Filmanalys

Ett utkast till en film om film. Anslaget. Av Dag Almerheim 2010
Film är konstarten som bygger på rörelse.
Begreppen tid och rum kan på ett nästan magiskt sätt iscensättas.
De överrumplar oss i våra vardagsföreställningar!
I filmen Pina, en hyllning till dansaren Pina Bausch, gestaltas med visuell livsglädje och kinetiska sorguttryck en fantastisk och medryckande föreställning, där kroppen blir till det tempel som förmodligen hyser alla våra kommunikativa förmågor.

Olika sätt att se på begreppet Film!
Att se på film är för de allra flesta en ganska självklar aktivitet. Utan att ana något annat tror man sig ha förmågan att kunna tillgodogöra sig filmens hela innehåll.
Många anser t o m att man på ett slags mirakulöst sätt får i sig filmen utan ansträngning,
enbart genom att titta eller ”glo!” på den. De menar att det till (skillnad från läsning) sker
en överföring av innehåll till tittaren, helt utan mental motprestation. En slags förförelse som åskådaren oskuldsfullt låter sig delta i eller överrumplas av! Läs Åke Pålshammar!
Det sker ofta i soffmiljö eller i biografsalonger. Numera sker det även i snurrfåtöljer framför datorskärmar. Platsen spelar stor roll för upplevelsen av filmen!
Film som språkligt uttryck är mycket mer mångskiftande och komplext än man vid en första anblick kanske tänker på. Läs Christer Johansson.
Ordet film, betyder hinna, skikt, en yta på vilken det en gång avsattes ett spår av ljus. Ett spår som vi med silverföreningar kan spara och återskapa i nya kopior. Möjligen härstammar ordet från latinets pelma, som betyder spår eller fotspår.
Filmen är alltså ett avtryck från ljus som en gång i förfluten tid reflekterades in genom en optisk lins. Vi förknippar på ett självklart sätt filmen med bilder som RÖR sig. Movere, movie betyder ju just rörelse. Kinetik är läran om rörelse. Ifrån den kan vi härleda ord som Cinema, Kino, Kinematograf mm. Titta på detta visuella sätt som film kan analyseras på!
Ordet biograf (levande bild) kommer från namnet på en av de allra första filmprojektorerna.
”Elektro-Motor-Biografen”
Det är just de apparaterna som står för rörelsen i filmen. En motor som driver filmremsan genom en optisk projektion. I rent teknisk mening finns inte rörliga bilder, utan filmen är STILLBILDER som visas med en svartruta emellan med 24 bilder per sekund. På den tiden hinner inte ögat uppfatta stillbilden, utan ögat genom dess ”naturliga tröghet”, binder samman de projicerade bilderna till en ILLUSION av rörelse! Digital video fungerar något annorlunda. Bilderna uppdateras stegvis över vissa delar av bildens yta. Någon direkt ”rörelse” av själva bilden finns inte.
Film behöver inte bygga på den fotografiska bilden. Det är ju vanligt att producera tecknad, eller som man ofta säger animerad film. Animera betyder att levandegöra eller besjäla något. I animerad film visas alltså teckningar, målningar i snabb takt så att illusion av rörelse uppstår. I modern film sker ofta en kombination av fotografiskt filmat material och datorgenererade bilder så att det t o m blir svårt att avgöra om den är animerad eller fotografiskt filmad. Exempel: Sagan om ringen, Titanic och Inception.
Zoetrop. Enkel anordning för att spela upp en sekvens med bilder som ger intryck av rörelse

