag här på fredag igen, och då kan jag hjälpa dig. DS". I påsen låg också
några tidningsurklipp med schema på hur spolarna skulle rullas för att få fram olika frisyrer. Jag satte
genast igång med att studera dessa scheman, och eftersom det ändå var dags att tvätta håret var detta
ett ypperligt tillfälle att prova lite nytt. Jag började nu bli rätt van vid att hantera spolarna, så det var
inga större svårigheter att följa det schema jag valt ut. Resultatet såg också bättre ut nu, när jag
fördelade mitt hår på ett annat sätt. Jag hade nog tagit för stora hårslingor på varje spole tidigare. När
håret torkat så märkte jag skillnaden. Nu var håret ännu mer lättarbetat och följde villigt mina
intentioner. Jag bestämde mig i alla fall för att låta Katarina hjälpa mig på fredag. Min teknik gick
säkert att förbättra ytterligare.
Katarina hade mycket riktigt dröjt sig kvar längre än vanligt på fredagen. Jag hade mött Beatrice på
vägen in, hon skulle iväg till sin bridge, så vi skulle vara själva när Katarina skulle fixa till mitt hår.
Efter lite vänskapligt prat, så frågade Katarina mig om jag var redo. Jag bara nickade och stack iväg
för att tvätta mitt hår och sedan återvända till henne. Under tiden hade hon förberett allt ute i hallen.
Framför stora hallspegeln stod nu en stol och vid ett litet sidobord var alla tillbehör uppdukade. Hon
svepte en handduk runt mina axlar och satte sedan igång med sitt arbete. Hela tiden berättade hon vad
som hände och varför. Jag kände igen mycket av det hon gjorde, och insåg att jag förstått principerna
mycket väl. Däremot var hon mycket flinkare i fingrarna än jag, och allt gick så snabbt och elegant.
Spolarna hamnade också i mycket finare rader än när jag gjorde det. Här fanns inte en millimeters
mellanrum, utan spole låg mot spole. Hennes flinka fingrar fäste slutligen hårnätet runt det hela, och
nu trodde jag att vi var klara. Men Katarina hade tänkt annat
- Nu har jag visat dig hur man gör. För att du skall förstå det hela bättre är det viktigt att träna.
Jag springer upp och tvättar mitt hår, så skall du sedan få rulla upp det åt mig. Det blir en bra
träning och samtidigt så hjälper du mig.
Utan att vänta på svar försvann hon iväg och jag hörde hur vattnet började plaska på övervåningen.
Några minuter senare kom hon ner med handduken virad som en turban runt huvudet. Blusen hade
hon tagit av sig, så hennes vackra liljekullar doldes endast av en bländvit behå. Hon såg min häpna
min, men kommenterade inte den utan satte sig tillrätta i stolen framför mig och löste upp turbanen.
Innan jag fick börja så beskrev hon i korta ordalag hur hon ville att jag skulle göra. Efter bästa
förmåga utförde jag hennes önskemål. Någon enstaka gång rättade hon till mitt handgrepp och visade
hur det skulle utföras. Katarina satt så rakryggad där i stolen, med händerna tryggt vilande i sitt knä,
att hennes byst framträdde så mycket mer. Jag försökte låta bli att stirra, men synen var alltför vacker
för att kunna helt förbigås. Ibland fångade hon min blick i spegeln, men jag kunde inte spåra det
minsta ogillande i den.
Något mästerverk blev det inte, men jag var ändå rätt stolt över mitt verk. Katarina såg också ut att
vara imponerad av det hela, och hon tyckte att jag hade haft mjuka och känsliga fingrar. Nu skulle
hon sätta mig under torkhuven en stund. Under tiden jag satt där skulle hon ordna med lite mat. Efter
maten kunde vi sedan kamma ut och beskåda resultatet. Det såg nog rätt roligt ut när vi satt runt
matbordet med båda våra huvuden fulla med papiljotter. Vi skämtade om det hela, och hade hjärtligt