Syftet med den här filmen är att höja och fördjupa blicken för att se vad film är, för att på det sättet skapa kunskaper till åskådare att möta filmer med nya glasögon så att filmupplevelserna kompletteras med en filmläsningskompetens, vilket möjliggör reflektion och insikt till, att upplevelserna i själva verket är en språkupplevelse och därmed även en uppmaning! - Du ska själv ta ansvar för den kritiska blick vi alla bör ha till allt som "sägs" till oss!
Olika utgångspunkter för studiet av film (källa: se Film och andra rörliga bilder. )
När vi vill studera en kommunikationssituation kan man alltid medvetet välja en tydlig utgångspunkt. Alltså från vilket håll vill jag se de språkliga aktiviteterna! I det här fallet kan man försöka se vad sändaren av filmen vill eller har för avsikter. Eller så väljer vi åskådarens subjektiva vy. Vi kan som tredje vy välja att se på filmen som språk och ge struktur åt de former på vilken den språkliga handlingen vilar. Den plats som vi väljer kommer ju också bestämma vad vi ser och hur vi ser. Ibland kan motsägelsefulla och paradoxala svar komma av de olika vyerna, då är det viktigt att inse att det är själva plattformen för mina studier som till viss del formar resultaten.
Den första vyn (sändarperspektivet)kan ge oss möjligheter att se film som till exempel: trolleri-magi, reklam, nyhetsförmedling, underhållning och undervisning. I filmens barndom kring 1900-talets början var den fostrande och propagandistiska filmen, mycket vanligt förekommande. Vidare kan man ju i genre-indelning avläsa något av filmens ambition. Thriller, romantisk komedi, dokumentär mm.
Det förekommer en debatt huruvida filmer/bilder kan vara bevismaterial i juridisk mening. Se Göran de Rées text om Skotten på vasaplatsen.
I den andra vyn talar man om receptionen, mottagarupplevelsen av filmen. Åskådaren kan välja att utnyttja filmen för egna syften. Kanske som ren terapi. Inom det psykoanalytiska fältet används många filmer för att både exemplifiera termer i den egna vetenskapen samt att belysa djupare betydelser i filmen. Det är ju inte ovanligt att använda film som
I hemmiljö blir filmen ofta något helt annorlunda, men i publikhavet i en biosalong drabbas vi ofta starkare. De små ögonrörelserna som flyttas ryckvis över bildens yta anses bl. a bidra till det! Det är samma fysiska fenomen som vid vanlig läsning, då ögonen hoppar över ord- och radbilderna i en bok. Hemmabiosystem och stora bildskärmar kan absolut säkert bidra till större engagemang.

sexuellt substitut. Pornografi är kanske i själva verket en av de allra vanligaste filmtyperna. Film kan även användas som minne och arkiv över händelser i ett historiskt perspektiv. Slutligen kanske filmen oftast kommer till användning som ett rent tidsfördriv. I vilket sammanhang filmen visas får en mycket stor betydelse för hur filmen upplevs och används. Det kan vara en mycket stor skillnad på att se en film på premiären i en fullsatt biosalong, jämfört med ett lagom engagerat tittande i soffan, med ett antal smörgåsar uppstaplade på soffbordet!
Inte ovanligt används film idag ofta som spegel och/eller exhibitionistisk pose på YouTube dessa selfiefilmer uppfyller säkert något av tidsandans behov av bekräftelse och skapandet av en mer eller mindre fiktiv image.
Så visar till exempel den exklusiva gruppen av kongoleser (Le Sape) upp sig med sina nya klädinköp med danser och catwalks i bl.a Paris och London.
Film kan alltså användas för en hel del ändamål. Den har gått från att vara industri till att vara var människas verktyg för olika syften.
Se Unga Klaras projekt öppen scen!
I den tredje vyn vill i första hand visa vad film är som rent språklig handling. Den vill reda ut några av de betydelsebärande delar som språket består av. Genom att beskriva filmspråkets olika berättarplan och ha dem levande som aktiva kompetenser, förändrar vi den vanliga sofftittningen till en aktiv upplevelse där åskådaren är lika mycket medskapare till innehållet som läsaren är vid romanläsning!
Varför undervisar vi inte i detta starka och kraftfulla språk mer än vad vi gör?
Varför är det bara några få, som har tagit till sig de kunskaper som behövs för att få oss arresterade och förförda av de rörliga bildernas magiska kraft att nästan på ett hypnotiskt sätt ge oss allehanda upplevelser och fiktiva minnesbilder?
- Vem tjänar på detta?
Som ytterligare en utgångspunkt för filmstudier är idén att film har en stor potential att berika tänkandet som ett utforskande verktyg. Detta kan ge tankar och nya aspekter på den tid vi lever i. Gillez Deleuze framför dessa filmteoretiska modeller Cinema 1 och Cinema 2 från början av 1980-talet. I boken ”I gränslandet , Nya perspektiv på film och modernism,(Brodén och Noheden) får vi följa flera artiklar om denna infallsvinkel. Mycket spännande!
Att se på film i ett genusperspektiv ger oss ofta bekräftelse på den tid vi lever i. I det sk bechdel-testet undersöks om den har minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer, som pratar med varandra om annat än män. Få filmer klarar testet!

Film berättas vanligen på flera olika plan!
Filmen har ju ofta ett innehåll som vi direkt kan översätta till ORD! Narrativa planet. Narratologi är läran om berättandets konst. I takt med att definitionen av vad en berättelse är, utvecklas och förändras även omfattningen av den här vetenskapen. Traditionellt avses i första hand den med ord återgivna berättelsen, alltså den tillsynes uppenbara historia som berättas med dialog och serier av händelser.
En annan nivå, är den del av filmen som berättas med de s.k. berättarkomponenterna. Det kan röra sig om bildvinklar, kamerarörelser olika filmklipp mm. Subjektiva bilder. Filmspråkets eget plan.
En tredje nivå är den fotografiska stillbildens eller bildkompositionens nivå.
Hit hör hela det omfattande bildspråksarbete som ligger bakom varje tagning! Bildspråksplanet. Metaforer, symboler och metonymier. Scenografi. Se film!
Du kan också se den här interaktiva produktionen om bildanalys!
Ljussättningen är en berättarkomponent som i sig själv kan vara bärande av så mycket innehåll, att den förtjänar en egen uppmärksamhet. Skuggornas roll, färg och placering i blickfältet kan få en avgörande betydelse. Fotografens och ljussättarens berättarplan.
Painting with light!
Ljud och musik är ju språkformer i sig, men får ju i filmen, i sin multilingvistiska kontext, ett fördjupat och tydligt innehåll. Vi kan skilja på diegetiskt och icke-diegetiskt ljud. Logiskt respektive ologiskt ljud i förhållande till berättelsen. Subjektiva ljudupplevelser brukar betecknas som meta-diegetiska ljud. Audiella berättarplanet. Läs Peter Bryngelsson!
Det sceniskt gestaltande planet. Skådespelarnas uttryck och sceneriet (filmkaraktärernas rörelse i rummet) inklusive röstlägen och kroppsspråk. Koreografi. Smink och Kostymering.
Läs Peter Brook!

Fler berättarplan i film
Utöver de olika berättarplanen har ju alla språk dessutom en ytlig språkdräkt och en djupstruktur som vi kan se med olika analysmetoder. Dessa nivåer betecknas i den semiotiska språkvetenskapen som språkets denotativa respektive språkets konnotativa nivå.
Den konnotativa betydelsen är förenklat den association som en kulturellt avgränsad grupp delar inför anblicken av ett bildelement. Denotationen är den rent sakliga och beskrivande betydelsenivån. Läs en semiotisk filmanalys!
Film står ofta i ett aktivt samband med till exempel: en roman, en tidigare film eller en historisk händelse. Om åskådaren är bekant med dessa kontexter påverkas givetvis upplevelsen av denna kännedom. Stefan Jarls Mods-triologi förekommer i olika kontexter som påverkar upplevelserna av filmerna. Dels all uppmärksamhet i TV och tidningar kring filmen och dels de tre filmerna som står i tydliga relationer till varandra. Publiken hade med sig en hel del kunskaper och förväntningar innan man såg filmen. I filmanalytiska sammanhang uppmärksammas dessa s.k. intertextualiteter som viktiga distinktioner vid närläsningen av filmer. Exempel på en intertextuell filmanalys!
Tid och rum i film
Film har den uppenbara dimensionen att den exponeras över tid, det för med sig sådana skikt som dramaturgisk och retorisk nivå. Den amerikanska dramaturgin är känd från många hollywoodfilmer och kan härledas från den anrika melodramen. Såporna utvecklas i dessa mönster. En fast struktur som med olika tricks leder åskådaren mot det förlösande slutet. Retoriken är ju en talekonst som beskriver hur man trollbinder sin publik med trovärdighet och med olika metoder leder den till en övertygelse i en bestämd riktning. Se om filmen JFK.
Vi kan jämföra begreppet tid med rörelse. Film är i den meningen även synonymt med rörelse och i de allra flesta fall med en i förväg bestämd sekventiell ordning framåt, kallad cinematisk tid. M a o det finns bara en riktning i filmen, en början som sakta driver sig själv mot sitt slut. Även om vi går runt i tid kommer den att röra sig fram i tid på ett för åskådaren givet sätt, att man efter filmens slut kan konstatera att det