roligt. Efter maten så tog jag hand om disken för att låta Katarina få möjlighet att torka sitt hår. När
jag diskat färdigt och återvände ut i hallen så tog Katarina precis bort torkhuven och konstaterade att
vi nog kunde ta bort spolarna. Nu gjorde vi sakerna samtidigt. Jag på mitt hår och Katarina på sitt.
När vi frigjort håret från alla spolar satte hon mig i stolen. Med borstens hjälp kammade hon ut
hårslingorna och formade allt till en frisyr. Vi beskådade resultatet en kort stund, gjorde våra
kommentarer och funderingar innan hon med några nya tag formade en ny frisyr. Så höll vi på en bra
stund, och vi hann med många olika frisyrer. En del ratades för att de inte passade min huvudform,
andra för att de blev för feminina. Jag lade dock noga hennes teknik på minnet för att kunna återskapa
dessa vid lämpligt tillfälle. Till slut hittade vi ändå en frisyr som kändes både rätt och riktig. Nu
skulle jag få leka med hennes hår en stund.
Hennes hår var underbart att jobba med. Jag ville aldrig sluta med att föra mina händer genom hennes
mjuka hårsvall. Samtidigt som jag njöt av mitt arbete, försökte jag tillägna mig så mycket som
möjligt av teknik och färdighet. Jag började förstå hur jag skulle kunna variera min frisyr genom att
ändra lite på spolarnas läge och riktning. Jag förstod också vikten av att se på hur håret växte och
följa dess naturliga sätt att bete sig. Resultatet blev alltid bäst om man bara hjälpte naturen på traven,
inte tvingade in den i några förutbestämda fållor. Under hela tiden vi höll på så pratade vi om allt
möjligt. Jag fick den härliga känslan att hon såg på mig mer som en väninna, än en kille. En liten
bekräftelse att så var fallet fick jag när vi, sent om sider, avslutade vårt hårpysslande och Katarina
packade ihop sina saker.
- Tack så mycket Josef, jag måste tyvärr sticka nu, men du har varit jätteduktig.
- Det är väl ändå jag som skall tacka, svarade jag. Du har lärt mig mycket.
- Det är i så fall ömsesidigt. Jag glömde t.o.m. ibland bort att du är kille. Du fixar det här lika
bra som vilken tjej som helst. Visst känns det skönt att fixa till sitt hår så här, så att det är
prydligt och fint. Jag hoppas verkligen att fler killar gör som du och rullar upp sitt hår. Vi tjejer
gillar i alla fall det bättre än att se ett ovårdat hårnystan.
- Men hur ser det egentligen ut, frågade jag. Var uppriktig nu. Tror du inte att andra undrar när
de ser att jag uppenbarligen har friserat mitt hår. Dom kanske inte vet hur, men att jag har
hjälpt till syns ju så väl.
- Nej, Josef. Jag tror inte man undrar om du är fikus, eller nåt sånt. Jag förstår att du är orolig
för det. Det jag ser är en snygg frisyr som är anpassad till sin bärare. Visst syns du kanske lite
mer i mängden, för det är ju inte så många som vårdar sitt hår så väl, men efter ett tag så blir
det här en del av dig, och ingen reagerar. Dessutom så överdriver du nog folks fattningförmåga.
De flesta varken ser eller förstår någonting. Mitt råd är att lev så som du vill. Gillar
omgivningen det så tacka och ta emot. Tycker dom illa om det så är det deras problem, inte
ditt.
Efter att Katarina gått sin väg gick jag runt lite och samlade mina tankar. Det fanns så mycket att
smälta. Vi hade haft en underbar eftermiddag ihop, och jag måste nypa mig i armen för att förstå att
det verkligen var sant. Jag hade precis slagit mig ner i en av fåtöljerna och höll på att hälla upp mitt
te, när Beatrice kom hem. Jag erbjöd henne att delta i mitt te-drickande, och när hon tagit av sig
kappan kom hon fram och slog sig ner. Genast lade hon märke till att mitt hår var förändrat. Lätt
rodnande berättade jag vad som utspelat sig tidigare på kvällen, och hon skrattade muntert åt min
berättelse
- Ja se Katarina. Hon är allt en pärla. Mycket förståndigt och trevligt initiativ hon tog, men jag
måste säga att du också visat upp ett stort mått av självförtroende. Jag tror inte att det är många
killar som skulle ha vågat sig på det du gjorde. Stiligt värre. Det har du all heder av.
- Tack, pressade jag fram samtidigt som jag kände hur min rodnad steg ännu mer.

Vi fortsatte att prata om lite annat, och Beatrice berättade länge och väl om hur hon hade haft det
under sin bridgekväll. Hon hade tydligen vunnit kvällens omgång och var omåttligt stolt över sitt pris,
någon slags vandringspokal som mest innebar arbete. Innehavarinnan skulle nämligen stå för nästa
arrangemang och Beatrice funderade redan vad hon skulle bjuda på nästa fredag. Samtalet gled sedan
in på hur jag hade upplevt alla galanta damer som var här i onsdags. När jag kommit hem från skolan
så hade salongen varit full med damer i alla åldrar och format. Påfallande många var dock rätt unga,
nästan i min egen ålder. Beatrice hade genast sett min ankomst och hindrade nu mig från att smita
upp till mitt rum. Istället tog hon mig i handen och ledde runt mig bland damerna och presenterade
mig. Jag blev även inviterad att dela deras eftermiddagste med dom, och jag tackade ja. Jag blev
placerad vid ett av borden med yngre damer, och efter en lite tveksam inledning av vår konversation
släppte våra hämningar och diskussionen verkade återgå till ett normalt tjatter.
Samtalsämnena var överlag med kvinnlig anknytning, så mina inlägg blev inte så många, däremot
lyssnade jag noga och studerade deras mimik och kroppsspråk. Det märktes att det här var ett gäng
som kände varandra väl och umgicks flitigt. Förmodligen hade de inte så mycket annat att göra,
eftersom de kunde vara här så pass tidigt en vanlig eftermiddag. Men om det brydde jag mig inte,
utan kunde bara konstatera att vi alla hade olika livsvillkor. Jag fick också många idéer på hur jag
skulle kunna sminka mig och hur jag kunde kombinera mina fåtaliga klädesplagg.
Beatrice hade märkt att jag kommit väl överens med de övriga kring bordet, och kunde nu berätta att
några av dom hade frågat mer om mig under kvällens bridge. Jag hade varit så trevlig så, var det
allmänna omdömet. Vi fortsatte att avhandla livets alla oväsentligheter ytterligare en stund. Samtalet
tunnade sedan ut, och jag fångade upp en av mina böcker och började läsa. Jag såg att Beatrice gjorde
lika med sin bok, och där satt vi sedan i läslampornas ljus och myste. Trots att inga ord utbyttes
kändes gemenskapen väldigt starkt. Det behövdes inga ord utan vår närvaro var tillfyllest.
Tillfället jag länge väntat på kom några veckor senare. Det var strax före Allhelgonahelgen som
Beatrice, en kväll framför brasan, berättade att hon att hon tänkte resa bort några dagar över helgen.
Hon tyckte det var så trist i Sverige just då, så hon åkte gärna bort. Hon berättade vidare att Katarina
brukade följa med henne på dessa resor, så jag konstaterade att jag skulle bli helt ensam i tre dagar.
Deras resa skulle gå till London, och hon berättade livligt om deras planer för helgen. Både museer
och konserter skulle besökas och avnjutas. Jag kunde bara önska dom trevlig resa samtidigt som jag
började planera för min helg. Detta tillfälle skulle inte försittas.
På torsdagkvällen reste de båda iväg, och jag hade huset för mig själv. Jag tog det ganska lugnt på
kvällen, gick bara runt och förberedde inför de kommande dagarna. Även i skolan var det lugnt, inga
föreläsningar fanns på schemat för fredagen, så jag hade verkligen tre heldagar framför mig. Det enda
jag gjorde vara att göra en omsorgsfull genomgång av mina naglar, på både tår och fingrar. Den här
gången valde jag en lite mörkare röd nyans, som passade bra ihop med de kläder jag tänkte använda.
Med en pirrande känsla i min mage satte jag så småningom på mig mitt nattlinne och kröp ner under
täcket. Jag hade lite svårt att somna, men efter att ha snurrat på mig några gånger kom jag till ro och
somnade.
Morgonen grydde och jag steg upp. Den här morgonen följde jag inte mina vanliga rutiner, utan
tassade omedelbart ner till köket och åt min frukost, bara iförd nattlinnet. Jag tog god tid på mig och
njöt av att se mina slanka fingrar med de vackert färgade naglarna bre den ena smörgåsen efter den
andra. Varför skulle livet vara så orättvist att bara kvinnor "fick" ha nagellack, tänkte jag och fortsatte
med mina mentala förberedelser. Efter frukosten försvann jag upp till badrummet och tappade upp
vattnet i badkaret. De härliga dofterna från badkulorna fyllde rummet med välbehag. Jag klev
lättjefullt ur mitt nattlinne och gled sakta ner i det varma, nästan heta vattnet. Från mitt rum, tvärs
över hallen, hördes stillsam musik från min stereoanläggning. Allt var ordnat för en mysig stund i
välbefinnandets tecken.
Jag gick vidare till nästa steg i min planering och lade omsorgsfullt upp mitt numer ganska långa hår.
Jag försökte verkligen tänka på alla de tips jag fått av Katarina, och som hon lite då och då stämde av

med mig att jag både uppfattat och förstod hur de utfördes. Enda skillnaden den här gången var att jag
nu verkligen skulle anstränga mig att få till en så kvinnlig frisyr som möjligt. Svaret om jag lyckades
skulle komma först senare under dagen, men jag hade i alla fall en god ide om hur jag ville se ut. Med
håret väl upprullat och inneslutet i hårnätet övergick jag till att få på mig mina kläder. Dagen till ära
så hade jag köpt ett helt nytt ställ med underkläder, från trosor och behå till gördel och strumpor. Allt
skinande vitt.
Min blus hängde nystruken och fin, liksom kjolen på en klädgalge intill garderobsdörren. Jag var
dock inte redo för att klä på mig dom ännu, utan nöjde mig med att konstatera deras påtagliga
närvaro. Än en gång rös jag till vid tanken på att jag om några timmar skulle ge mig ut på stan och
vistas ute bland vanligt folk som tjej. Jag drog istället på mig en morgonrock och kröp upp i soffan i
biblioteket. En god bok fick bli min kamrat en stund framåt, i väntan på att mitt hår skulle torka. Efter
en stund märkte jag att jag inte uppfattat någonting av vad som stod i boken. Mina fingrar vände blad
efter blad, men mina tankar var på helt andra platser. I dom gick jag längs stadens alla gator och
mötte många trevliga människor. Alla hälsade så glatt på mig, och höll artigt upp dörrarna som kom i
min väg.
Jag fann det för gott att lägga ifrån mig boken och gå runt i huset i stället. Jag försvann ner i
tvättstugan och satte igång en tvättmaskin och strök upp några skjortor för att fördriva tiden. Jag
tyckte verkligen att det kommit in grus i maskineriet, klockan bara segade sig fram. Nu verkade i alla
fall håret vara torrt, men innan jag plockade bort alla spolar så ägnade jag en lång stund åt min
makeup. Försiktigt plockade jag några strån ur mina ögonbryn och satte sedan igång med övrig
makeup. Eftersom ingen annan fanns i närheten och kunde ge mig råd, så gav jag själv mitt
godkännande till resultatet. Jag tyckte att jag fått till det riktigt bra. Nu skulle det bli spännande att se
hur det såg ut när även frisyren lades till det övriga och allt blev till en helhet. Med stor spänning
började jag att lossa på alla spolar.
Jag blev inte besviken på det jag såg. Jag hoppades bara att jag inte bara såg mig själv i ett rosenrött
skimmer, utan att jag kunde vara lite självkritisk också. Men hur jag än vände och vred på mig så
kunde jag inte vara allt annat än nöjd. Resultatet var åtminstone det bästa jag kunde åstadkomma med
mina förutsättningar. Hur sedan omgivningen skulle uppfatta det hela skulle snart visa sig. Nu var jag
redo att klä på mig mina övriga kläder. Min vita blus, med bred spetsprydd krage, kontrasterade fint
mot den blå veckade kjolen. Blusen var dessutom ganska tunn så min behå syntes tydligt och väl
genom tyget. Ett billigt pärlhalsband fyllde upp utrymmet i den v-formade halsöppningen och i mina
öron dinglade två droppformade örhängen. Jag satte på mig mina inneskor och gick ner för att tillaga
min sena lunch innan äventyret skulle börja på fullt allvar.
Skymningen hade börjat falla så smått när jag satte på mig jackan och promenadskorna. Med
handväskan laddad och läpparna nymålade gjorde jag en sista koll i spegeln innan jag öppnade dörren
och steg ut. I sakta mak började jag gå in mot staden. Jag hade funderat mycket på hur jag skulle ta
mig in. Skulle jag gå hela vägen eller ta bussen. Jag hade slutligen kommit fram till att jag i varje fall
skulle gå en bit i början, för att sedan överväga bussalternativet ett stycke från hemmet. Jag hade
kommit en bra bit på väg när jag närmade mig en busshållplats, och samtidigt hörde den komma långt
bakom mig. Nu eller aldrig tänkte jag och skyndade på stegen fram till hållplatsen. Ett äldre par stod
redan och väntade och jag anslöt bakom dom samtidigt med att bussen bromsade in och öppnade
dörren åt oss. Jag visade upp mitt åkkort, och gick bakåt i vagnen. Det äldre paret framför mig
utgjorde ett behagligt "skydd" mot övriga resenärers blickar, och jag kunde sjunka ner på ett ledigt
säte i mitten av bussen.
Bussen blev under resans gång nästan fullsatt, och några valde att stå kvar i gången. En yngre herre
tittade nyfiket på mig, men ögonen fortsatte sedan sin rundvandring i bussen. Jag drog en suck av
lättnad, och försökte verka så oberörd som möjligt. Inom mig så undrade jag dock vad jag gett mig in
på, men samtidigt påpekade jag för mig själv att det här var det jag mest av allt hade önskat mig.
Mina motstridiga känslor ville dock inte lämna mig, men jag försökte intala mig att vad de än anade
av det som fanns bakom min klädedräkt, så var jag ändå okänd för dom. Bussen anlände till sin