gått några timmar av dennes realliv! En del hävdar att vi i och med förmågan att spela in ljud och tid har förändrat vår allmänna syn på tid.
Exempel på retorisk reklamfilmsanalys.
Elevexempel på filmanalys från Nacka Gymnasium. Se!
Några vanliga begrepp som beskriver tidsanvändningen i film är fabeltid och sujett. Fabeltiden betecknar den tid som åskådaren skall uppleva på berättelseplanet. Sujetten är på vilket filmberättarsätt som denna tid gestaltas. I många filmer är det mycket påtagligt att tid måste klippas bort, annars skulle de ju bli alldeles orimligt långa.
I alla återberättelser av händelser måste vi utelämna vissa delar och ”ta bort” tid, förenkla rummet och ge en förtätad och komprimerad bild av det som skall gestaltas. Om en film skall gestalta en vecka i en människas liv, måste vi ju välja "höjdpunkter" som beskriver det mest typiska eller det mest visuella. Händelser som språket har svårt att gestalta uteblir ofta ur berättelsen, men kan vara mycket väsentliga för den skildrade personen ifråga! Till exempel: Inre röster, Förflugna idéer. Intima stunder som censureras av integritetsskäl eller tidsandan. Filmer kan bestå av ett antal episoder, antingen gestaltade i kronologisk eller hoppande tidsordning. Vi kan kalla det senare för "icke-kronologisk episodisk" film. Se Pulp Fiction!
En del filmer leker med både rums- och tidsgestaltning på ett sådant sätt att det påminner om kognitiva processer i vårt vanliga liv. På det sättet är det mycket vanligt att filmen är en dröm eller att vi ser att någon drömmer. Filmen kan också likna det tankemässiga hoppandet som vi normalt upplever när vi försöker återkalla något i minnet! En dålig historieberättare har inte övat upp det dramaturgiska sättet att återge händelser, utan berättar ofta lite hoppande och flackande precis så som vårt vardagliga tänkande fungerar. I de fallen kommer ingen knorr och då avstår den otränade ofta att berätta. Synd tycker jag! Läs Thore Soneson!
När det gäller filmens förhållande till rummet, så har den filmspråkliga konventionen utvecklat flera olika sätt att ge åskådaren inblick i flera rum samtidigt. Ibland är det så påtagligt att vi ser två eller flera bilder med tydliga avgränsningar placerade på samma dukyta. Vi kan kalla det multipiktoral bild, eller helt enkelt en serie! Ofta klipps det mellan olika bildrum direkt efter varandra för att visa att de finns parallellt i tiden. En del filmer låter oss dessutom se samma händelse från flera olika synvinklar. Ett sådant filmberättande kan påminna om den moderna konstens frihet att i samma bild återge en person från flera håll i samma bild. I Lars von Triers film Dogville får tittaren själv delvis skapa rummet, då själva handlingen utspelar sig på en planritning i skala 1:1.
I Roy Anderssons senare filmer får det gestaltade rummet och den komplexa bilden en central funktion!
Många menar att det ligger i filmen och den fotografiska bildens natur* att den har ett självklart anspråk på att gestalta "sanningen", att filmen har en unik möjlighet att förmedla fakta! Film kan naturligtvis ha detta som syfte, men det ligger inte i det
Eddie Adams världsberömda fotografi av en summarisk avrättning under Vietnamkriget.