slutstation, och alla skyndade av och spred sig i alla väderstreck. Jag stod lite villrådigt kvar en stund
innan jag beslutade mig för åt vilket håll jag ville gå.
Kapitel 5
Jag promenerade i stillsamt tempo längs några bakgator innan jag vågade mig på att gå ner mot de
stora affärsstråken. Jag stannade gärna till vid skyltfönstren och tittade på alla vackra kläder som
skyltades. Jag försökte också studera de förbipasserandes reaktioner, men de lade för det mesta inte
till mig där jag stod och tittade in i fönstren. Jag började våga tro på att jag uppfattades som en ung
kvinna och fick därigenom lite större självförtroende. Jag kom strax fram till en av stadens stora
shoppinggator och strosade längs den breda avenyn med riktning mot centrum. Det var mycket folk i
rörelse som ilade fram och tillbaka. Alla verkade jäktade och hade liten tid att reagera över min
närvaro.
Affärerna såg inbjudande ut med sina väl upplysta skyltfönster. Det fanns så mycket som jag gärna
ville prova, men jag kände att det räckte inte mitt mod till för. Jag kände mig omåttligt stolt bara över
det faktum att jag gick här på gatan, bland alla andra, och visade upp mitt kvinnliga jag. Några
enstaka vände sig om eller kastade extra långa blickar efter mig, och det fick mig att fundera över vad
jag höll på med. Samtidigt så kunde jag se att andra flickor också fick sina blickar, och den
upptäckten gladde mig mycket. Jag kunde åtminstone inbilla mig själv att det var för att de såg en
snygg flicka som de vände sig om, inte en till tjej klädd kille. Jag vågade därför sträcka lite extra på
halsen inför nästa möte, och inne i min själ kändes det bättre när jag mötte blickarna med ett högburet
huvud.
Jag hade nu kommit så långt in mot stan att de stora varuhusens pråliga fasader började dominera
gatubilden. Ut ur entréerna skyndade folk fram och tillbaka. Jag stannade upp en stund och funderade
på om jag ändå skulle våga göra ett besök i någon affär. Jag tvekade inte länge, utan gick raskt fram
mot entrén och gick in. En medelålders herre höll artigt upp dörren åt mig och jag stammade fram ett
tack. Jag kände väl till varuhuset, så jag drog mig genast mot damavdelningarna. Jag kom först till
skorna, och vandrade runt en stund och tittade ut var lämpliga provningsobjekt fanns. Tydligen var
allt placerat efter storlekar, så jag sökte mig till hyllorna med min storlek. Med darrande knän lirkade
jag försiktigt av mig min ena sko och plockade ner en av skorna, ett par pumps med höga klackar.
Med fumliga fingrar försökte jag få på den nya skon, men det ville sig inte bättre än att jag snavade
till och föll mot en kvinna vid sidan om mig. Hon lyckades hejda mitt fall, och högröd i ansiktet
vände jag mig emot henne och tackade för hjälpen.
- Ingen orsak, svarade kvinnan, och höll mig stadigt i armen tills jag återfått balansen. Det är så
lätt hänt att man tappar balansen, speciellt på de där höga klackarna. Snygga skor förresten, lite
väl höga klackar för min smak, men till er unga flickor passar dom ju bra till.
Jag hann inte kommentera hennes påstående innan hon vände på klacken och gick bakom nästa
monter. Strålande glad över hennes yttrande gav jag mig än en gång i kast med skorna, och den här
gången gick det bättre. Jag gick stolt fram mot en av speglarna och tittade noga på hur jag tog mig ut.
Det var inte utan att jag höll med damen, på oss unga flickor passade skorna bra. Jag smakade
ytterligare några gånger på hur det lät med "er unga flickor". Skorna återbördades till sin plats, och
jag fortsatte att prova andra par i hyllan. Jag kunde ha hållit på både länge och väl, men jag ville
gärna se lite mer innan varuhuset stängde för kvällen. Alldeles intill skoavdelningen låg
klädesavdelningen.
Utan egentligt mål gled jag omkring bland alla klädställningar och fingrade planlöst på plaggen. En
vacker enkel sammetsklänning i en varm röd färg drog till sig mitt intresse, och efter lite letande
hittade jag min storlek. Jag såg mig om efter några provhytter, och upptäckte dom i ett av hörnen.
Utan problem kom jag fram dit och letade även upp ett tomt bås utan att någon reagerat på min

närvaro. Jag började klä av mig mina kläder, och hade precis börjat trä klänningen över huvudet, när
draperiet försiktigt öppnades i ena hörnan och en expedit kikade in
- Hur går det? Låt mig hjälpa till.
Hon väntade inte på mitt svar, utan fattade tag i klänningen och hjälpte den ner längs min kropp. Hon
rättade till den och drog sedan upp dragkedjan i ryggen och tog ett steg tillbaka.
- Den sitter fint, kanske kunde den tas in lite i midjan, men det är inte nödvändigt, fortsatte hon
och snurrade sedan på mig.
När hon mötte min blick, såg jag att hon hajade till, men i övrigt kunde jag inte märka någon
reaktion. Hennes blick for ytterligare en gång över mig innan hon återigen tog till orda
- Den sitter väldigt fint över bysten, precis lagomt. Längden är också den rätta. Den här kan du
ha i många sammanhang. Det är en stilfull basklänning helt enkelt. Ta dig gärna en titt härute i
stora spegeln.
Jag följde hennes uppmaning och steg ut ur provhytten. Samtidigt med att jag gick fram mot spegeln
rullade expediten, en kvinna i 40-årsåldern, fram en annan spegel så att jag samtidigt kunde se mig i
helfigur även bakifrån. Jag var helt fascinerad över det jag såg. Jag kunde absolut inte tro att det var
jag som stod där i den vackra klänningen. Expediten såg min drömmande blick och tog upp tråden
- Den passar verkligen dig bra. Det är dina färger helt klart. Alla kan inte ha denna djupröda
färg, men på dig passar den. Är du intresserad av den så skulle jag i alla fall råda dig till att titta
på en underklänning att ha till. Den gör att klänningen kommer att falla lite bättre, och inte
haka upp sig lite här och där. Om du vill kan jag följa med dig bort dit och välja ut någon?
- Tack gärna, svarade jag, och vi båda travade iväg bort mot underklädesavdelningen.
Efter lite letande hittade hon en lämplig modell, och den var definitivt inte speciellt dyr. Vi tog den
med tillbaka och jag försvann in för att prova med den på mig också. Jag fick hjälp med dragkedjan i
ryggen och med att skala av mig klänningen. Samma hjälpsamhet visade hon mig när jag trädde på
mig underklänningen och sedan åter drog på mig sammetsklänningen. Skillnaden kändes faktiskt, och
jag tyckte att den följde min kropp bättre nu. Jag vred på mig några gånger innan jag hade beslutat
mig för att köpa båda plaggen. Jag meddelade expediten mitt beslut, och gick in för att ta av mig. Hon
tog hand om bägge plaggen och gick mot kassan medan jag satte på mig mina egna kläder. Jag
rättade till blusen och kjolen, samt bättrade även på läppstiftet innan jag lämnade provhytten och
sökte mig bort till kassan. Allt var redan inslaget och klart, och det enda jag behövde göra var att
betala. Pengarna överräcktes, och när hon räknat upp växelpengarna i min hand överräckte hon ett
kort med orden
- Här är mitt namn. Tveka inte att kontakta mig om du behöver mer hjälp. Jag står alltid till din
tjänst. Lycka till i fortsättningen och ha en fortsatt trevlig dag.
- Tack för fin och trevlig hjälp, stammade jag fram och gav henne ett brett leende.
Jag förstod så väl att hon insett vad jag var, men ändå hade hon behandlat mig som vilken kvinnlig
kund som helst. Jag blev både rörd och lite fundersam. Mina funderingar gällde om hon verkligen var
representativ för alla människor. Brydde man sig verkligen så lite om vad som fanns under ett skal,
eller var hon osedvanligt förstående. Dessutom funderade jag mycket på varför hon sett att jag
egentligen var kille. Jag tyckte ju själv att jag såg så kvinnlig ut. Var låg egentligen skillnaden? Jag
var mycket intresserad av svaret, men förstod att jag inte skulle kunna besvara den nu. Den kanske
inte ens gick att besvara. Jag nöjde mig med att allt gått över förväntan, och att jag nu var stolt
ägarinna till en mycket vacker klänning.