filmspråkligas inneboende väsen att så är fallet. I själva verket är kanske film helt oväntat ett mycket olämpligt eller kanske rentav omöjligt sätt att förmedla fakta på. Många menar att filmen i första hand är ett känslomässigt språk, ungefär som det närbesläktade musikaliska språket.
En vanlig tanke är att jämföra filmen med stillbilden. Stillbildupplevelsen ger mer tid till betraktaren att själv reflektera och fundera i egen takt över sina synintryck. Betraktaren har kontroll över sin egen tid och kan i lugn och ro med eftertanke hinna med att konstruera ett flertal betydelser. Filmens nervösa flöde ger åskådaren minimal tid till att tänka och denne dras i första hand med i det rytmiska och musikaliskt klippta bildflödet. På grund av den breda publikens bristande filmläsarkompetens kan kanske det känslomässiga perspektivet på film fortfarande råda, men som i alla språkliga uttryck är det ju främst själva läskompetensen och läsarens förkunskaper som möjliggör graden av egen betydelseproduktion. Graden av inlevelseförmåga bestäms av hur åskådaren accepterar själva ramen för berättelsen. En jordnära person kan t.ex. ha svårt för science fiction som form! Man måste svälja spelet!
I den här filmen vill jag absolut hävda att filmens kvalitéer främst beror på vad åskådaren själv bidrar med i form av egna förkunskaper, referenser och filmläsningsvana. Det vill säga om åskådaren är en god filmläsare kan filmen förmedla allt från, mycket nyanserade verklighetsbeskrivningar till djupa insikter om vårt själsliga djup med språkliga uttryck för alla skikt i det mänskliga psyket!
* J. Derrida, V. Flusser och R. Barthes se även: J-L. Schefer, The Enigmatic Body

Tekniken bidrar till Filmens utveckling som språk
Filmspråket har utvecklats i takt med hur filmkamerorna har utvecklats. Från början var den en mycket stor apparat som inte lät sig flyttas hur som helst. Nu kan den vara liten som en tumnagel som lätt låter sig bäras och röras sig fritt. Filmspråket har också utvecklats i takt med optiska innovationer, från vidvinkelobjektiv, teleobjektiv, fisheye och extrema macro- objektiv för närbildstagning.
Utveckling av artificiellt ljus, lampor, olika ljuskänslighet på film och filter framför linsen har naturligtvis även det gjort det möjligt att filma på olika sätt.
Förmågan att spela in ljud har i mycket stor utsträckning gjort det möjligt utveckla både dialogen och logiska ljudeffekter i film. Ljud är faktiskt värt ett helt eget avsnitt för att beskriva dess språkliga nivåer. Mycket ny forskning sker inom det audiella fältet och ljuddesigners får en alltmer framträdande roll i filmskapandet.
Olika tekniker för att röra kameran, från åkningar på räls till datorstyrda hävarmar har ju gjort det möjligt att skapa hisnade perspektiv, som gett åskådaren illusion av berg-o-dalbane-upplevelser. Filmningar från flygplan har ju också bidraget till drömliknande svävningar i blickfältet. Digitala kameror med högupplösta format som 4K kan göra det möjligt att simulera kameraåkningar och dessutom underlätta komposition och val av bildutsnitt.
Kreativa filmspråksgrepp utvecklas
Trots den fantastiska tekniska utvecklingen av utrustning kring bild och ljudupptagning har kanske andra mer kreativa filmberättargrepp stått för den mest betydelsebärande delen av filmspråkets utveckling. Här avser jag kanske främst det kreativa sättet att klippa ihop filmtagningar till spännande växlingar. Bildövergångar som skapar möten av oväntade sinnesintryck, som i sin kontrast bildar kognitiva spår och mentala strukturer som vidare, genom konvention och upprepning bildar igenkännbara mönster som går att avläsa som intellektuella och känslomässiga betydelser. Filmspråket utvecklas alltså genom praxis och åskådarens upprepade exponering av film. Processen liknar den som barnets språkutveckling genomgår, genom att lyssna och själv prata. Skillnaden är bara den, att de flesta filmåskådare inte själva får "prata". D.v.s., de får aldrig själva svara eller härma med att göra egen film. Detta leder till att den djupare förståelsen av språkets natur uteblir och kvar står bara den förmågan att intuitivt uppleva språket. Det leder till att de allra flesta stannar på den känslomässiga nivån och låter sig därför nöjas med att förföras eller förfäras!