Det var ännu en stund innan stängningsdags, så jag dröjde mig kvar på dammodeplanet. Jag
botaniserade lite bland underkläderna, och hittade några kraftiga strumpor som skulle bli bra till
vintern. En speciell byxgördel hittade jag också som täckte in den öppna delen ovanför strumporna.
Jag hade inga problem med att handla dessa varor, allt gick till på ett naturligt sätt. På vägen ut
passerade jag parfymavdelningen, och jag kunde inte låta bli att titta på lite nya sminkprodukter, samt
fyllde på av det som började ta slut för mig. En stundens ingivelse fick mig också att lägga ner ett
paket med dambindor. Jag ville ju försöka efterlikna en normal kvinna, och då ingick naturligtvis
bindor på hennes inköpslista.
Nu annonserade högtalarna att varuhuset strax skulle stänga, så jag samlade ihop mina kassar och
försvann ut på gatan igen. Återigen strosade jag runt lite planlöst och funderade på fortsättningen.
Magen började skrika ut sin hunger, men jag var inte riktigt säker på om jag kunde klara av ett
restaurangbesök, så en närbelägen korvkiosk fick bli lösningen på mitt problem. Medan jag åt min
korv med mos fick jag tillfälle att fundera lite på resten av kvällen. Något mer ville jag göra, även om
jag hittills gjort mycket mer än jag vågat drömma om. Det enda jag kunde komma på i hastigheten
var ett biobesök, så när måltiden var avklarad styrde jag mina steg mot gatorna där de stora
salongerna låg.
Jag hade ingen svårighet att välja film, en lagomt romantisk snyftare hade fått bra recensioner i
tidningarna, och vad var väl mer lämpligt än att se den som tjej. Jag fogade in mig i kön och
införskaffade mig min biljett. Jag drog mig sedan lite åt sidan för att invänta insläppet. Från min plats
hade jag bra överblick över entréhallen och kunde studera de övriga biobesökarna. In genom dörrarna
kom ett helt gäng med flickor, och jag stelnade till när jag upptäckte att flera av dom varit hemma hos
Beatrice, under hennes bridgekväll, för några veckor sedan. Jag blev alldeles till mig av oro, och
började även kallsvettas. Hur skulle det här gå? Jag försökte intala mig att bara vara lugn, och inte
spänna mig. "Slappna av och var naturlig" mumlade jag för mig själv oupphörligt och bet samtidigt
ihop tänderna. Utan att verka för intresserad försökte jag följa deras förehavanden. De fick sina
biljetter och ve och fasa, de började gå åt mitt håll.
Paniken låg verkligen nära, och mina nerver var som spända fiolsträngar. En av flickorna tittade
också åt mitt håll, men blicken stannade inte på mig utan fortsatte över foajén. Jag började andas lite
lugnare, och kände hur min ansiktsfärg började återvända. En annan av flickorna, turligt nog en som
jag inte kände, svepte med sin blick över mängden och stannade till vid mig. Hennes blick
registrerade mig från topp till tå där jag stod med min jacka över armen och mina kläder i perfekt
ordning. Våra blickar möttes en kort sekund, och sedan fortsatte hon lugnt att betrakta övriga
intressanta personer samtidigt som hon deltog i det allmänna tjattret inom gruppen. Dörrarna
öppnades och vi släpptes in i salongen. Jag hittade min plats lätt och ledigt, och fann till min stora
lättnad att de övriga tjejerna satt några rader framför mig. Som närmaste granne fick jag mannen i ett
medelålders par och på andra sidan en kvinna några år äldre än jag.
Filmen började strax och jag kände att både puls och andning började arbeta i sitt normala tempo. Jag
kunde slappna av och när väl huvudfilmen började var jag åter i balans och kunde ägna mig helt åt att
njuta av den härliga och smått underbara filmen. En och annan tår lyckades jag också pressa fram
innan filmen oåterkalleligen var slut och eftertexterna började rulla. Salongen tömdes snabbt, och
kvinnan bredvid mig delade några ord med mig på vägen ut. Det kändes skönt att småprata med
någon under det "gatlopp" vi gjorde på vägen ut. Nästa föreställnings besökare stod i täta led och
lämnade bara en smal passage för oss att passera på. Deras blickar kom så tätt inpå mig, men jag hann
aldrig bli orolig på nytt innan vi var ute på gatan och damen och jag skildes åt.
Hemresan gick utan problem. Det enda försiktighetsmått jag vidtog var att kliva av en hållplats
tidigare. Väl innanför dörrarna sparkade jag av mig mina skor och hängde upp jackan. Fullständigt
utmattad sjönk jag ner på en av stolarna i hallen. Mina ben började darra av all ackumulerad
spänning, men samtidigt så genomfors jag av en lyckokänsla som inte var av denna världen. Jag hade
visat mig som tjej, och jag hade "överlevt". Jublande glad började jag så sakteliga återfå kontrollen
över mig själv och trippade ut i köket för att fira det hela med en rejält tilltagen tebricka. Från

målningen bredvid spiselhyllan log Beatrice mot mig, och visst blinkade hon gillande över min
framgång.
Lördagen anlände och visade upp ett strålande väder. Det var nu Alla Helgons dag och affärerna var
stängda. Mitt program för dagen var istället friluftsaktiviteter, och mot kvällen tänkte jag besöka
någon av de konserter som stadens kyrkor bjöd på. Jag följde programmet från gårdagen och trippade
ner till köket i bara nattlinnet. Den enda skillnaden var att mitt hår nu var i bättre skick, och för att
göra min upplevelse lite starkare hade läpparna fått sig en liten smekning av läppstiftet. Jag klädde
mig också lite annorlunda, när väl frukosten var avklarad. Eftersom jag tänkte vara ute, så satte jag på
mig mina nyinköpta, kraftiga strumpor och lite enklare kläder. Jag hade inte så mycket att välja
mellan, så kjolen fick nytt förtroende, men gårdagens eleganta blus byttes ut mot en enklare polotröja.
Tillsammans med ett vackert halssmycke såg min ensemble riktigt trevlig ut och jag kunde mycket
nöjd lämna huset för ännu en dag som tjej.
Det kändes annorlunda att gå ute i dagsljuset. Jag märkte genast att min sminkning fick andra
färgtoner nu. Gatljusens sken på kvällarna gjorde att färgerna förändrades och skillnaden var enorm
mot hur de uppfattades i dagsljus. Visst hade jag anat att det skulle fungera på detta sätt, men jag blev
ändå rätt överraskad att skillnaden var så stor. Det var tur att jag tittade på mig i min fickspegel innan
jag hann iväg, för nu kunde jag återvända in och rätta till några av de största "felen". Det kändes
redan bättre och jag gick iväg på min långpromenad utan egentligt mål. Det var många flanörer ute
denna strålande dag. I början försökte jag undvika att möta deras blickar när vi möttes, men efter en
stund kändes det inte naturligt. Snarare drog det uppmärksamhet till mig och det var ju precis det
motsatta mot vad jag ville. Jag försökte istället slappna av och inte tänka på att jag mötte folk.
Därigenom hoppades att jag skulle återgå till mitt normala beteende, även om jag inte för mitt liv
kunde komma ihåg hur jag gjorde när jag var ute och gick som kille. Det var ett beteende som satt
långt inne i ryggmärgen och som var svårt att återskapa, på kommando, i efterhand.
Rätt snart tyckte jag att det fungerade riktigt bra, eller så var det så att jag blev mer intresserad av det
jag såg runt omkring mig än att tänka på hur jag skulle "uppföra" mig när jag mötte folk. När jag
tröttnade på att gå ute i fria luften, så sökte jag upp ett museum och tittade på deras samlingar en
stund. På ett museum blev det också premiär för mig på en damtoalett. Jag var nu så avslappnad i min
skepnad, att jag höll på att glömma bort mig och var på väg mot herrarnas toalett. Jag kom emellertid
på mig och ändrade smidigt riktningen mot damtoaletten i stället. Det var några före mig, så jag fick
rätta in mig i ledet och invänta min tur. Jag var mycket noga med att sätta mig ner när jag uträttade
mina behov. I likhet med flera andra besökare bättrade jag sedan på min makeup innan jag åter gick
ut i museet.
Jag var helt tillfreds med min motionstur, så lättjan fick ta överhanden när jag begav mig hemåt. Jag
sökte upp bussterminalen och letade efter rätt hållplats när jag upptäckte en öppen livsmedelsaffär i
närheten. Vid frukosten hade jag konstaterat att det nog inte skulle skada med vissa kompletteringar
för att kunna åstadkomma en bra middag. Jag gick därför in och greppade tag i en kundvagn som jag
styrde runt i butiken. Än en gång fick jag den där härliga känslan av att vara en alldeles vanlig kvinna
som var ute i alldeles vanliga och naturliga ärenden. Det var precis så här jag ville vara, och ändå var
det så mycket av fördomar och okunskap som hindrade oss människor att få vara på det sätt vi själva
vill.
Kapitel 6
Jag var helt lyrisk när jag kom ut ur kyrkan. För det första så hade det varit en underbar konsert.
Organisten hade spelat Bach så det stod härliga till. Han hade utnyttjat varenda pipa kändes det som,
och en strålande vacker kör hade ryckts med och nått de verkligt höga höjderna. Konserten hade
verkligen låtit oss tänka på våra kära, som inte fanns bland oss längre, men även ingjutit mod i alla
oss övriga att se framåt och gå vidare. Publiken hade verkligen fått valuta för pengarna. Ja förresten,

så mycket pengar hade det inte kostat, faktiskt ingenting, men däremot hade kollekten blivit stor och
generös. Nästa anledning till min lyriska stämning var givetvis min klädsel. Jag hade satt på mig min
nya röda sammetsklänning och gjort mig så vacker jag över huvud taget kunde. Fick jag själv vara
domare, så fick jag i alla fall en åtta på den tio-gradiga skalan.
Men det fanns även en tredje orsak. Något jag verkligen kunde vara lyrisk över. Mitt intresse för
musik och konserter går igen i familjen. Min syster har samma läggning, så visst fanns det en viss
risk för att vi skulle välja samma konsert i kväll, men chansen borde vara minimal, med det utbud
som fanns denna afton. Så fel jag kunde ha. Jag var på plats, i god tid före konserten, och valde ut en
lämplig del av kyrkan att slå mig ner på. Platsen jag valt uppfyllde många krav, den gav bra överblick
över lokalen och säkert även bra ur musiksynpunkt, men den var ändå inte precis mitt i focus. Jag
skulle kunna avbryta mitt besök här, om det visade sig nödvändigt, utan att ställa till med allt för
mycket uppmärksamhet.
Jag satt där och studerade de inpasserande med stort intresse. Jag tittade på de vackert klädda
kvinnorna, och försökte memorera hur de kompletterade sina kläder med olika accessoarer. Då
händer det. En kvinna jag känner mycket väl, min syster, kliver in och till yttermera visso så spanar
hon åt mitt håll för att hitta en bra plats. Jag vill helst av allt sjunka genom golvet och försvinna, men
biter ihop. Jag inser att jag sitter fast i fällan och förbereder redan mitt försvarstal. Efter mitt
konstaterande att loppet är kört, så sprider sig på ett egendomligt sätt ett stoiskt lugn över mig. Jag
blir fullständigt oberörd av det som händer runt om mig, och tittar käckt runt om i lokalen som snart
är fylld av intresserade lyssnare. I ögonvrån ser jag att syrran spanat in de lediga platser som finns
just bredvid mig och börjat bana sin väg fram mot mig och den delvis tomma bänkraden.
Jag sitter oberört kvar, redo inför den skoningslösa domen, och när hon vill komma in i bänkraden
reser jag mig artigt upp och släpper förbi henne. Hon reagerar inte! Till min stora förvåning så
reagerar hon inte. Helt plötsligt blir jag väldigt förvånad och orolig. Varför säger hon inget? Sitter
hon och planerar hur hon skall göra smärtan så lång och kvalfylld som möjligt? Tänker hon ställa sig
upp mitt under konserten och skrika ut sin förtvivlan att hennes bror Josef sitter här, utklädd till en
kvinna? Tankarna virvlar runt i huvudet, medan min syster sitter mindre än metern från mig och noga
studerar kvällens program. Bänkraden fylls på från andra hållet också, så efter ett tag makar sig Maria
ännu närmare mig, tom så nära att vi nu sitter bredvid varandra. Fortfarande ingen reaktion.
Konserten tar sin början och jag skjuter åt sidan mina funderingar på vad som skall hända med mig,
och ägnar mig helt åt konserten. Detsamma gör min syster, och nästan som i fornstora dar sitter vi
sida vid sida och njuter av fin musik tillsammans. "Enda" skillnaden mot förr är att också jag kan visa
upp två vackra ben som sticker ut nedanför kjolfållen, läckert draperade i svarta nylonstrumpor. Lite
då och då tittade jag till mot min syster, men hennes intresse riktades helt mot det som händer
framme vid koret. Så var då konserten slut och de ovationsartade hyllningarna vidtog. Det var alltså
inte bara jag som hade insett konsertens storhet utan allihop delade den uppfattningen. Så även min
syster som ställde sig upp i bänken och fortsatte att applådera. Jag följde hennes exempel och reste på
mig jag också.
Då vänder hon sig mot mig och med ansiktet fullkomligt strålande av lycka säger hon
- Vilken konsert. Jag är helt tagen. Det är sällan man får uppleva något liknande idag. Vad
tycker du?
- Visst Maria, jag tycker också att den var bra. Faktiskt jättebra....
Jag avslutar inte meningen för jag har sett att Maria helt plötsligt stelnar till och börjar titta forskande
på mig. Då kommer jag på mig. I mitt exalterade tillstånd hade jag alldeles glömt bort mig. Jag hade
sagt hennes namn, och förmodligen använt min vanliga röst. Båda dom sakerna tillsammans fick nu
henne att börja ana ugglor i mossen. Fortsättningen lät inte vänta på sig heller.