Läs utdrag ur Soneson/Linde ” speed ”
Filmspråket utvecklas också med interaktiva inslag. Filmen lämnar det sekventiella berättandet. Många filmer lanseras med olika varor och spel. I spelen utvecklas historien och man kan själv tilldelas en roll och medverka aktivt i den fortsatta berättelsen. Detta kräver naturligtvis ännu mer engagemang och många avstår från detta i brist på lust eller så saknas den inlevelseförmåga och identifikationsbenägenhet som måste till för att delta i ett sådant fördjupat läsande.
Ett modernt försök har gått ut på att visa filmer på nätet som börjar med att användaren skriver sin födelseort i ett textfält, därefter sker via olika datalösningar en serie bilder som tillsammans med musik återger en ”video” där bilder från Google Earth från tittarens barndomsmiljö visas som illustration till vissa delar i filmen. Bilderna manipuleras dessutom så att vissa främmande bildelement mixas in i fotografierna för ökad personlig igenkänning.
Filmer brottas allt som oftast med att verka autentiska, trovärdiga och realistiska. Ett avgörande steg i den riktningen kan just vara att låta åskådaren själv delta och få en aktiv roll genom interaktivitet. Möjligen kommer den framtida berättelsen att utvecklas med ökad delaktighet med nätverkande aktörer. Många filmproducenter deltar numera även i spelutvecklingsindustrin.
Om vi håller oss tillbaka lite och stannar vid den klassiska filmberättelsekonsten så har många filmare på olika sätt försökt att lösa realismen i berättelsen genom olika förhållningssätt och givna produktionsramar.
Dziga Vertov gjorde redan 1929 filmen Mannen med kameran som blev ett slags signum för kameran som det seende ögat och kom att påverka flera olika riktningar inom dokumentärfilmsgenren.
I Kanada utvecklades ”Direct Cinema”, i Italien ”Neorealismen”, i Frankrike, ”Den nya vågen” och i Danmark utvecklades ” Dogmafilmen ”. Tanken med dessa rörelser var ofta att använda film som politiskt och socialt reportage. Regissörerna vill skapa debatt kring olika orättvisor och skingra fördomar hos en bred publik. Filmskaparna gjorde förutsättningarna för filmandet kända hos publiken genom att sprida de manifest som styrde produktionen. Detta skulle ge publiken den förkunskap som krävdes för att få den förhöjda verklighetskänslan.
En annan riktning inom filmkonsten är att den i första hand vilar på den traditionella stillbildskonstens utveckling. Drömliknande scener och fantastiska flöden av bilder som i en aldrig sinande ström nästan gömmer åskådaren i ett bildkommunikativt töcken. Salvador Dali, Surrealism. Se bild! Inom detta fält finns även de mer traditionella målarna som i filmen ser en fantastisk möjlighet att gestalta rörelse och framtidsvisioner och uttrycksfulla känslostämningar.

Futurism och Expressionism. Många musikvideos utvecklar bildberättandet åt det mer poetiska och symboliska hållet, där rörelsen, den visuella dansen virvlar som spiraler och försätter tittaren i nästan transcendentala tillstånd. Musikvideoindustrin har kanske mer än något annat fält bidragit med en mycket experimentell hållning och utvecklat flera nya konventioner för den rörliga bildens språk.
Filmen som språklig handling
Att bilder och filmer aldrig i sig kan vara något annat än en språklig handling visas i den vardagliga situationen där en person ska välja en bild på sig själv ur en serie bilder som fotografen tagit. Idag när digitalbilden möjliggör en omedelbar titt, blir exemplet än mer tydligt. En del kan erinra sig hur det var på -60 talet. Man gick till fotografen och tog en serie bilder. Man fick hem dem på prov och valde i lugn och ro den som var ”bäst”. Detta är ju i sig en direkt språklig handling. En del valde att ställa hela serien av bilder i en speciellt monterad plastram som genom vikning mellan bilderna gav stadga åt helheten på byrån. Serien var i alla fall mer ”sann” än bara en bild! Andy Warhol gjorde som filmexperiment porträtt av personer med en stillastående kamera, där personen ifråga fick ”agera” eller ”icke agera” under en längre tid. Fotografen var inte närvarande. Att förhålla sig till ett sådant porträtt kräver att åskådaren också ger ”TID” till att uppleva filmen så länge som den varar. Detta experiment visar ju att sanningen egentligen inte går att beskriva, utan sanningen skapas alltid över ”TID”, genom ett aktivt deltagande av läsaren, åskådaren. ”Videocracy” och ”Capitalisms: A Love Story” är filmer med mycket tydliga ambitioner! Erik Gandini och Michael Moore kan sägas representera två olika sätt att använda film som språklig handling. Gandini´s ”skenbart manipulerade” dokumentär och
Moore´s mer dolda och traditionellt dokumentära uttryck.
Eftersom språket/språken(dans, poesi, bild, film och musik) även är verktyg i ett forskande arbete kan naturligtvis film användas som ett slags filter genom vilket vi både betraktar och undersöker verkligheten. Detta utvecklas bl. a i essäfilmen. Se Chris Marker. Stefan Jarl betraktar själv sin film Godheten som en essäfilm och den är dessutom tillägnad Chris Marker som dog samma år som filmen Godheten producerades. Patrik Eriksson har skrivit en uppsats om bl a denna filmtyp. I denna aspekt av film som undersökningsmetod sjunker själva berättandet i bakgrunden till förmån för ett subjektiv uttalande och/eller möjligen också ett objektivt undersökande.

Läs gärna denna blogg om sanningen i film! Frida Nilsson.
I det gigantiska projektet The Story of film, tar Mark Cousin med oss på en mycket omfattande exposé över hela världens filmhistoria och ger med filmexempel tittaren en markant ökad filmläsningskompetens!
Sanningen har alltid varit en mödosam process att vi nna. Endast genom att medvetet och aktivt delta i sin egen reala värld kan man tala om att få insikter om den värld som ligger utanför en själv. Ofta kan språkliga aktiviteter i bästa fall uppfattas som en kartbild som stöd för läsarens egen orientering, men ger alltid en förtätad spegelbild som i bästa fall återkastar det som åskådaren själv har förutsättningar för och kunskaper till att avläsa. Saknas dessa kunskaper blir bilden ofta bara en illusion, ett bländverk eller kanske bara en skrattspegel.
Vägen till medveten filmläsning går genom att se på film och reflektera över alla de val som filmmakarna har gjort för att bära fram innehållet till publiken. Det finns många olika slags filmanalyser och jag ska fortsättningsvis redovisa några som kan vara en bra start!
Språkliga handlingar är också temat på denna webbsida. Måste läsas i Chrome, Firefox eller minst Explorer 11!
Kreativitet och att tänka nytt är kanske också helt nödvändiga förutsättningar för att på allvar öka sin förmåga att läsa med upplevelse och rik inre gestaltning!!!
Till slut..... Afrika med 54 olika länder är 68 gånger större än Sverige!
Så här får vi ofta höra att hjärnan är uppdelad. Att i vänster halva sitter logik, analys, resonemang, matematik, språk, kontroll, ordning. I höger halva finns kreativiteten, passion, skratt, sinnen, känslor, färger.
Det är inte sant. Hmm…

Filmanalys

Recomendados

Recomendados

Mais conteúdo relacionado

Destaque

Destaque (20)

Filmanalys