- Josef, är det du Josef?, väste hon fram samtidigt med att hon snabbt såg sig omkring. Varför i
herrans namn är du klädd så där.
Även jag tittade mig omkring och konstaterade att vi var praktiskt taget ensamma i den här delen. De
flesta hade redan hunnit halvvägs ut ur kyrkan.
- Ja, Maria, det är jag, och jag har inget bra svar varför jag är klädd så här. Det bara är så.....
- Förlåt, om jag brusade upp, avbröt Maria mig, jag blev bara så förvånad. Jag vet fortfarande
inte vad jag skall säga, fortsatte hon och studerade mig från topp till tå, men en sak kan jag
säga, du är i alla fall förbaskat snygg. Verkligen snyggt klädd. Jag blir riktigt avundsjuk. Du
måste ha hållit på med det här länge?
- Det här är min första helg ute, svarade jag och sken upp som en sol.
- Det menar du inte! Det här måste vi prata mer om, men vi kan inte bli stående här. Kom så
går vi någonstans där vi kan prata.
Hon tog mig käckt under armen och ledde iväg mig ut i gången. Där satte vi på oss våra ytterkläder,
och i armkrok gick vi sedan, sida vid sida, ut ur kyrkan.
Vi gick runt och letade efter ett ställe där vi i lugn och ro kunde sitta ner och prata, men ingenstans
fann vi det vi sökte. Till slut tröttnade Maria och föreslog att vi skulle åka hem till henne istället. På
vägen dit köpte vi med oss lite gott till kvällsfikat och tog sedan bussen den återstående biten. Vi var
rätt sugna, så det första vi gjorde var att duka fram av vad huset förmådde, och det var inte lite det.
Men berget krympte rätt snart till några futtiga brödsmulor, och lite tefnasar i botten på våra koppar.
Nu när vi var mätta och belåtna så var Maria sprickfärdig av iver på att få höra min historia. Vi
flyttade oss därför in i vardagsrummet och vi båda kröp upp i soffan, i var sitt hörn, med fötterna
uppdragna under oss.
Jag berättade hela min historia, och försökte vara så neutral och objektiv det var möjligt. Maria
lyssnade intensivt. När jag kom fram till gårdagen, och berättade om mitt första riktiga besök som tjej
i stan, häpnade hon. När jag sedan beskrev hur mitt inköp av klänningen gått till fick jag resa på mig
och än en gång visa upp hur den tog sig ut. Maria skakade bara på huvudet och tyckte att den var
urtjusig. Den passade mig som handen i handsken menade hon. Maria blev även imponerad över hur
fin jag var i håret. Jag kunde då stolt berätta att jag numer klarade av att ordna till det helt själv, men
att jag i början fått god hjälp av Katarina. Maria tittade lite frågande på mig och undrade om även hon
visste att jag var tjej ibland. Jag svarade lite tveksamt, för riktigt säker kunde jag inte vara, men jag
hade i alla fall inte visat mig som tjej för henne.
Tiden rann snabbt iväg, men vi kände båda att det varit både trevligt och nyttigt att vi tagit oss den
tiden. Jag tänkte precis förbereda mig för att åka hem till mig, när Maria föreslog att jag skulle stanna
över natten. Jag tvekade inte länge utan tackade ja. Dessutom skulle vi kunna fortsätta att prata mer i
morgon, och göra något tillsammans innan jag måste hem för att vara klar och ta emot London-
resenärerna när de anlände framåt åtta-tiden på kvällen. Vi bestämde att det trots allt var dags att
inleda nattgåendet, så Maria steg upp ur soffan och försvann iväg med mig i släptåget. Hon letade en
stund innan hittade det hon sökte. Fram kom ett sött nattlinne med lika fina trosor, som hon
överräckte till mig.
- Det här tycker jag skall passa till min syster, sade hon med en munter stämma
- Ja verkligen, svarade jag och vi skrattade båda till och omfamnade varandra.
Det tog en stund för oss att komma i säng. Det fanns fortfarande så mycket att prata om. Maria
kommenterade i stort sett varje plagg som blottades på mig när vi gemensamt klädde av oss. Hon
tyckte att jag verkligen klädde mig med stil, och det fanns absolut inget att anmärka mot mitt klädval.

Josephine

Recomendados

Recomendados

Mais conteúdo relacionado

Mais procurados

Mais procurados (20)

Josephine